Första barnet 2016 (Stockholm)

Du behövde inte en remiss? 

Det kanske beror på vem man pratar med. Hoppas vår barnmorska är bra (Victoria heter hon )så man kan prata om alla olika alternativ med henne! Jobbigt bara att det är en månad kvar tills inskrivningen :-S Jag känner inte att jag behöver tidigt UL men det hade varit underbart att faktiskt se att det finns något där inne!
Jag mår än så länge bara illa när jag åker buss/tunnelbana/tåg. Förhoppningsvis stannar det där men jag är beredd på det mesta! Är sjukt åksjuk i vanliga fall och det blev direkt 100 gånger värre. 

Idag har jag varit fruktansvärt orkeslös. Skulle städa lägenheten men fick sätta mig ner var femte minut. Jobbigt! 
Men man ska inte klaga :)

En annan sak som jag behöver råd med: 
Jag sökte en högre tjänst på min nuvarande arbetsplats innan sommaren. De har gått vidare med 3 personer och jag är en av dem. På måndag ska vi få reda på vem som får det (jobbet innebär bättre tjänst och högre lön).
Jag VET att jag är den som är bäst lämpad. Jag gör i princip jobbet idag, men har inte titeln. Det är lite av ett drömjobb som jag både skulle vara grym på och dessutom trivas med. Jag tror och hoppas att jag har en bra chans att fåd et.

Men jag har sån sjuk ångest till att tacka ja i det här läget. Vill liksom inte sätta mina kollegor i sitsen att jag tillträder en tjänst och sen kort efter det måste vara mammaledig. Samtidigt som ett nej skulle få stora konsekvenser för mig och min sambo (lång historia men det skulle nog innebära att vi hade flyttat hem till Skåne). 

Har berättat för en vän och kollega och hon tycker inte jag gör fel som tackar ja om jag blir erbjuden jobbet, dock så menar hon att jag måste berätta direkt hur läget ligger (jag går in i vecka 7 på sön så det är ju fortfarande tidigt, för tidigt enligt mig att berätta).
Vad ska jag göra? :-S

Tack för era svar.
Tycker det bara är så svårt eftersom detta är folk jag jobbar med redan idag, och tycker om. Jag vill SÅ gärna ha jobbet, men känner mig som en dålig kollega om jag tar det när jag inte kan jobba fullt ut det närmsta året.
Tanken är att tjänsten ska tillträdas i höst, men det kan även bli i början på nästa år. 

Men å andra sidan ska jag inte ta ut något i förskott. Inget är ju klart än.
Min tanke är att vara ärlig. Men jag åker bort på jobbresa kurs på måndag, och kommer att vara iväg i tre veckor, så beskedet kommer att komma per mail/sms eller telefon. Vet inte om jag ska då säga något eller vänta tills jag kan ta det öga mot öga. 

Usch. Att man ska behöva få sån jäkla ångest för en sån här grej. 

Tror inte (de flesta) killar tänkt såhär... :-S

Tusen tack för era svar :)

Det är en fast tjänst, ingen projektanställning. Det är en chefsbefattning dessutom :) Men jag ska som jag skrivit inte ta ut något i förväg. Jag vet att jag har en chans, men inget är säkert (jag är yngst i tjänst av de som sökt, egentligen borde jag inte få det).

Det som tillkommer historien är att jag just nu är placerad i Stockholm (och ska vara det 2016) ut, men från 2017 skall jag åter tillbaka till min ordinarie tjänstgöringsort. 
Graviditeten tror jag skulle innebära att de måste ersätta mig med en annan från att jag går på mammaledighet, och att jag efter ledigheten skulle börja på mitt vanliga jobb där hemma. Detta ställer ju till det med flytt och så samtidigt som bebis ska komma (även om jag har en bostadsrätt där hemma så bor vi idag i Stockholm).
Tidigare har jag ej velat flytta permanent till Stockholm utan bara sett jobbet som en möjlighet för min sambo och blivande man att få några år till i sin hemstad (han är född och uppvuxen på Kungsholmen). Men det här fasta jobbet i Stockholm har förändrat min syn på det och jag kan verkligen se mig stanna. 

Båda min sambo och min vän och kollega säger som ni. Att jag absolut ska ta jobbet och jag inte gör något fel. Men jag vet ju att det kommer att snackas.
Och jag vet framförallt inte HUR jag ska säga det. 

Jag ser mig absolut inte tacka nej om jag får möjligheten, vet bara inte hur jag ska tacka ja samtidigt som jag vet att jag strular till det för de jag jobbar med. 

IceIce - tack för att du berättade om din situation. Skönt att inte vara ensam!

Ursäkta långt inlägg och många olika punkter!

IceIce och Joni - Ni som har Bf lite tidigare än oss andra. 
Har ni fått mage? Och om ni fått - när började det synas? :)

Då får man alltså vänta länge på magen. Vad tråkigt tråkigt, haha! Det är något man ser fram emot. I alla fall nu!

Här kommer ännu fler frågor från mig (hungrar ni också efter kunskap och kontroll - eller är det bara jag?)

Ni är ju ett par som går på Mama Mia söder. 
Hur tycker ni att ert bemötande har varit?
Jag upplevde hon jag pratade med när jag bokade inskrivningen lite otålig (jag fick liksom ingen möjlighet att ställa frågor eller något), hon var inte otrevlig på något sätt men lite kort. Hur har det varit för er? Man vill ju veta mycket nu med sitt första barn, och jag hade gärna pratat lite mer i "lugn och ro". Nu upplevde jag samtalet lite stressat.

Idag mailade jag och frågade om man kunde maila direkt till sin barnmorska med frågor. Jag skrev att jag hade jag frågor om illamående, om jag fick ta postafen och så frågade jag om möjlighet att boka in KUB redan nu (då jag fortfarande i vecka 12-13 vill slippa ta ledigt från jobb - så att jag kan planera bättre eftersom vi på mitt jobb lägger arbetstid nu för vecka 540 och framåt).
Vi har egentligen inte bestämt oss om KUB eller NIPT men jag lutar åt KUB då vi inte är i någon riskzon och för att det är enklare (fortfarande osäker dock på vad som är rätt och fel).

Fick svar snabbt från receptionisten att min barnmorska Victoria var ledig men att mailet var vidarebefordrat till en annan BM vid namn Annica.
Annica svarade också snabbt och skrev: "Postafen går alldeles utmärkt att ta mot illamående. Det känns långt fram att försöka boka in KUB men jag gör ett försök och hoppas det blir rätt. (Och sen skrev hon datum och tid)."
Inget otrevligt eller något konstigt alls egentligen.
Men jag känner mig ändå som en idiot som vill planera och fråga saker... kommer typ inte våga maila igen om det skulle vara något. Känner mig bara till besvär.

Jag är livrädd för att inte trivas med min barnmorska eller med mottagningen. Jag är en sån som inte klagar om maten är dålig, eller om frisören har misslyckats. Jag ler och säger tack. Jag kommer ha stora problem om jag skulle behöva byta BM.

Är det jag som begär för mycket? Hur har det varit för er?
Rörligt inlägg kanske, ber om ursäkt för det isåfall! 

Kram på er :)