Moral inför skolstart. Hur hade du gjort?

Jättesvårt!! Röstade på att jag inte gjort någonting. Skulle ha låtit barnet bestämma själv men kanske heller inte uppmuntrat tjejkläder och långt hår. Mer förhållit mig neutral. Det är synd att barn kan vara så elaka ???? Min son har också blivit mobbad tyvärr. Han är lite annorlunda i klassen eftersom nästan alla andra killar är lite tuffare och sportiga vilket han inte är. Jag har aldrig försökt få honom att bli någon annan än den han är. Men däremot uppmuntrat andra intressen han kan dela med kompisar t.ex. att han får spela Minecraft. Han har fått lite kompisar genom det.

Jag hade nog försökt hitta någon skola som kan ta tillvara på hanns sidor. Kanske en Montessori skola. En bekant till mig gjorde så. Hennes dotter är visserligen tjejig men vill inte hålla på att vara så där supertjejig mer pojkflicka.

Han är redan inskriven på en skola. Montessori hade långa köer. Blir det fel i skolan och han vill byta kommer jag sondera terrängen ytterligare.

Man retar inte andra barn bara for att en forälder säger man ska eller inte ska ha på sig nåt speciellt. Mobbning har andra orsaker. Jag skulle säga han inte ska ha sk "tjejkläder" forsta tiden.

Jag menade bara att det var ett exempel på hur jag tror vi vuxna sår frön i barnens huvud om vad som är rätt och fel. Sen tillämpar de detta på andra barn som gör annorlunda.

Jag hade i god tid sökt en friskola där jag vet att föräldrar med liknande etik och moral gärna sätter sina barn. Kanske Waldorf.

Jag har sen ett år tillbaka försökt avleda honom från att köpa tjejigt. Att säga direkt till honom går inte. Nu har jag plockat bort de "värsta" tjejkläderna som jag hoppas han inte ska sakna och lämnat kvar några få favoriter för att han inte ska misstänka nåt. Jag mår alltid dåligt av att gå bakom ryggen på honom men hans bästa måste komma först.

Det skulle jag ha gjort. Jag önskar att jag hade haft den framförhållningen. Men samtidigt går hans bror på samma skola och det är fem min bilfri gångväg dit. Samt han känner några på skolan

Prata med personalen. Säg att du är orolig. De kan säkert hjälpa till genom att ge barnen etiska tankeställare och liknande.

Hur har det varit i förskolan? Har han någon/några bra kompisar med sig till klassen i skolan? Min äldsta går i ettan. Han klär sig inte i tjejkläder, men i tjejfärger och på ett sätt som inte är typiskt grabbigt. Han har intressen som inte är vad de "ska" vara i den lilla ort vi bor. Han åker konståkning och har gått på gymnastik. Älskar friidrott. Älskar skolan och kan snöa in på lite smånördiga saker.....som att lägga pussel med tusen bitar och sådär.

Han passar inte alls in i det "hippa" grabbgänget, men det spelar ingen roll. Han har bra kompisar ändå - både tjejer och killar (som inte heller tillhör "inne"gänget). Även om han är mycket intresserad av idrott så är jag ganska säker på att han hade slagit sina påsar ihop med "en blå giraffs" pojke, utifrån vad hon skriver om honom. I skolan har han aldrig blivit retad. Han är sig själv och upplevd av både tjejer och killar som en reko, ärlig person rätt och slätt. Det är den bild vi får och har fått från skolhåll i alla fall. Han trivs jättebra i skolan. Bra personal.

Vi flyttade förresten hit för ett år sedan. Glad i hågen provade han på fotboll.....men slutade rätt omgående då han blivit retad. Jag tror att huvudsakligen var pga att han var ny och därmed passade utmärkt att ge sig på av den anledningen. De hittar en orsak....de som mobbar. Jag har spelat fotboll i hela mitt liv och har alltid älskat idrott men nu som pojkmamma upplever jag att man på pojkidrottssidan just har mycket att jobba med......

Ring upp och förhör dig. Var lite krävande. Berätta om din oro. Man ska välja sina strider och de man väljer ska man stå för. Min son har dyslexi och jäklar vilken jobbig morsa jag är i detta ämne. Men aldrig jag klagar över något annat. Skiter i om mössor vantar kommer bort eller hur gården ser ut m.m.

Han måste få var sig själv, helt klart.

Usch ts, jag känner för dig.
Jag vet hur den ångesten känns och även om min son idag är vuxen och det är många år sen han började skolan minns jag oron.
Min son är en mjukiskille som inte förstår varför inte alla bara kan vara snälla. 
Han fick betala för den mjukheten och blev utsatt. 
Jag vägrade hela tiden att kräva att han skulle ändra sig och bli en tuffing och bråkstake för att passa in i gruppen.
Han har all rätt att vara sig själv och han hade inte gjort något fel.
Jag stod på min sons sida och jobbade hårt varje gång det var en konflikt i skolan.
Det jag inte såg var hur mycket dom där konflikterna nötte ner min sons självförtroende och mående visst förstod jag att det inte var bra, men jag förstod aldrig hur dåligt det var.
Tills han började skolvägra på fullt allvar och det inte gick att få dit honom längre.  
Då böt vi skola till en mer anpassad för min son som visade sig ha as, då vände det.
Än idag när han är 25 kämpar han med att avsluta gymnasieutbildningen.

Så ts, mitt råd till dig är att om det här inte funkar vänta inte för länge, för varje incident har sitt pris i din sons själ.
Låt det inte bli för många.

Jobbat på stark självkänsla och starkt självförtroende redan från början. Och gjort klart för honom att "tjej" inte är ett skällsord.