Pappan tvinga vår 11-åring att träffa hans nya tjej.

Essa mfl läs barnens berättelser hos Bris om när föräldrar träffar nya.

Se sidan 49-52 hos Bris; känner igen mycket.

www.bris.se/upload/Articles/BRIS_Lyssnapamig.pdf

Och läs alla trådar här om styvfamiljer. Ni förenklar situationen. Det kan vara problematiskt pä olika sätt även för de vuxna. Det nya livet kan se ut på många sätt. Det finns många lyckade exempel. Det är vad varje förälder hoppas på. Även jag för mitt barn.

Jag tror att hans nya är helt säkert jättebra och att dottern kommer gilla henne. Det löser sig men om de har hela livet framför sig, varför denna panik kring att dottern ska träffa dem direkt efter 2 månaders relation.

Ni får det att framstå att han fått dölja mm länge. Vi pratar om en relation som är ett par månader gammal. Vad gör det om det kommer om en månad eller ett par? Varför denna press? Pappan valde sättet själv och berättade att den hon ska träffa ska han dela sitt liv med. Sen blir han förvånad över att ett barn tycker det känns pressat med att träffas.

De får och kommer lösa det själva. Jag kommer vara positiv när dottern vill prata om det. Resten är upp till pappan. Han får ta fulla ansvaret för relationen till dottern själv.

Det har aldrig funnits en tolvårsgräns.

TS, det har gått tre år sedan skilsmässan. Ditt barn behöver hjälp, se till att hon får det NU.
Men jag tycker du har rätt i att två månaders förhållande inte är särskilt mycket alls och pappan bör vänta. Han bör heller inte tvinga umgänget på dottern genom att de ska åka på skidresa tillsammans, det är ju helt befängt. Hon kommer då befinna sig i underläge, alla andra känner varandra men hon känner bara pappan. Helt galet anser jag.

Men som sagt, skaffa hjälp till din dotter snarast, antingen via skolkuratorn eller bup.

Mina föräldrar separerade när jag var något åt äldre än ts dotter, och jag tycker inte alls att tre år är en orimligt lång tid att sörja/bearbeta en skilsmässa för ett barn. För mig tog det mycket längre än så, trots att jag hade extremt bra kontakt med båda föräldrar och aldrig behövde uppleva bråk och avundsjuka dem emellan.

Jag tycker verkligen att pappan borde respektera dotterns vilja att inte träffa "den nya" samt hennes barn. Han behöver inte undanhålla relationen heller, men vill hon inte umgås med dem så ska hon verkligen inte behöva det heller. Minns själv hur jobbigt det var att behöva träffa mammas nya killar. Mycket handlade om att jag kände mig utanför och bortprioriterad, jag ville ju umgås ensam med min mamma efter att inte ha setts på en eller två veckor. Att istället spendera kvällar och helger med en för mig främmande person var inte alls roligt, speciellt när det blev en påtvingad situation där jag inte fick välja om/när jag skulle träffa och umgås med den nya killen.

Har tyvärr ingen lösning på problemet mer än att försöka få pappan att se det ur dotterns perspektiv och respektera hennes känslor, hoppas att det löser sig!

Kanske är hon lite i förnekelse att hennes föräldrar inte är tillsammans längre och hoppas att de ska bli tillsammans igen. Ska detta stoppa föräldern från att skaffa sig en ny kärlek? Kanske ska barnet kanske respekter att föräldern har träffat en ny partner.

Det har gått tre år, hjälp henne framåt istället. Säger hon att hon sörjer separationen fortfarande, så behöver hon hjälp att bearbeta den och komma framåt.
Jag vet inte hur hon tänker, men var skilsmässan lugn och sansad och inte fullt krig, och du inte presenterat någon partner för henne ännu, så kanske hon hoppas på att ni blir ihop igen.

Pappan kan ju ha gjort fel när han introducerat sina nya partners. Det är möjligt att han trängt ihop dem för att få en helyllefamilj.
Vilket går helt emot min åsikt om hur man ska agera när man låter partner och barn träffas. Jag är emot att använda ord som styv/bonusförälder, eftersom man inte är förälder åt barnet. Man är en fristående person med ett liv som man lever även när barnet är där. Föräldern och barnet har också sitt liv och rutiner som dom kan fortsätta med. Man behöver inte leka familj.

@Skilsmässobarn

Stor tack för att du tog dig tid. På Bris är det fullt av samma barnberättelser.

Jag tror det löser sig för näsan alla om inte föräldrar är för klumpiga i stegen.

Förstår att du inte har en lösning.

Jag kan ju inte påverka hur pappan gör. Men jag kan finnas som stöd för min dotter ändå. Vad hade du uppskattat att få från den andra föräldern i situationen du var i?

