hjälp mig komma vidare efter MA

Jag beklagar verkligen! Jag har själv inte fått MA men MF i v 7. Jag känner igen mig i det du skriver, man mår ju så jävla dåligt. För mig började mf några dagar in på sommarlovet (är lärare) så jag behövde aldrig sjukskriva mig. Trots två månaders ledighet mådde jag fortfarande skit och hade det jättetufft när lovet var slut och jag skulle börja jobba igen. Nu är jag gravid igen och är såklart jätteorolig för att få mf igen för jag vet inte hur jag skulle klara eller hantera det. Jag har dessutom haft blödningar till och från men hittills har allt sett bra ut på vul.

Du måste ju kunna höra av dig till vårdcentralen som kan hjälpa dig med sjukskrivning och kontakt med psykolog eller kurator. Jag har själv gått hos en psykolog och det har verkligen känts bra. Hon har hjälpt mig fokusera på andra saker i mitt liv och att hantera sorgen efter mf. Jag går fortfarande hos henne 1-2 gånger i månaden vilket känns jättebra och skönt, speciellt eftersom jag faktiskt är gravid igen.

Som sagt, jag tycker att du i första hand ska höra av dig till vårdcentralen och se vad de kan hjälpa dig med. Det är tufft att gå igenom sånt här och även om det känns som att du aldrig kommer må bättre så kommer du det, men det tar tid. Jag hoppas du kan prata med din partner också för det hjälper. Man måste få lätta på trycket från alla känslorna! Du är inte ensam! Kram

Beklagar ditt MA :(

Håller precis på att gå igenom ett jag också. I helgen var jag i v.17 (16+2) när jag fick väldigt ont i magen. Sprang på toa för att göra nr 2, inget kom och så höll det på halva natten. Trodde jag fått matförgiftning efter att ha ätit kebab tidigare på dagen. Nästa dag kom magkramperna tillbaka, så vi åkte in till akuten för att se att bebisen mådde bra efter alla sammandragningar jag fick. Där fick vi chockbeskedet att bebisen dog kring v.14+1. Fick en tablett för att starta missfallet.

I måndags blev jag inskriven för att starta värkarna, runt 9 på morgonen. Det tog fram till 17 innan hinnsäcken och moderkakan kom ut. Senare på kvällen när jag gjorde läkarundersökningen såg de att några rester var kvar. Bad om skrapning för jag orkade inte med mer smärta. Fastade under natten o skulle skrapar på morgonen, men en undersökning då visade att det mesta åkt ut under natten. Fick tabletter för att hjälpa livmodern o åkte hem. Och nu är det torsdag och jag har fortfarande ont, inga krafter och bara gråter.

Det här skulle vara vårt fjärde barn, vår fjärde pojke visade det sig. För 5 år sen gick jag igenom samma sak, var i v.18, bebisen dog v.12, Därför det blev ännu mer knäckande, bebisen var inte planerad och det tog mycket för oss att acceptera och börja glädjas över det. Sen hände detta IGEN som vände upp och ner på alla planer man börjat göra.

Som det känns nu kommer vi inte planera en till graviditet och det gör inte saker lättare. Jag saknar bara pojken som skulle ha kommit till oss i vår och nu känns allt bara så tomt.

Beklagar verkligen att du är i samma sits. Livet är orättvist.. Jag går i hemska väntans tider och är livrädd för vad tusan kroppen skall utstå utan belöning. Jag är rädd för att inte psyket ska orka, (jag mådde dåligt innan), jag är rädd för att jag ska kväva min dotter av all kärlek jag ger henne och jag är livrädd för att ta mig vidare. Vi vill ju ha ett syskon till vår dotter men inte till vilket pris som helst.

Tack... Vårt första MA kom efter de två första grabbarna. Var livrädd när jag blev gravid efter den gången men fick mycket hjälp. Fick täta vul/ul i början, minst var tredje vecka för att lugna mig. Efter rul kändes det bättre eftersom jag kände sparkarna. Och vi fick vår tredje kille två år efter MA:t.

Jag har EDS och läst mig fram till att vi då har en högre risk för mf av alla slag. Det är det som gör att jag inte vågar mig på det här en gång till. Tre grabbar får räcka. Sen kanske jag ändrar mig, men har svårt att se hur jag skulle vilja riskera att må såhär igen.

För dig är det med stor sannolikhet annorlunda . I de allra flesta fall är ma något ovanligt som sällan händer två gånger. Ta din tid att sörja det dom hände och när ni är redo, försök igen men be om tätare kontroller för att skippa gå och må dåligt.

Jag gjorde en skrapning första gången och det kändes skönt efteråt, allt var klart på något sätt. Det är ju fram till dess som man mår värst, när man väntar. Massa kramar, hoppas vi båda få må bättre snart!

Ska tillägga, vi väntade ett år efter första MA innan vi försökte igen. Tog tid för oss att bli redo, därför han föddes två år efteråt.

Beklagar.

Hade MA i slutet av sommaren. V.11+6 som resulterade i antibiotika och skrapning.

Jag sjukskrev mig själv 7 dagar i samband med operationen (kirurgen sa att jag kunde jobba dagen efter, vilket definitivt ej var aktuellt för mig).

Har efter det varit hemma en hel del strödagar pga VAB och "förkylning".

