MeSaga skrev 2015-10-29 11:13:05 följande:
Beklagar ditt MA :(
Håller precis på att gå igenom ett jag också. I helgen var jag i v.17 (16+2) när jag fick väldigt ont i magen. Sprang på toa för att göra nr 2, inget kom och så höll det på halva natten. Trodde jag fått matförgiftning efter att ha ätit kebab tidigare på dagen. Nästa dag kom magkramperna tillbaka, så vi åkte in till akuten för att se att bebisen mådde bra efter alla sammandragningar jag fick. Där fick vi chockbeskedet att bebisen dog kring v.14+1. Fick en tablett för att starta missfallet.
I måndags blev jag inskriven för att starta värkarna, runt 9 på morgonen. Det tog fram till 17 innan hinnsäcken och moderkakan kom ut. Senare på kvällen när jag gjorde läkarundersökningen såg de att några rester var kvar. Bad om skrapning för jag orkade inte med mer smärta. Fastade under natten o skulle skrapar på morgonen, men en undersökning då visade att det mesta åkt ut under natten. Fick tabletter för att hjälpa livmodern o åkte hem. Och nu är det torsdag och jag har fortfarande ont, inga krafter och bara gråter.
Det här skulle vara vårt fjärde barn, vår fjärde pojke visade det sig. För 5 år sen gick jag igenom samma sak, var i v.18, bebisen dog v.12, Därför det blev ännu mer knäckande, bebisen var inte planerad och det tog mycket för oss att acceptera och börja glädjas över det. Sen hände detta IGEN som vände upp och ner på alla planer man börjat göra.
Som det känns nu kommer vi inte planera en till graviditet och det gör inte saker lättare. Jag saknar bara pojken som skulle ha kommit till oss i vår och nu känns allt bara så tomt.
Beklagar verkligen att du är i samma sits. Livet är orättvist.. Jag går i hemska väntans tider och är livrädd för vad tusan kroppen skall utstå utan belöning. Jag är rädd för att inte psyket ska orka, (jag mådde dåligt innan), jag är rädd för att jag ska kväva min dotter av all kärlek jag ger henne och jag är livrädd för att ta mig vidare. Vi vill ju ha ett syskon till vår dotter men inte till vilket pris som helst.
