Missfall efter IVF - kan någon ge hopp?

Vad tråkigt, jag beklagar verkligen :'( 

Jag vet att det är så himla tufft att få ett missfall när man ÄNTLIGEN plussat. Det finns inte något som direkt gör en gladare. Du behöver få lov att sörja färdigt först innan du kan börja tänka om. Ge plats för sorgen först och främst. Det är ok att vara ledsen. Det är ok att deppa ihop. Det kommer en dag senare när du orkar samla ihop spillrorna och blicka framåt och den dagen behöver inte vara idag. 

Det som slår mig är att det ändå är oerhört positivt! Du har plussat första IVF-försöket, och inte bara det utan på första insättningen! Det bevisar ju att IVF kan vara metoden för just er. Det är mycket goda chanser att ert barn blev till på just det där äggplocket och att det bara väntar på att sättas in :)  Ni har dessutom flera försök kvar på er. 

Jag vet hur väntan är. Jag vet hur svårt det är. MEN. Sommaren är nog bästa tidpunkten att vänta på tror jag. Passa på att bli färdig med bearbetningen av det som hänt. Kom i form om du liksom jag gick upp en del av hormonbehandlingarna, för de extrakilona väger otroligt tungt när man sedan går upp under graviditeten. Försök att leva livet utanför IVF-bubblan en liten stund så det inte är hela ditt liv. Jag vet att man inget hellre vill än ge sig in i matchen igen, men om du ändå är tvungen att pausa - utnyttja den pausen till sånt som gör dig gott. 

Du fixar detta. Du liksom vi andra som genomgått IVF är van vid att det är svårt. Du är van vid motgångarna och du kan hantera nästan vad som helst. Låt det bara ta den tid det behöver ta och var inte rädd för att vara ledsen. Man vill förstås inte vara ledsen, men man kan inte ta känslan och stoppa undan den. Hantera den. Du klarar det. 

Stort lycka till!! 

Jag är nog ungefär som du. Jag ville ge mig rakt in i nya försök så snabbt som möjligt, så jag förstår dig. Väntan är tuff. Mina tre FET (frusna återföringar) gjorde jag på löpande band. När jag blev gravid med dottern hade jag gått upp 10 kg av hormonerna, vilket blev tungt på slutet, så ska vi göra om detta är jag helt inställd på att se till att gå ner varenda kilo innan vi påbörjar ny behandling. 

Utrymme för sorgen är A och O, så det låter toppen att du funderar kring att göra upp en plan och att göra saker du mår bra av. Kroppen och själen far ofta illa av behandlingarna, så man får försöka plåstra om såren bäst man kan mellan varven. 

Jag tror att katastroftankarna ligger så nära eftersom det är det vi hittills har erfarenhet av. Varje gång mensen kommit medan vi försökt har misslyckandet liksom tryckts upp i ansiktet så det inte går att ignorera. Det är klart att man tror att det är så det alltid kommer att vara och att man därför har svårt att hoppas. Men så är det ju tack och lov inte. 

Jag har svårt att sätta mig in i hur det måste vara att vara oförklarligt barnlös. Jag kände sån enorm tacksamhet över att få en förklaring till vår situation, så jag inbillar mig att det måste vara det värsta svaret - att man inte vet varför det inte funkar. Men jag tror inte att det är förklaringen i ert fall, det hade du nog märkt genom att du plussat flera gånger om. Med tanke på att du plussar på första försöket låter det som att det av någon anledning inte blivit befruktningar innan. Jag kan förstås inte veta, men jag tycker att det låter så. 

Förhoppningsvis går sommaren fort, du hinner ta hand om dig på allra bästa sätt och så blir det insättning så fort kliniken öppnar igen :) Hoppas på nytt plus som går vägen :) 

Skönt att du sluppit många biverkningar, man behöver liksom inte det ovanpå allt annat ;) Men wow - underbart att i har fler blastocyster i frysen! Det är ju också en mycket god prognos om äggen klarar sig till det stadiet. Jag har för mig att chansen att bli gravid med en blastocyst ligger på 60%. 

För min del var det bra med flera FET i rad. Jag behövde vänta mellan ET och första FET eftersom vi väntade på naturlig ägglossning som uteblev i flera månader på grund av stress (jag blev utbränd strax före FET) och det var en tuff väntan. När vi fick köra på i vårt eget tempo kändes det som att vi återfick en del kontroll vi inte haft tidigare. Det blev lite som att försöka på egen hand, att man liksom inte måste vänta så himla många dagar innan det är dags att försöka igen. Sen finns det ju baksidor också. Jag tror inte att jag riktigt hann med att bearbeta alla misslyckanden på löpande band, så jag blev ganska cynisk på slutet. Det kanske jag hade blivit ändå, det behöver inte ha haft med den saken att göra. När vi gjorde sista försöket plockades våra sista tre embryon fram ur frysen och odlades i tre dagar till (de var odlade i två dagar innan). Ett ögonblick blev jag rädd att alla skulle dö och att jag inte skulle få något tillbaka, men sen kände jag bara att det kanske var lika bra. Inget hade ju varit livsdugligt ändå, så det var väl lika bra att starta om på nytt med nya fräscha ägg och nya spermier. 