Fick telefonnummer till kurator. Men kändes inte aktuellt då med en gång. Tog flera veckor innan det hela sjönk in för mig och blev verkligt och då mådde jag med ens jättedåligt.Nu ca två månader senare värderar jag att ta kontakt med kurator och har uppsökt läkare, men var aldrig tal om sjukskrivning.

"Missfall är ju så vanligt och allt ska fortsätta som vanligt med en gång..." (ironisk.... Kvinnans lott)

Hej

Är i precis samma situation som du. Jag hade bokat tid för ett tidigt ultraljud idag (precis gått in i vecka 10). Jag har inte haft några blödningar men heller inte några jätte symptom på graviditet mer än ömma bröst och svagt illamående. Kände mig grymt osäker på att något verkligen fanns där inne. Och tyvärr så var min misstanke rätt, fostret dog i vecka 6. Min värld har också rasat samman. Detta var min första graviditet och det känns tufft att ens orka tänka framåt.

Jag har fått en tid hos gyn på måndag. Har ingen aning om vad som händer. Det låter fruktansvärt att behöva ta tabletter för att få ut fostret.

Detta är klart ett av det värsta jag varit med om!

Kan uppdatera att jag är otroligt glad att jag kände att något var fel att jag åkte in till gyn och fick beskedet där och de hann sjunka in lite. De satte nämligen igång själv hemma dagen efter sen, 24 timmar senare så avtog allt och timmarna efter det så fick jag en sån enorm smärta att jag inte kunde stå på benen, tog mig till akuten och väl där så forsade de blod ur mig. Fick akut opereras igårkväll och är precis hemkommen.
Har aldrig någonsin mått sämre i hela mitt liv. Jag känner en otrolig tomhet och är fullständigt förstörd psykiskt och fysiskt.
Känslan jag känner är att aldrig någonsin kommer vilja ens försöka bli gravid igen. De är inte mänskligt att behöva gå igenom sånt här även om de är vanligt .

Beklagar... :(

Fick reda på att jag fått MA på UL i v.12 i januari -15. Hade mens i feb (vågade inte ha sex på ca 6v efter skrapningen) och blev gravid igen i mars. Allt har gått bra hittills, är i vecka 36 nu.

Hjälpte mig att höra att många blivit gravida igen snabbt och att det den gången gått bra!

För mig var det jobbigt psykiskt ända tills jag plussade på nytt- först då kunde jag gå vidare även om man aldrig glömmer. Tänker att allt hände av en anledning och att det var något som inte stämde med mig eller det lilla änglaembryot.

Tiden läker <3

Hej.

 Vi gick till KK akut i tisdags då jag fått lite blödning med små små klumpar i. De tittade med VUL och såg en fin hinnsäck men inget embryo. Tror de menade att jag kunde blivit gravid två veckor senare. Ska dit nästa fredag för att kolla igen.

Blöder fortfarande vid varje toalettbesök och det kommer ibland små koagler, eller om det är lite av slemhinnan. Förstår att det är kört, skulle varit i vecka 7+5 i tisdags. Gråter om vartannat men är glad att det märktes så fort.

Var egentligen bara glad i två av fyra veckor som jag visste om graviditeten. För de sista två märkte jag inte av några som helst symtom och kände mig väldigt ogravid. Tog två CB digital som visade "2-3 veckor" fast det skulle varit "3+". Tog ett sista test i tisdags då jag var 7+5 och det visade fortfarande "2-3 veckor". Så det är ett MA, embryot slutade nog utvecklas i vecka fem.

Känns på ett sätt skönt. Alla dessa tecken som kunde bortförklaras var egentligen tecken på att något inte stod rätt till. Jag känner min kropp. På ett sätt hade jag kanske såklart önskat att jag inte alls kände min kropp och att jag var gravid trots blödningar, inga symtom och fel vecka på CB digital. Men nu vet vi att det inte står rätt till och nu hoppas jag att det blöder ut av sig själv. 

Vill börja om och känna att det känns "rätt" i nästa graviditet. 

Hej,

Vi (jag är killen i förhållandet) vet vad du går igenom. Vi har totalt haft 4 missfall, blandat mf/ma. 3 tidigare och 1 sen senaste 3 åren. Har också däremellan fått en fantastisk son! Så det går!

Vi var inte sjukskrivna utan försökte fylla vardagen med just vardagen så att man slapp tänka. Vi har kastats mellan att "nu jävlar denna gång går det bra" till att läsa på allt om adoptioner.

Blir fortfarande en idag ledsen då jag tänker på missfallen.

Mitt råd är bara att försöka hålla huvudet uppe och försöka igen - nån gång går det bra!

Jag har haft ett mf i v 8 och ett ma i v10... (I juni resp november) Var sjukskriven några dagar vid båda, jobbar inom vården och tunga lyft kändes inte aktuellt.... Vi valde att prova en gång till men sa bägge två att går det fel igen då orkar vi inte mer.... Nu är jag gravid i v36 men jag har varit sjukt nojig under denna graviditet.... Ta er tid..... Tids nog känner ni om ni orkar..... Jag tror att när ni landat ordentligt och sörjt för det måste man få göra , prata med varandra, prata med vänner om det går, prata av er här.... Då kommer det kännas annorlunda