Gravid efter IVF hösten 15
Ojoj!! Imorgon 11:20 ska vi på vårat första ultraljud någonsin. Sååå nervöst!
Ojoj!! Imorgon 11:20 ska vi på vårat första ultraljud någonsin. Sååå nervöst!
Alltså, alla tips på hur man lindrar oron för missfall tas emot tacksamt!!
Har tre veckor kvar till nästa ultraljud och är då i vecka 13+ (kub-test)
Hur står man ut fram tills dess?
Jag är så himla rädd för MA då man inte märker att fostret är dött..
Har inget som tyder på det, inga blödningar och ingen extremt smärta. Bara lättare växtvärk ett stundvis väldigt svagt illamående, småsugen att äta hela tiden, och tröttare än vanligt... Men det enda jag kan tänka på är oron för missfall..
Tips??
Ni som är oroliga för missfall, har ni gjort vul runt v 7-8? Om hjärtat tickar då behöver ni inte oroa er så mycket! De flesta missfall sker i v 7, men kommer kanske inte ut förrän v 12. Det är därför som v 12 är så magisk. Så har ni sett ett hjärta kan ni slappna av, då är det värsta över.
Det känns ganska lugnt här i vår tråd just nu :)
Antar att vi är många som har kommit några veckor in i graviditeten och nu mest bara väntar på att tiden ska gå...?
Själv är jag i vecka 11+0 i morgon. Bara en enda vecka kvar till 12+0. Känns riktigt skönt.
Stör mig lite på att alla appar räknar på att man är en vecka i förväg, det gör ju att man knappt vet vilken vecka man ska googla på. När man egentligen är i vecka 11 så säger ju appen vecka 12. Men men.. :)
Var hos barnmorskan för andra gången igår. Tog blodprover och pratade om eventuella sjukdomar och sånt..
Hur mår ni?
Jag känner mig inte speciellt gravid. Tröttare än vanligt, låg lust att äta lagad mat på kvällen och lite svag växtvärk i livmodern då och då. Och vaknar alltid sjukt tidigt..
Enligt min läkare på RMC så har man sett/ hört ett tickande hjärta så är risken för missfall bara 5 procent :)
Skönt för dig om du känner dig så avslappnad :) Jag känner mig ganska lugn varannan dag och dagen efter det har jag haft mardrömmar om blod som forsar :(
Efter ultraljudet på kubtestet om 1,5-2 veckor... Då ska jag bara va glad har jag tänkt :)
Hej på er!
Jag hoppar gärna in här! Jag gjorde FET 27/10 och tjuvtestade 10 dagar senare och fick mitt första riktiga plus! Tjoho!! Vi har försökt i över 6 år, gjort 3 ivf och 3 frysförsök så det känns helt fantastiskt! Nu är vi dock grymt nojiga över att det inte ska gå vägen. Man vågar inte vara alltför positiv. Jag har dessutom en avvikelse som gör min graviditet till en högriskgraviditet. Jag har två livmödrar och de är då lite mindre så risken för missfall kan vara lite större. Tiden sniiiglar sig fram. Är i vecka 4+3 idag men min officiella testad är inte förrän på lördag. Så långt bort! tjuvtittade i morse igen och strecket har blivit mycket tydligare så det känns ju bra. Känner ni igen frustrationen? ;)
Är det någon mer än mig som tänker på framtiden..som förstföderska så känner iallafall jag mig otroligt nervös inför vad som eventuellt komma skall. Jag har ingen aning om hur man tar hand om ett barn! Hur relationen till min man kommer bli osv. Mycket sånna tankar går runt i min skalle ju längre gången jag blir..
Näe, jag kan inte säga att jag känner igen mig. Varken jag eller min man oroar oss för såna grejer. Vi oroar oss "bara" för om fostret lever... Där i sitter vår oro.
Är säker på att vi kommer att klara uppgiften att vara föräldrar hur bra som helst, så det känns lugnt. :)
Däremot har jag läst att det inte är ovanligt att få såna känslor som du har! Även vår barnmorska har pratat en del om det och nästan varnat om att man lätt kan börja tänka på saker och knappt känna igen sig själv i sina tankar och så.. Så jag tror du kan vara helt lugn, du är nog helt normal :)