Mitt råd är att ta ett försök i taget. Känn efter varje försök om ni vill göra ett nytt tätt inpå eller inte och var inte rädd att ändra ståndpunkt. Bara för att en sak känns lockande och självklart nu behöver det inte betyda att det är läget när ni väl är där. 

Jovisst är det så, att det känns så himla surrealistiskt att det går alls en enda gång och att det aldrig kommer gå vägen igen. Men så är det tack och lov inte :) Att embryot fäste och hann producera tillräckligt med hCG för att kunna ge utslag på test tyder på att det faktiskt får stanna, alltså att det inte blir angripet av kroppen. Oftast är det embryot som slutar tuveckas normalt - inte kvinnans kropp som gör fel, så än så länge tycker jag inte att du ska måla fan på väggen och intala dig att din kropp stöter ut allt. Tvärtom har den hittills skött sig utmärkt genom att först ta hand om embryot och därefter stöta ut det när det inte kunde leva :)

Jag var helt 100% säker på att aldrig kunna bli gravid och att mitt missfall var det närmaste en graviditet jag skulle komma, men redan FET efter blev jag gravid igen. Jag blödde lite, så jag var säker på ännu ett missfall, men hon växte som hon skulle. Idag är det 4 månader sedan hon kom till världen :) Man vet aldrig i förväg hur fort det kommer gå innan man får sitt mirakel, men när det väl händer inser man att man kunnat vänta ännu längre om man bara vetat Att det händer. Ovissheten är det värsta. De allra flesta lyckas ändå tillslut, och det känns oerhört lovande för er. Det är miljontals mekanismer bakom hur barn blir till och även om vården är bra känner de bara till en liten bråkdel, och den bråkdelen är väldigt uppenbara faktorer. Med IVF tar man bort väldigt, väldigt många av dem, och det verkar ju som att så varit fallet för er. Något blev annorlunda när befruktningen inte behövde ske inuti dig, och så kommer det ju vara nästa försök också :) 

Kram!!

Vad gullig du är! Inga problem. Jag vet ju själv hur det är i den här sitsen och önskar att ingen skulle behöva vara här. 

Positiva tankar är bra, men ibland behöver man få tid att vara bitter och negativ också. Eller, jag behöver det i alla fall. Jag behövde tid för att gräva ner mig och få ligga på botten ett tag. Sen orkade jag vara optimistisk igen. För mig var det en väldigt viktig del i sorgen, så känns det som att du inte orkar blicka framåt eller hoppas - gör inte det just nu. Du kommer att ta dig på fötter igen, jag lovar. Det är ingen fara att deppa, det är bara väldigt jobbigt. Det är som sagt väldigt väldigt ovanligt att det är kvinnans kropp det är fel på, så än så länge tycker jag inte att du ska börja tro det. 

Det är absolut lättare att känna att man är på väg och att man gör något meningsfullt när försöken löper på snabbt. Jag hoppas verkligen att du hinner med att göra saker som är bra för dig medan du väntar så det inte känns meningslöst. 

Det var verkligen en tuff tid och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som den perioden. Men som du säger, hade jag bara vetat att det skulle gå vägen så hade det varit mycket lättare. Då hade jag orkat mycket, mycket längre. Och katastroftankarna kommer liksom så enkelt när man än så länge inte lyckats. Då har man bara tydliga bevis för att man är en levande katastrof. Så är det förstås inte, men hjärnan tror verkligen det. Man får försöka intala sig att hjärnan långt från alltid har rätt. 

Det allra mest sannolika är att det händer er också. Jag vet att man hatar sannolikheter eftersom de inte säger mycket alls, men just vad gäller barn så är det riktigt ovanligt att det inte händer på ett eller annat sätt. Den stora frågan är inte OM utan VILKET. Vilket barn kommer det bli? Något via IVF? Något som råkar hända naturligt? Ett adoptivbarn? Fosterbarn? När man väl har barnet tror jag att allt känns självklart hur lång och kämpig vägen än är och även om inget blivit som man tänkt sig. Jag ville ta livet av mig för jag var så ledsen över att inte få något barn (jag var helt övertygad om att det ALDRIG skulle hända), så dåligt mådde jag, men ändå hade jag inte bytt ut den processen mot något. I så fall hade vi aldrig fått vår dotter, och vad hade varit poängen då? 

Det händer så plötsligt när det väl händer. Det blir en chock. Ena dagen VET man att det aldrig kommer gå, nästa är det ett faktum. Bara för att det verkar kört idag betyder det inte att det inte händer imorgon. Man får inga ledtrådar alls. Så håll ut, vändningen kommer förhoppningsvis snart!!