Vems är problemet?

Ja. Den sexuella lusten är ett fysiskt behov, som att sova eller äta. Det går inte att jämföra med hobbyverksamhet eller att läsa böcker eller andra intressen.

Det är inte ett livsnödvändigt behov - men väldigt fysiskt.
Har du aldrig varit riktigt kåt? Annars borde du veta hur det känns i kroppen. En enormt stark längtan efter sex. Ofta får man lösa det själv så att känslan går över.
Men det kanske är skillnad på män o kvinnor här??

Vilket för de allra flesta är en omöjlighet..  
Det är lite naivt att tro att man kan komma fram till en lösning där båda är nöjda. Oftast blir det ju så att den som vill minst sitter nöjd eftersom alla behov är tillfredsställda. Och den som inte får sina behov tillfredsställda sitter onöjd.
Det är bara att kolla på trådarna på FL så ser man att det är så. Behövs inga vetenskapliga undersökningar.

Jo, vi har pratat om det. Hon vet att sex är nödvändigt för mig om jag ska må bra, och jag vet att hon tycker om sex, men det är inte alls en nödvändighet för henne.
För mig och för många andra män är det troligen också ett sätt att få bekräftelse av sin partner. Det blir ett sätt att visa varandra att den andra är lite "speciell", att det är ett annat förhållande än till barn och barnbarn och kompisar. Blir man ständigt avvisad så känner man sig inte speciellt omtyckt...

Kul att läsa. Den du beskriver kunde lika gärna vara jag.
Men hur kan det vara så svårt för en kvinna att förstå - det är ganska självklart att när man hela tiden får "avslag" på sin fysiska uppvaktning så blir man ledsen och ger upp. Det är inte jättekul att bli avvisad gång efter gång och ändå vara lika trevlig och outtröttligt uppvaktande. Eftersom det inte ger resultat så lägger man av och skaffar istället ett känslomässigt "skal" i form av att istället gömma sitt intresse för sex. Det är ju en fullständigt naturlig reaktion.

Men det är precis som hos oss...
Jag vill gärna bygga upp en stämning inför sexet, och självklar vill jag att den "uppladdningen" ska ge resultat. Ett idealsex börjar egentligen flera timmar innan samlaget med att man bygger upp både sin egen och sin partners spänning och kåthet genom fysisk kontakt och uppskattning. Om man då vet att det verkligen ska bli sex blir ju uppladdningsfasen inte en chansning. Men om 95% av "uppladdningarna" resulterar i en stor besvikelse så ger man upp, varje missad uppladdning gnager ett hål på självkänslan - och efter ett tag är självkänslan i botten och man slutar att uppvakta för att slippa besvikelsen.  Och då är äktenskapet illa ute - eller övergår i nån slags ekonomisk förening.
För mig är allt jättelogiskt. Jag kan inte förstå hur man inte kan förstå det här?

En nobbad uppvaktning är precis som att man inte uppfyller sin partners förväntningar, man duger inte. Och samtidigt finns känslan där - om en annan man hade uppvaktat henne - hade hon velat knulla med honom då??

Jag tror det ligger en hel del gamla instinkter i det här som vi inte riktigt kan ändra på.

Oj vad jag känner igen mitt eget förhållande i dom två ovanstående inläggen. Det är precis våran verklighet som beskrivs.

Men jag inser faktiskt att det är ett jättestort problem även för den som inte vill ha sex. Hon måste självklart känna att hon inte riktigt räcker till för sin man. Hon måste ju också få tanken att "just nu skulle han vilja vara tillsammans med en annan kvinna, en kvinna som vill ha sex". istället för med mig som är så trist...

Så självklart är det jobbigt för båda.

Kanske var så i en mer ursprunglig värd, då vi var mera typ "apmänniskor" att mannen var den som aktivt uppvaktade - och blev det inte napp försökte han med nästa hona. Han testade olika honor tills han förhoppningsvis hittade någon som var villig. Det kanske är vårt ursprung som fungerar dåligt i ett modernt monogamt förhållande? Nu har vi bara en hona att välja på, och är inte hon öppen för sex så står vi där i vår ensamhet...???

Jag tror att du är ganska vanlig och normal. Självklart har man förväntningar, och lika självklart blir man besviken när förväntningarna inte uppfylls. Jag skulle snarare tro att det är "sextiotalist" som är mera ovanlig...
Eller troligen finns det hur många som helst av båda sorterna - men jag är iaf som dig...
Och det där är inget som är enkelt att ändra på eftersom det handlar om känslor - och sina egna känslor kan man inte styra över.

Bra att du är självsäker. Själv kan jag inte ändra mina känslor. Och jag har förväntningar. Kan inte tänka som du. Jag är snart sextio år och har ett regelbundet och ganska bra sexliv - även om jag kanske blir besviken ibland när mina förväntningar inte uppfylls.
Så jag tror man kan ha ett bra sexliv även utan ditt "koncept".