MA v 13 + 6

hej, beklagar sorgen
Jag har själv nyss varit med om ett MA, fostret dog nån gång efter 11 fulla veckor och igår (v. 14+1) fick jag göra medicinsk abort för att få ut det. MA upptäcktes förra torsdagen. 
Känner som dig, varför just vi? Dock har vi två friska barn som blivit till på första försöket. Vet många i min närhet som har svårt att få barn och de som haft lätt att bli gravida har fått MF nån gång. Försöker se det som att vi har olika lätt/svårt på olika sätt, MF och MA är ändå relativt vanligt...Dock väldigt väldigt sorgligt. Tänker också att det bara inte var meningen denna gången.
Kram på dig! Hoppas det går bra på sjukhuset.

Just denna dag du skrev detta, 24 sept, så fick jag missfall. Var i vecka 13. Har tre barn innan och tänkte att nu innan jag blir "för gammal" (är36) ska vi fixa ett sista litet syskon. Blev överlycklig när jag blev gravid! Men i torsdags morse började jag blöda som aldrig förr och fick åka ambulans in eftersom jag inte kunde sitta upp. Så fort jag satte mig eller stod så bara forsade det!! Väl inne såg de att det inte fanns nåt foster kvar. Moderkakan dessvärre var kvar så jag blev inlagd tills dagen efter då allt kommit ut. Detta har tagit fruktansvärt hårt på mig då min sambo inte vill försöka igen. Känns som om jag miste så mycket mer än detta barn. Var detta verkligen sista chansen för mig!? Kommer jag aldrig att få den där bebisen jag så gärna ville ha?! Om det inte var för de andra tre underbara ungarna så hade jag gått under. Så fort de somnat på kvällarna kommer tårarna. Allt känns så fruktansvärt tomt!

Känner dessutom samma som du ts, kommer vara en hemsk mars månad

åh, jag lider med dig <3
Jag är alldeles säker på att det inte var sista chansen! Har du pratat med din sambo efteråt? Har han sagt att han inte vill försöka? Förstår han hur du känner?

Jag har liknande dilemma. Vårt barn var inte planerat, sambon ville inte ha fler än två men ville inte göra abort heller... Jag ville jättegärna ha ett tredje barn och var helt överlycklig över denna graviditet. Har inte vågat diskutera det med sambon än eftersom jag inte kan föreställa mig ens hur det skulle kännas om han sa nej, tror jag skulle gå under

Han sa samma dag jag kom hem att han inte ville försöka igen. Blev helt tom inombords! Vi har kvar våran tid hos bm som var bokad sen innan, hon tyckte vi skulle komma dit o prata. Kanske ändrar han sig... Vi har ju haft lite otur de sista gångerna nu. Vår yngsta som är fem år föddes hemma så det var han som fick förlösa eftersom ambulansen inte hann fram, och så allt blod denna gång, och ambulans igen... Tror det är allt detta som får honom att lägga i backen nu. Jag hoppas mycket på besöket hos bm nu då hon kanske kan få honom på andra tankar.

Hur har du mått efter allt? Känns som om man blir påmind varje gång jag går på toa och ser blod i trosorna, och var tvungen att kasta folsyretabletterna eftersom jag började gråta vara jag såg dom. Hade du köpt mammakläder? Själv hade jag kollat lite efter byxor men inte hittat några, tack o lov!

Hoppas han ändrar sig ner ni tagit er genom detta, det är ju inte omöjligt. Han måste ju förstå att din önskan också, vad snopet och sorgligt att inte få försöka igen

Jag hade köpt lite mammakläder, till och med köpt lite bebiskläder. Burit ner allt i källaren. Slutat äta vitamintabletterna också. Hatar att gå på toa och se avslaget i bindan

Tycker det är piss att behöva förklara för folk vad som hänt, en del visste i och med att jag mådde så sjukt illa fram till vecka 10. 

Åh vad jobbigt för dig med alla kläderna visst är det jobbigt med alla påminnelser överallt. Jag vet inte ens om jag vill börja dricka kaffe igen ifall jag känner att suget kommer tillbaka. Blir så tydligt att man inte är gravid längre. Fast det är man ju inte, och livet ska väl fortsätta ändå... Hoppas att samtalet hos bm om en vecka får min sambo att tänka om.
Hur mår du fysiskt nu? Kommer ej ihåg vad du skrev riktigt men skulle du fixa ditt själv hemma med tabletter?

jag mår bra fysiskt, gjorde min abort på sjukhuset eftersom det var så långt gånget (gränsen för hemabort här går vid 9+0). Blöder lite färskt blod fortfarande varje dag, annars är det mest gammalt avslag, lite molvärk. Bättre fysiskt än vad jag trodde

Ok, ja för det måste kännas hemskt att få sköta det själv hemma känner jag. Jag har som en sparsam mens just nu men ont i magen och tycker alla byxor sitter för hårt, gör ju ont Får hoppas att vi får våra bebisar som vi så gärna vill ha! Har du pratat med din man/sambo om detta?

Först vill jag beklaga ditt missfall!