Har bara läst TS start. 
Känns som om du inte är helt nöjd med situationen. Men det har gått tre år... Är det dina känslor som smittat över på dottern? om du och pappan båda har gått vidare och har en bra samtalssituation mellan er så borde det inte vara en så stor sak att dottern träffar en ny partner. Kanske inte på en resa direkt men en fika ute och få träffa en person som han tycker är intressant och trevlig. Mer än så behöver det ju inte vara. Sedan behöver dottern veta av dig att det är ok, att livet går vidare. 
Ditt stöd i det hela är viktigt oavsett vad du själv tycker. Pappan har träffat någon han tycker om och det kanske håller ... eller inte... men du finns där och pappan också.

Barn börjar sörja när de ser att föräldrarna reder sig. Det står i varenda bok om barn som sörjer. Jag tolkar det som om dottern kanske tycker pappan flyr in i nya relationer och vill ha tryggheten och dela relationen och vardagen med någon så som han gjorde med ts. Många män söker ny partner för att ersätta förra frun och någon som kan ta vardagen för dom för de inser hur tufft det är att rodda Familjen AB. Min svärson har haft minst tio styvmammor på 15 år. Han säger inte pappas tjejer utan styvmammor och det säger rätt mycket om hur barn kan tvingas in i förhållanden och i roller de inte borde bli utsatta för men varje gång pappan hittade en ny tjej presenterades hon som din nya styvmamma. Den yngsta var två år äldre än honom men där var det styvmamma ändå fast förhållandet bara var i fem månader.
Det är inte okej nånstans att utsätta sina barn för nya relationer var och varannat år. Slår man ut det blir det fick han en ny styvmamma var 18:e månad. Men som sagt. Män är livrädda över att ta hand om Familjen AB själv och därför behöver de en kvinna som hjälper honom. Sedan startar styvmammorna trådar på familjeliv över den late mannen när hon inser att han behövde en hushållerska och barnflicka och inte en ny kärlekspartner.

Det finns inget mellan mig och pappan.

Jag visste att jag hade slutat älska honom redan 2006. Men försökte. Vi hade 13 lyckliga år bakom och ett jättefint barn, hund, hus, vänner, semestrar utomlands.

Jag har lagt det bakom mig.

Dottern har fått höra att hon inte gör mig besviken på något vis. Det har jag sagt til henne också när pappan var med.

Det är tröttsamt att behöva bli anklagad att stå bakom att ett barn inte känner sig väl till mods med en situation pappan skapat själv. Men jag har rent samvete.

Han berättar att han träffat en ny, att han kommer dela sitt liv med henne och att de ska träffas och att han bestämt att de följer med på skidresan. Dottern julblar inte direkt och då är det mitt fel tycker många. Hela ansvaret för den processen har han själv. Jag har fått ta emot ett ledset barn. Det är inte honom hon går till när hon är ledsen - det är till mig så nu måste jag städa upp efter hans klantiga sätt men ska inte blanda in mig. Vilket jag nu bestämt mig att göra????. Struntar i vad han gör och säger. Dottern får veta att jag finns här.

Hon upplever honom som känslolös mot henne. Man kan säga saker på många sätt, det behöver inte vara fel på det han säger men kanske sättet eller fel ton utan värme. Han kan vara för brutal och för hård i ordvalet.

Han kan vara känslolös. Det vet jag. Vi förlorade ett barn i femte månaden, jag fick föda fram det och det gick snett. Så det blev kejsarsnitt. Han stack med kopmisar som planerat till Barcelona. Dagen efter operationen.

Efter att jag krockat med en buss och låg hemma i princip orörlig stack han till Sälen med tre tjejkompisar. Också dagen efter, som planerat.

Inte konstigt att mina känslor dog. Och en sån man vill jag inte ha tillbaka, tack!

Eftersom jag känner honom och hör hur han pratar med dottern vet jag hur hon har det med hans känslokyla. Empati är inte hans starka sida. Han sätter alltid sig själv främst.

Couldnt change him så jag skilde mig. Jag kunde välja bort honom och för mig är han utbytbar men för dottern är det enda pappan hon har. Oersättlig, inte utbytbar. Han är som han är. Hon är besviken på honom för hans sätt.

Nu kanske det är lättare att fatta varför jag lyssnar på henne, inte för att jag vill hålla henne i en bubbla utan för att jag vet att den andra föräldern hon har älskar henne men är helt döv.

Jag har försökt kompensera för det men ni har rätt det är inte min uppgift.

Ja det låter väl inte som någon drömman och han är kanske ingen drömpappa. Egentligen är det ju inte den nya flickvännen som är problemet utan pappans sätt rent allmänt med er dotter.

Har inga råd att ge förutom att fortsätta stötta dottern så som du redan gjort. Du kan ju inte göra pappans handlingar ogjorda men du kan hjälpa dottern att hantera livet.