Hur klarar ni den psykiska pressen/alla känslor?

Himla bra fråga... Lite för bra fråga. 

Vi fick kämpa i tre år, och till och från var jag verkligen djupt nere. Sådär så att det inte fanns något att leva för. Nattsvart. 

Under all tid av försök lärde jag mig först och främst att jag klarade mycket mer än jag kunnat föreställa mig. Jag var starkare än jag trodde, och det i sig gjorde väl att jag överlevde en dag till. Sen hjälper det att just ta en dag i taget och försöka att inte se för långt bort. 

Jag är en ganska målinriktad person. Mitt mål var att bli gravid, och eftersom det inte gick blev jag knäckt varje gång det inte funkade. Hela mitt liv gick i spillror. Jag fick lära mig att ha en mer realistisk målbild. Finns det ingen garanti för att lyckas är det dumt att hänga upp hela livet på målet. Mitt mål blev att bli förälder en vacker dag. Delmål var att ta ett steg i taget. Först utredning, sen IVF, sen adoption, annars bli fosterfamilj eller liknande. På ett eller annat sätt skulle det gå. Realistiska mål, helt enkelt, med små delmål som går att uppnå. 

Det hjälper att inte lägga hela livet på IVF-processen. Gör meningsfulla saker på andra ställen. Satsa på jobbet, vännerna och framförallt förhållandet. Åk på spa. Gå ut på resturang. Gör saker du inte kan göra som gravid eller med barn och försök njuta så mycket som går av att bara tänka på dig. Det är inte kul för man är ju jäkligt trött på det när man försökt så länge, men det är även till viss del en träningssak. 

Sen är det minst lika viktigt att ta itu med allt man känner. Man vill inte vara ledsen eller tänka konstant på det, men ibland är det bara så det är. De dagarna får man ta itu med sorgen och frustrationen ordentligt. Deppa ihop. Ligg på soffan och stirra in i väggen. Ät en bytta glass. Gråt, skrik, slå på något (dock inte någon ;) ). Tillåt dig att vara ordentligt ledsen, för det är en enorm sorg det du går igenom. 

För min del hände det plötsligt. Vi gjorde äggplock och fick tillbaka ett embryo, men jag blev kraftigt överstimulerad. Därefter gick jag stigen mot utbrändhet, så ägglossning och mens uteblev i flera månader. Lagom tills att jag blivit heltidssjukskriven av utbrändheten började vi prova stimulerade återföringar med frysta embryon. Ett funkade inte alls, det andra blev en kortvarig graviditet som slutade i missfall. Sista försöket innan nytt äggplock ligger i magen och sparkar. Det lär vara en liten dotter. Världens mest efterlängtade dotter <3 

Så ge inte upp. Inse och få andra omkring dig att inse vilken livskris du går igenom just nu. Ta en dag i taget. Var snäll mot dig själv. Vårda relationen. Fokusera på saker som inte rör bebis, för det ger lite mer ork när du väl behöver ta tag i processen. Se till att livet utanför går vidare. Plötsligt en dag kan plusset vara där på stickan. 

Stor styrkekram <3 

Att sörja ordentligt tycker jag är en del i att klara av att hantera processen. Det är jobbigt. Det är sorgligt. Det finns få saker som är så tärande. Det är skönt att inte behöva sörja jämt, för man behöver få ta paus också, men det är ok att tappa fotfästet ibland. Låt det vara så och tänk att du faktiskt hjälper dig själv när du låter sorgen komma fram, annars blir det liksom ännu en grej du ska behöva kämpa med. 

Håller tummarna för FET :D

Usch, usch, usch :'( Jag är ledsen för din skull. Verkligen. Förstår hur knäckande det måste vara. Mina problem var inte alls lika stora som dina, men kände att all skit hamnade på min tallrik. Jag var utbränd, lyckades inte med mina FET, familjen krånglade och jag stod i valet och kvalet att lämna jobbet jag älskar på grund av en kollegas trakasserier. Det kändes som väldigt nära botten för mig. Men på något sätt överlever man. Hur vet jag inte, men kroppen liksom fortsätter vare sig man vill eller inte. 

Jag blev kraftigt överstimulerad vid ÄP, så efter ET blev jag mycket sjuk. När försöket inte tog sig väntade vi, precis som du, på att ägglossningen skulle komma igång. Ingen i september. Ingen i oktober. Ingen i november. Då var jag verkligen frustrerad. Det var då min klinik föreslog stimulerat FET med först Provera, sen Suprecur och Progynon samt Lutinus några dar före. Det gjorde susen. ÄL behövs ju inte. Det finns alltså hjälp att få. Du behöver inte veta om dina alternativ, men prata med kliniken och be dem om att hjälpa dig. 

Du ska ha jätte-cred för att ni gjort saker. Jättebra! Men som du skriver - det hjälper inte när man kraschar. Och då ska du givetvis inte ödsla energi på att tvinga dig att göra saker. Man behöver krascherna när det är motigt. Man behöver gå ner sig, ligga i soffan och bara gråta och isolera sig från omvärlden. Det är precis lika viktigt som att få vardagen att gå så småningom. Det är en enorm sorg och ska hanteras som sådan. 

Så bryt ihop allt du kan. När det inte finns några tårar kvar, börja återuppta vardagen. Närhelst du behöver ett litet break från IVF-bubblan - gör något trevligt tillsammans så du får koppla bort det. Men alla bitar är lika viktiga: att gräva ner sig i sorg, att vara robot i vardagen och bara flyta med och att ta tillvara på varandra och sitt liv. 

Stor styrkekram, skriv av dig om du behöver <3