Jag var i 11+1 när jag var till BM för ett tidigt VUL bara för att se att allt såg bra ut. Hade också tom fostersäck.
Fick uppföljande VUL en vecka senare bara för att bekräfta det och fick sedan tabletter för att få igång missfallet då min kropp fortfarande inte förstod.

Det var min första graviditet, efter fyra månaders försök. Har nu min första mens efter missfallet och är dels rädd att inte bli gravid igen, dels rädd att drabbas på nytt av ett missfall.

Är medlem på ett annat forum och kan inte låta bli att läsa tråden om "vi som ska ha bebis mars 2016). Detta trots att jag blir så ledsen. Avundsjukan bara bubblar upp inom mig. Jag skulle ju också ha barn då, vårt första barn. Är 32 år och känner att jag inte har så många år på mig.

Förstår din avundsjuka och beklagar ditt MF  
Det är naturligt att vara rädd, försök tänka att du har oddsen på din sida, de flesta graviditeter slutar väl och du kan bli gravid, risken är mindre att just du drabbas igen.
Jag fick reda på att en kollega är gravid, BF två veckor tidigare än vad jag hade, snart RUL. Hon hade sjukskrivit sig när hon mådde skit i början av grav, jag kämpade på med mitt nattjobb fast jag mådde riktigt dåligt. Sen dog fostret i v 12, upptäcktes i v 14. MA. Tänker varje dag på om det var min stress som orsakade missfallet... : ( Jag känner lycka för henne men samtidigt är jag ju själv så himla ledsen fortfarande... 
Jag hade BF 21/3 2016. 

Jag är 33 och också rädd att inte få fler. 
Håller tummarna för dig! Kram

beklagar verkligen era förluster också :(
men uppskattar verkligen att ni tagit er tid att skriva, känns inte fullt lika ensamt när jag fått läsa era kommentarer nu. Det jag känner just nu är ensamhet i det hela annars, även om jag kan prata med min partner eller min mamma så känns sorgen fortfarande väldigt stor och påtaglig. Väldigt ensamt, eftersom det var MIN kropp som lurade oss.. Idag är det 2 veckor sedan jag var på sjukhuset och gjorde medicinsk abort. jag blöder lite än. Som några av er var inne på så känns det som en käftsmäll varje gång man ska på toa och ser den där blodiga bindan.
Hann också köpa lite grejer, 2 st fina mammabyxor som ligger nervikta längst ner i byrån nu. Samt ett par jätte söta fodrade "tofflor" och en likadan mössa, eftersom det kommer vara kallt i mars...
Har även en klump i magen inför återbesöket då man ska kolla om allt är borta och så. Det är den 22/10, samma dag som vi skulle haft RUL... men nu får man istället ska man försäkra sig om att min graviditet är borta istället. Jag trodde ledsenheten skulle gå över successivt, men känner fortfarande samma sorg. Till och med att jag inte kan glädjas 100% när någon nu kommer ut med sin graviditet, jag vill bli glad, men känner samtidigt någon slags avundsjuka eftersom vi också borde varit gravida nu och glädjas över ett barn?
Jag är 25 år (ingen ålder egentligen så) och vi skulle haft BF 22/3 

Hur mår ni nu? 

Jag har haft mycket huvudvärk efter det medicinska avbrytandet för 2,5 veckor sen. Pratade med en kurator i torsdags som sa att jag har huvudvärk för att jag tänker för mycket. Det enda jag läser om på nätet är missfall, komplikationer efter aborter, statistik osv... Så det är mycket möjligt.
Jag känner mig fortfarande ledsen inuti, tycker dock att jag börjar bli mig själv igen. Jobbar och skrattar. Känner dock ingen riktig glädje över andra gravida. 
Blödde färskt blod senast i måndags, sen dess bruna flytningar. Misstänkte att jag hade ÄL nyss, för det var väldigt slemmiga bruna flytningar och svullet i magen. Kan man få ÄL fast man har bruna flytningar? Antar att tiden för utvisa om det var ÄL för då får jag mens om två veckor. Känns på nåt vis sorgligt att få ÄL och mens igen, känns som om kroppen redan gått vidare efter MF
Börjar också bli rädd för att vi inte ska få fler barn, att vi är för gamla. Jag har haft riktigt svårt att föreställa mig hr ett tredje barn ska bli, kanske det är ett tecken?
Får man ha sex om man har bruna flytningar?

Det känns som vi är ganska lika du och jag ändå. Sitter också och läser och blir paranoid :/

Det är ju så lite blod vid flytningar ju, så bara du och din partner är ok vid det kan ni ha sex nu :) och det har ju gått 2 veckor sedan aborten också. När jag gjorde min abort sa barnmorskan att det var bra att vänta en mens också innan man försöker igen.

Jag försöker tänka att det bara inte var ödet att vårat barn skulle komma nu. Det kommer nog ett barn sen som är menat att leva med oss. Kanske dom barn vi blev gravida med nu bara behövde dom veckorn innan det var dags för dom att gå vidare? Kanske låter flummigt men jag tänker mycket :)

Min mamma var 33 när hon fick mig, och det är ingen skillnad alls! Jobbar även på en vårdcentral själv och det kommer in många gravida som är mellan 33-37 år, så nog är det inte försent för er om ni skulle vilja försöka igen snart/ lite senare