I vecka 36 förlorade vi vår lilla tjej, för två månader sedan. Jag tror aldrig vi kommer att vara "redo" för en ny graviditet men vi vill inget annat än att få ett syskon till vår lilla tjej. Vi vill också känna lyckan som alla andra föräldrar får känna på BB.
Är det någon mer som har varit med om samma sak som vill försöka igen?
När han föddes vägde han 1080g å va 33,5 cm lång. Idag väger han 5520g å är 55,4 cm lång :)
När han föddes vägde han 1080g å va 33,5 cm lång. Idag väger han 5520g å är 55,4 cm lång :)
Just nu går ja hos psykolog på vc för att kunna bearbeta allt som hänt under året.
De e jätte hemskt men de finns liksom ljus i tunneln. :) Å de kan gå fort att bli gravid igen :)
Vad skönt, Sara, att nu fick positiva besked!
Ja, jag tycker själv att jag redan nu efter en månad har kommit ganska långt. Har börjat träffa vänner igen och kan faktiskt skratta en hel del med dem. Jag och sambon har också varit iväg på en resa några dagar och det var himla skönt att komma iväg och se annat och tänka på annat. Bara vetskapen om att det kan kännas okej och att det i framtiden kommer komma dagar av lycka gör att nuet också känns bättre. Sen kommer det stunder då jag känner att jag inte orkar, av ren förtvivlan och i de stunderna glömmer jag bort att det också finns ljusa stunder och att det kommer komma flera sådana. Bävar lite inför hösten dock, när sommarljuset försvinner och den sedvanliga höstdeppen infaller i samband med mörkret. Tror det faktum att det är sommar, ljust, varmt och att folk är lediga, gör allt lite lättare just nu.
Jag pluggar just nu, har en termin kvar på min utbildning och hade planer på att läsa en annan kurs på distans i höst. Vet ännu inte hur jag ska göra nu men det lutar mot att läsa kursen på distans ändå. Då kan jag ha dåliga dagar där jag inte orkar upp ur sängen samtidigt som jag också kan fokusera på att må bra, ta långa promenader och plugga hemifrån. Även om det kommer kännas ledsamt att göra det, då meningen var att jag skulle göra det samtidigt som både jag och min sambo var hemma med vårat barn. Min gamla arbetsplats har dock visat sitt stöd och jag funderar på att också kanske försöka jobba lite i höst, för att komma hemifrån ibland också. Jobbet kräver dock att man har mycket energi och mår någorlunda bra då det är ett serviceyrke där man inte har mycket utrymme till att ha "en dålig dag". Önskar faktiskt att jag hade haft en jobb där jag trivts bra och dit jag kunde komma och vara mig själv, då jag tror att det, som du skriver, kan vara bra att komma tillbaka ut i arbetet och ha något att "distrahera" sig med. Att komma tillbaka till ytterligare en del av livet och vardagen.
Jag väntar fortfarande på att avslaget ska lägga sig så jag kan komma igång med menscykeln osv. Har flera gånger trott att det försvunnit men så, helt plötsligt, är det tillbaka. Tröttsamt...
LaCrue:
Ja jag tycker att man ska få känna själv vad som är bäst, jag vet ju att jag har pillerna där ifall att jag behöver dom. Vissa läkare behöver lite mer social träning.. Min läkare hade faktiskt själv förlorat ett barn men hans dotter var 19 år. Jag vet att det inte är samma sak men det kändes som att han i alla fall kunde förstå sorg på rätt sätt.
Vilket fint namn hon fick! Juni är ett namn som jag tidigare har fastnat för:)
Det är ju lite sjukt när dom kommer och frågar om man vill ha obduktion för egentligen så vill man inte det. Eller jag kände också där och då att nej, varför ska dom få skära i min lilla tjej och jag mådde skitdåligt när hon skickades iväg för obduktion. Dom sade till oss också att det troligtvis inte skulle vara något fel eftersom det inte var något synligt fel. Men efter att jag och min man hade pratat om det så bestämde vi oss för att göra det. Men mycket också pga utav att hon var så liten. Hon vägde bara 1220 i v 35 så jag kände att det borde vara något som inte stämmer och mycket riktigt så var det dethär diafragmabråcket. Jag fick dock en chock när vi fick provsvaren osv och det var långa 5 veckor innan vi fick veta att det inte var något fel på mig eller min man.,
Vi valde faktiskt att sprida henne vid vår stuga som ligger ca 30 minuter från där vi bor. Vi kollade först på kyrkor men strax efter att hon föddes så valde vi att vi skulle sälja vårt hus. I och med det så viste vi inte vart vi skulle bo i framtiden och jag ville inte ha henne på en kyrkogård långt bort. Så vi valde vår familjestuga som har gått i generationer. Det är nästan alltid någon där och hon ligger med utsikt över vattnet på ett fridfullt ställe. Vissa tycker säkert att det är helt galet men för mig kändes det jättebra. Eftersom det alltid är folk där så vattnas det och planteras nya blommor hela tiden.
Vi köpte en större bricka (en sån man har på minneslunder) med namn och datum som vi satte på en slät sten som min pappa hittat nere vid vår stuga.
Jag tycker man ska göra det som känns rätt för en själv helt enkelt! Vad tyckte du kändes bäst?
Ja precis, det är svårt att veta om det är avslag eller mens:S Jag hoppas att det tog sig men jag vet ju inte riktigt när jag har ägglossning etersom jag bara har haft en mens. Min man åkte till Norge på fiskeresa nu några dagar så jag hoppas inte att det var då i alla fall. Det märks ju om den kommer:) Annars får vi ta nya tag.
Jag håller tummarna!!!
Jag är ledsen att du också varit med om samma grymhet som oss Stokke. Jag kommer som du vara orolig i nästa graviditet MEN jag försöker tänka att det kommer att gå bra nästa gång och det är väldigt ovanligt att man är med om samma sak 2 gånger. Alla jag har läst om (man blir ju helt google tokigt..) som har mist 2 barn efter varandra så har det oftast berott på något, sjukdom hos barnet eller mamman eller liknande. Som sagt, det ä ju väldigt ovanligt men det betyder ju inte att man kommer vara mindre orolig.
Jag kände på mig från första början att något var fel och dagen då jag skulle in på rutin kontroll hos barnmorskan ringde jag min mamma innan och sa -Vad gör jag om dom inte hittar hjärtljuden denna gång? Jag hade tänkt på just det med hjärtljuden, att dom inte skulle hitta dom. Så blev det också. Jag kom in själv och fick åka in på BB själv. Jag ringde och var helt hysterisk till min man som var nästan 10 mil bort på jobb. Han fick köra väldigt olagligt in till sjukhuset. Jag fick beskedet innan han hade kommit in på rummet. Efter alla provtagningar åkte vi hem och grät hela natten. Morgonen därefter åkte vi in. Jag började få värkar vid klockan 10 utav mig själv och tyckte det gick rätt bra. Jag valde bort bedövning eftersom jag kände att jag kunde klara det. Tillsaken hör att jag hatar sprutor så jag ville helst inte ta något i ryggen även om det hade varit bra. En halvtimma innan hon föddes ångrade jag mig.. Men förlossningen tog 2 & 1/2 timma från första värken så jag tyckte att i det stora hela gick bra.
Jag jobbar också med mycket återkommande kunder och ska försöka få vara sjukskriven någon vecka till. Jag planerar att gå tillbaka i mitten på augusti men inte på heltid. Då har jag varit hemma i 4 månader ungefär.