Lydiga barn eller?

Haha, visst är det jobbigt. Det är inte det lätta vägen man valt.

Och då anser jag att du har en personlig och rätt snäv definition av lydnad. Det är svårt att diskutera då. Jag tror inte någon (ytterst få i alla fall) önskar att en annan människa (barn eller vuxna) lyder blint i alla lägen och det är ju egentligen din definition som du förklarar den nu.

Jag anser att jag som person är rätt lydig. Jag respekterar de regler och lagar som staten ställt upp, som arbetsgivaren ställt upp, allmänt accepterade oskrivna regler etc. Det innebär inte att jag alltid tycker att dessa är rätta eller optimala, eller att jag alltid accepterar dem okritiskt, men jag inser att alla inte kan göra lite som de vill om vi vill ha ett fungerande samhälle.

På samma sätt resonerar jag när det gäller mina barn. Jag vill att de ska kunna fungera i sociala sammanhang och ibland helt enkelt kunna ta tillsägelse för sin egen och inte minst gruppens bästa.

Betydelsen av att lyda är ju att hörsamma, rätta sig efter etc. och för mig är som sagt det per automatik inte något negativt. Jag tycker helt enkelt att frågan i TS är omöjlig att svara på. Ja, jag vill ha ett barn som kan rätta sig efter bestämda regler, därmed inte sagt att jag vill att de ska följa andra blint i alla lägen. 

Jag tror mitt perspektiv är att jag framförallt vill ha en relation! En relation som präglas av ömsesidig respekt (först från förälder till barn och därefter barn till förälder), ärlighet, öppenhet, äkthet, kärlek, empati, förlåtelse, förståelse. De här orden är allt för mig. Lydnad är dock inte något jag strävar efter, min erfarenhet är att ovanstående saker leder till rätt mål ändå. Jag vill ha en människa och inte en robot, så känner jag! Min pappa respekterade jag i enbart synlig handling av stark fruktan för honom, min mamma respekterade jag i hjärta och handling av en oerhört stark kärlek och tacksamhet till henne. Den kontrasten jag fick växa upp med och erfara där har färgat mig på alla sätt och vis i mitt föräldraskap.

Att ifrågasätta enbart för ifrågasättandets skull har jag svårt att se som så mycket bättre än att lyda för lydnadens skull.

Nu säger jag inte att ditt barn gör det, men det blir skumt om man sätter dessa två saker mot varandra i form av något positivt respektive något negativt. Oerhört viktigt att kritiskt ifrågasätta, men lika viktigt att ha den sociala kompetensen att i vissa lägen hörsamma och rätta sig efter andra.

Det är naturligtvis en definitionsfråga vad man lägger i ordet 'lydig'. När man kopplar ihop det med barn så tolkar jag in foglighet, underdånighet, duktighet och att inte våga ifrågasätta.
Men jag är ju stort fan av Lars H Gustafsson ('Växa - inte lyda'). 

Nej, fy! Jag har aldrig haft det som mål med min uppfostran av barnen.

Och att vara smart nog att inse vilka fighter som är värda att ta.

Man kan ha rätt i sak men retar man upp allt för många på vägen så är det kanske inte värt det om saken i fråga eg är av mindre betydelse.

Har några såna på jobbet, som gjort sig smått omöjliga för att de ska strida om _allt_ och som sagt ganska ofta har de en rent teknisk poäng, det är inte det. Men det är fortfarande så att det kan vara smart att inte varje gång tjafsa emot överordnades, fullt fungerande, beslut.

Ja, jag tycker att det ingår i rollen barn att lyda sina föräldrar. Sen förutsätter det ju att föräldrarna är vettiga förstås. Men att föräldrar sätter upp regler för barn att förhålla sig till är en ofrånkomlig del av uppfostran.

Både ja och nej, men mest ja. Jag gillar sättet som mina föräldrar körde på. De bestämde hur saker och ting skulle vara, de fick sista ordet och jag förväntades rätta mig efter det(inga överdrivna regler eller så), men det fanns alltid rum för argument och jag hade alltid rätt att veta varför jag skulle lyda.
Så har vi också alltid kört även om vi nog är strängare än vad mina föräldrar var.

Ja tack. Lite vardagslydnad skulle vara väldigt trevligt.  
Komma när man kallar, gå fint i trafiken, vänta på sin tur, släppa farliga saker...
Inte dumt för överlevnad och trevnad. Nog det som du stoppar in i respekt kategorin.

Följa/lyda instruktioner är också en användbar kunskap.

Lydnad i en mer övergripande betydelse är väl snarare tvärt emot det som jag vill lära mina barn.

Jag vill gärna ha ett lydigt barn. Jag säger så delvis för att provocera och delvis för att det är sant. Jag är inte intresserad att fostra mitt barn till en rättshaverist eller någon som ska strida om småsaker men någon som säga till när saker inte fungerar men på ett konstruktivt och helst trevligt sätt om inte situationen är extrem. Min dotter får gärna argumentera emot mig (och det kan hon fast hon är tre) men jag accepterar inte gnäll eller att fortsätter tjata efter man fått ett tydligt nej med en förklaring. Ibland får man överleva att livet inte går som man vill och göra det bästa av det. Mitt barn är också ganska så mycket som jag vill än så länge. Hon är bra på att argumentera och förklara och ber oftast om rimliga saker som hon därför ofta får och hon surar för det mesta inte om hon får nej. 

Jag tänker god samhällsmedborgare, någon som kan stå upp för det som verkligen är värt att kämpa för och som kan acceptera och foga sig kring annat.