BF Mars/April 2016 - för oss som vill prata här på FL! :)

Jag har varit överviktig sen efter gymnasietiden. Och jag mår väll lite halvdåligt över det i perioder men inte så ofta som tur är och sen jag fick barn så har jag inte mått alls dåligt över det.

Med dottern gick jag upp ca 17 kg totalt tror jag. Vägde mig inte där det sista. Denna gång har jag hittills gått upp 1,5kg snart 2, och det känns skönt eftersom jag har artrit så är ju all belastning och alla extra kilon inte så värst bra. Men vet att det är dem sista veckorna jag går upp mest. Så vi får se vart det landar denna gång. Däremot gick jag ned allt på någon månad efter att hon kommit ut.

Så olika för alla:)

Kan nog säga att alla känner att det är jobbiga på ett eller annat sätt att kroppen förändras. Även om det inte bara är kilon, kroppen blir ju aldrig desamma även om vikten till slut blir som det var innan.

Jag är en sån person som är livrädd att gå upp en massa, inte för att jag tycker det är fel. Men jag har alltid varit riktigt stor under min uppväxt och det var först något år innan mitt första barn som jag fick "normalvikt". Jag mådde inte alls bra i min kropp innan dess och jag tror det är mest den känslan som sitter kvar. Jag vill inte hamna där igen. Jag var mentalt inte i något bra skick pga detta.

Som tur är, ja jag är oerhört lättnad, om man får säga så ;) att jag inte gick upp en massa med första och kommer troligtvis inte göra det den här gången heller. Det är sådan stor press som det är redan från människor och samhället överlag som hur mycket man får gå upp, att de ska bort efter förlossningen osv att jag är oerhört lättnad att jag slapp den pressen (genom att det löste sig själv) det gav mig bara en mindre sak att oroa mig för. För Ja, jag hade sorgligt nog tagit till mig all denna negativa kritik om hur det ska gå till och mått dåligt.

Hoppas bara att alla som inte hade det lätt som jag slapp. Eller att man kunde släppa alla förväntningar från samhället.

Blä, mår dåligt bara att tänka på det. Ärligt talat var jag tvungen att ställa mig på vågen bara för det :( känns sjukt. Men hoppas på gravidhormoner.

Hoppas att det är okej att jag hoppar in här

Jag har bf i mitten av mars och är således i vecka 24+6 idag. Jag kan vissa dagar förändringarna som sker är jobbiga. I mitt fall handlar det väl mest om att magen blir större och att jag tycker att den förändringen är jobbig och det blir väl inte bättre av att jag ofta får kommentarer om det. Det känns konstigt nog inte alls lika jobbigt med viktuppgången i säg, utan det är mest förändringen jag tycker är jobbig just nu.  

Jag tror att dessa känslor bottnar lite i att jag för några år sedan gick upp några kg pga av p-stav, jag hade den dock knappt ett år, då jag mådde dåligt utav den. Det var dock först några veckor/månader efteråt som jag insåg att jag gått upp en hel del i vikt också (som till viss del också kan bero på att jag hade blivit sambo i nära anslutning också), hade förmodligen förnekat det tidigare eller inte insett det pga. det andra måendet den orsakade.

Sedan dess har jag lyckats gå ner de kilona och lite till och var en period innan jag blev gravid nöjd både med vikten och utseendet. Jag tror det är därför det känns extra jobbigt med att se att man blir större igen och lägger på sig kilon när man äntligen hade lyckats nå det man ville innan. Jag är dock riktigt glad över graviditeten även om jag inte är lika glad över alla förändringar längs vägen.