Vi som äntligen är gravida efter IVF i April/Maj 2015
Hakar gärna på här. Vul igår och allt var perfekt i vecka 8+2.
Vi har kämpat för det här pluset i 6 år.
Hakar gärna på här. Vul igår och allt var perfekt i vecka 8+2.
Vi har kämpat för det här pluset i 6 år.
Usch är så nervös. Ska på fest på fredag och min graviditet lär ju bli outad där. Hade ju gärna väntat lite till. Är ju bara 8+4.
Haft förmånen att slippa illamående men tröttheten. Liknar ingen trötthet jag någonsin haft tidigare.
Nu är det dock snart semester och 4 veckors möjlighet till att sova. Tycker lite synd om maken dock
Pyret lever! Hade även vuxit ca 7 mm. :) Allt såg bra ut. Fick en jättebra läkare som själv gjort ivf. Hon var SÅ bra att prata med. Väntar bara på besked om urinprovet visade något. kan lika gärna vara hederlig växtvärk. Men satan vad ont jag har haft idag.
En liten blödning igen.. Känns som att hjärtat stannar ett slag varje gång jag får en blödning. Hade velat ha en ultraljudsapparat hemma så jag hade kunnat titta när jag ville och lugna mina nerver.
Hjärtklappning vet jag inte, men jag blir otroligt andfådd. Särskilt när jag går i trappor eller lite snabbare än "normalt".
Härligt att läsa att alla mår ganska bra. Idag är vi äntligen två siffriga 10+0. Har varit på första inskrivningssamtalet och det var en virrig Bm men som tur är ska vi inte ha henne mer. Fått tid för Kub ul så det känns härligt att få se och höra igen. Visserligen har jag semester men tröttheten kan gärna snart försvinna, har inte gått en dag utan en tupplur mitt på dagen och ändå sover jag innan nio.
Cyanea underbart hur livet kan överraska. Kul att ha någon på nära håll att följas åt på denna resa.
Eller hur! Skönt att det löste sig helt magiskt! Det känns som att mitt Karmakonto måste ha fått ett rejält uttag, men förhoppningsvis är det inte helt tomt än ;)
En fråga till er allihop... Jag bara antar att jag inte är den enda som är alldeles bränd av hela barnlöshetsprocessen. Jag nojar väldigt ofta över det där med missfall, trots att jag fått två mycket fina UL och att jag gått över v. 12. Nästan varje natt drömmer jag att något hemskt händer, oftast större eller mindre blödningar.
Hur hanterar ni er noja?
Längtar till nästa ul men det har jag inte förens i början på augusti. Känns som en evighet tills dess. Efter det kommer vi berätta för chefer och närmaste kompisarna. Dock ska vi berätta för våra föräldrar när vi träffar dem nu under semestern. Vi bor långt ifrån dem så vill göra det öga mot öga.
Hur gör ni andra? Berätta innan vecka 12 eller inte? Hur har ni berättat? Nåt kul bus....