MA v 13 + 6

Jag tror jag egentligen bara vill skriva av mig. Läs om du orkar.

Jag har en son på 14 månader hemma, världens underbaraste, en riktig solstråle med en härlig personlighet!
Det tog oss 13 månader innan han blev till, funderingarna och rädslorna hann komma då. Var det något fel på oss? kunde vi inte få barn? ska man söka hjälp? Men så kom det efterlängtade plusset! Graviditeten gick bra från början till slut och förlossningen osv. Sen i somras råkade vi slarva en gång, EN gång, och det resulterade i ett pluss på stickan! oplanerat, men otroligt välkommet.
Man hinner ju få upp så mycket längtan och glädje över ett till barn. Vi skulle ju fixa det här. Magen började synas fort denna graviditet eftersom det var min andra, jag kissade fortfarande positivt på stickorna (ja jag prövade ibland för det är så kul att se). Jag kom över den där vecka 12, missfalls risken var ju över äntligen! Jag var på inskrivningen hos barnmorskan och hann boka tid till RUL. Nu skulle våran son få bli storebror och vi hade berättat för en del vänner och familj.

Förra torsdagen var jag på jobbet (jobbar på en vårdcentral i receptionen) och när jag går på toa så är det lite ljusbruna fläckar på trosskyddet.. Kollade med BM där, och hon sa att jag nog inte behövde oroa mig då det inte var färskt eller gjorde ont. Ringde även min egna bm och träffade en privat och de sa det samma. Mitt blod visade ju också gravid fortfarande när ena barnmorskan kollade. Allt såg ju bra ut?
Men jag kunde inte släppa magkänslan på att det kändes som att något var fel. Till slut ringer jag gynmottagningen på lasarettet och jag får en tid dagen efter för ett VUL.
På det ultraljudet fanns det ju ingen bebis. Bara en hinnsäck som slutat växa kring v 10+4 och allt var svart. Fanns inte ett uns tecken på liv där inne. En liten liten klump på en kant eventuellt. Var då i v.13+6. Vart var våran lilla bebis? Bebisen var bara en illusion, min kropp fortsatte bara vara gravid fast det inte fanns något foster ens, knappt alls. Så jävla många veckor i tron om att man ska välsignas med det mest fantastiska man kan få; ett barn.
I går var jag upp till lasarettet igen och fick en tablett som ska stanna min "graviditet" och imorgon ska jag göra abort.
Det känns som en dröm bara rycktes bort från mig, som en matta under ens fötter eller hur man ska säga. Jag känner mig så lurad och sviken av min egna kropp. Kunde den inte bara stött ut den på en gång när det ändå inte var ens en ett embryo där?

MEN jag är ändå glad att jag slapp se ett dött foster, eller fått reda på att det var ett sjukt foster (det är ju oftast de kroppen gör vid missfall å så, stöter ut ett embryo som inte är friskt). Det kunde varit värre som sagt.
Jag har ju också min fina son, som gör detta så sjukt mycket lättare eftersom jag kan lägga näsan all min fokus på honom istället. Tiden var väl inte rätt, det var inte denna tidpunkt eller detta barn som skulle bli mitt. Min mamma var med om samma sak mellan min storebror och mig. Då skulle ju inte jag funnits om den graviditeten gått som den skulle.
Man får "försöka"se något positivt i hela den här dystra röran..

Det enda jag kan känna nu är; hur kommer nästa graviditet se ut då? Jag kommer ju vara världens gravid-hypokondriker. Den här resan kommer ju alltid ligga tungt i min ryggsäck och oroa mig. Usch.
Aja, nu får jag försöka blicka framåt. Göra det jag annars inte kunnat gjort annars, unna mig ett glas vin ibland, resa med sonen i vår då han är tillräckligt stor för en resa då. Skaffa ett fast jobb och träna bort alla mina överflödiga gravid kilon som sitter kvar.
Mars kommer vara en jobbig månad, alla bebisar i mars kommer vara lite extra känsligt att kolla på.. men man kommer väl över det.

Det är ju bara att man tänker i en egentligen lite egoistisk synvinkel: Varför just jag?

nads

Äldre 9 Oct 21:15

#12

beklagar verkligen era förluster också :(
men uppskattar verkligen att ni tagit er tid att skriva, känns inte fullt lika ensamt när jag fått läsa era kommentarer nu. Det jag känner just nu är ensamhet i det hela annars, även om jag kan prata med min partner eller min mamma så känns sorgen fortfarande väldigt stor och påtaglig. Väldigt ensamt, eftersom det var MIN kropp som lurade oss.. Idag är det 2 veckor sedan jag var på sjukhuset och gjorde medicinsk abort. jag blöder lite än. Som några av er var inne på så känns det som en käftsmäll varje gång man ska på toa och ser den där blodiga bindan.
Hann också köpa lite grejer, 2 st fina mammabyxor som ligger nervikta längst ner i byrån nu. Samt ett par jätte söta fodrade "tofflor" och en likadan mössa, eftersom det kommer vara kallt i mars...
Har även en klump i magen inför återbesöket då man ska kolla om allt är borta och så. Det är den 22/10, samma dag som vi skulle haft RUL... men nu får man istället ska man försäkra sig om att min graviditet är borta istället. Jag trodde ledsenheten skulle gå över successivt, men känner fortfarande samma sorg. Till och med att jag inte kan glädjas 100% när någon nu kommer ut med sin graviditet, jag vill bli glad, men känner samtidigt någon slags avundsjuka eftersom vi också borde varit gravida nu och glädjas över ett barn?
Jag är 25 år (ingen ålder egentligen så) och vi skulle haft BF 22/3

Hur mår ni nu?

nads

Äldre 10 Oct 13:32

#14

Det känns som vi är ganska lika du och jag ändå. Sitter också och läser och blir paranoid :/

Det är ju så lite blod vid flytningar ju, så bara du och din partner är ok vid det kan ni ha sex nu :) och det har ju gått 2 veckor sedan aborten också. När jag gjorde min abort sa barnmorskan att det var bra att vänta en mens också innan man försöker igen.

Jag försöker tänka att det bara inte var ödet att vårat barn skulle komma nu. Det kommer nog ett barn sen som är menat att leva med oss. Kanske dom barn vi blev gravida med nu bara behövde dom veckorn innan det var dags för dom att gå vidare? Kanske låter flummigt men jag tänker mycket :)

Min mamma var 33 när hon fick mig, och det är ingen skillnad alls! Jobbar även på en vårdcentral själv och det kommer in många gravida som är mellan 33-37 år, så nog är det inte försent för er om ni skulle vilja försöka igen snart/ lite senare

MA v 13 + 6

INNEHÅLL