Pappan tvinga vår 11-åring att träffa hans nya tjej.

Hon har bara sagt att hon inte känner sig redo och behöver lite mer tid att vänja sig vid det, inget annat.

Om resan sa hon: "Det var pappas och min resa. Jag har aldrig träffat dem så berättar han utan att ha frågat mig att de ska följa med. Det är människor jag aldrig träffat. Det är inte som helt nya kompisar - han kanske vill att vi ska vara som familj och det tar mig tid."

Det är alltså pappans press som skapar problemet.

Jag känner henne, det går över. Helt säkert. Det är en öppen tjej.

Hon mår mest dåligt över att han inte lyssnar på henne, gör påtryckningar och verkar helt sakna insikt om hur det kan kännas för henne.

Han kan bestämma över sitt liv.

Barn kan inte välja skilsmässa eller nya partners. Det är inte deras beslut. Men de kan välja om och när de ska träffa dessa nya och hur det passar de att de umgås.

Jag ska uppmuntra hennes relation och kontakt med pappan. Det kommer jag alltid att göra.

Det är upp till pappan och bara honom att skapa en situation där dottern trivs.

Hon ska veta att hon alltid kan komma till mig.

Föreslår jag hur han ska gå tillväga, skulle han bli arg och tycka att jag inte har rätt att blanda mig in i hans liv, tala om för honom hur han ska göra mm. Så jag låter bli. Det får han styra över själv.

Det går säkert bra när de väl träffas, men han verkar ha fastnat i att påtvinga henne det, låst i nåt slags prestige att han bestämmer.

Dottern har låst sig för att hon inte känner sig sedd och respekterad.

Ursvårt att stå nredvid och se dem kämpa. Försöker hjälpa till men han vägrar se henne.

Jo då, allt du sagt är att barn inte kan få vara med och bestämma om det som rör dem bl.a. var de ska bo.

Ja, jag gick in bl.a. Och tyckte till när han skulle resa till NY med dottern för att han skulle springa maran. Vem sitter barnvakt 6-7 timmar då? -frågade jag. Till svar fick jag att han lägger ut det på nätet och söker någon som kan vara barnvakt åt en då 7-årig flicka.. Dvs nån helt okänd som hör av sig på nätet. Det tyckte jag var en dålig idé.

Igår gick han till jobbet 3 timmar och lämnade henne sovandes själv hemma. Han gick till nåt möte på stan. Helt ok, hon är stor.

Men under tiden hon sov kom 2 litauiska byggarbetare som renoverar hans kök. Det visste han om. Och hon var under en timme ensam hemma med för de båda två okända vuxna män tills jag fick reda på det, satte mig i bilen och hämtade henne direkt. Bor 15 min bort, och skulle få henne ett par timmar senare i alla fall för höstlov hos mig. Det var ingen dramatik krimg att jag häntade.

Han känner inte dessa män väl, även om han träffat dem ett par gånger i samband med planeringen. De är helt okända för dottern.

Klart att jag tycker till i de situationerna. Det handlar om hennes säkerhet!

Sin nya får han presentera själv, jag vill inte blanda mig in i det. Har inget emot det. Vill bara att han ska vara varsam och lyssna på henne, inte tvinga.

Låt oss också komma ihåg i sammhanget att detta är den tredje tjejen på två år som han säger är såååå superseiöst med och ska introduceras efter två månader.

Jag tycker till bara när det handlar om hennes säkerhet och om hon tvingas till nåt, inte annars

Utåt sett är han den perfekta buspappa som många beundrar och tycker han är en underbar pappa, mycket facebook inlägg, men han brister i omvårdnad ibland.
För det mesta går det bara fint, jag är inte heller perfekt, men försöker avvärja det värsta, som det jag beskrev ovan.  Även då tyckte han att jag blandar mig in i hans liv; han får bestämma själv säger han. I de sammanhangen ovan får han stå ut med det.  Det är min skyldighet mot dottern.

Han har aldrig nånsin gjort rent hennes öron och klipper sällan naglarna. Det gör jag. Har nämnt det snällt ett par gånger med glimten i ögat, men det landar inte.

Jag kan inte överge dottern i de här sammanhangen bara för att det är hans vecka som folk verkar tycka att det ska fungera. Det är fel.