Längtar tillbaka till tiden då jag inte hade barn varje dag, hjälp!

Jag förstår hur du känner då jag har valt att inte skaffa barn just för att jag inte vill ha det liv som du beskriver. Det enda jag kan trösta dig med är att det förhoppningsvis blir bättre om ett par år när barnet är lite större.

Om barnet nästan är åtta år skulle du i och för sig kunna lämna det ensam kortare stunder.

Jag förstår dig till viss del. Har en fyraåring. Och blir ibland sjukt trött på alla dessa frågor. Tyvärr blir det mycket data här också. Jag har fått hjälp av en psykolog att bearbeta mina känslor kring detta och det har faktiskt hjälpt en del.
Sen gör vi mycket saker tillsammans som jag också tycker är roligt. Går i skogen, ut och fikar, åker till bibblan, pysslar. Hitta aktiviteter som ni båda har roligt utav.

Varför sprang du och skaffade unge med förste bäste istället för att välja en ansvarstagande man som älskar att vara pappa. Du har satt dig själv och ditt barn i skiten själv.

Förstår att det kan kännas sjukt jobbigt! Är själv med tre barn 4, 6 och 9 år och ibland vill jag bara skrika rakt ut av frustration!

Min räddning har varit att jag var tredje helg får lämna dem hos en avlastningsfamilj som vi fått via soc.

Det är mina andrum i vardagen och barnen gillar verkligen att åka dit också

Kan du kanske kolla upp den möjligheten?

Det där är onödigt!
Själv flyttade jag ihop. Gifte mig. Skaffade barn. Maken visade sig som en urusel pappa. När jag var gravid med unge nr 2 insåg jag att han var enbart en belastning och han åkte ut. Ur bostaden och ur mitt liv. Han valde att inte ha kontakt med sina barn.
Man vet aldrig hur en människa innerst inne är förrän man skaffat familj (läs barn) med honom. Vissa är världens underbaraste (som min var) tills barnen kommer och slitningarna börjar.
Så håll dina kommentarer för dig själv. TS behöver stöd, inte en massa fingerpekanden och syrliga kommentarer.

När man skriver på FL så få man räkna med en del urdumma kommentarer, men onödigt är det ju.

Var tillsammans med killen och vi bodde ihop tills barnet var nästan ett år. Sedan tyckte han att småbarnslivet började bli jobbigt och tog ett jobb som gjorde att han kunde vara borta så mycket som möjligt. Jag lämnade honom ganska omgående kan jag säga.

Förstår verkligen att det är tufft, tur att du har en avlastningsfamilj som stöd. Men förlåt om jag undrar, men om du känner det såhär jobbigt, varför gjorde du om det 2 gånger till efter första barnet?

Vi var två tills den yngsta var två år. Då dog min man. Stor skillnad att vara två föräldrar än bara en !

Beklagar! Ja då har du ju upplevt både och, så då förstår jag att det var en stor omställning att helt plötsligt bli ensam.

Tänk på det positiva. Du vet förutsättningarna. Du behöver inte förlita dig på en karl som faktiskt skiter i att ställa upp - det finns några stycken av dom. Och du bygger en relation för livet. Ditt barn kommer spegla sin uppväxt. Ställer du upp under ungens uppväxt så har du en underbar relation när du blir gammal och han/hon flyttat hemifrån. Se barnet som någon som skall bli en fantastisk vuxen, och det är du som skriver på det tomma bladet! Vilken utmaning :).

Men ditt barn är 7 år, vad är det som är så jobbigt? Det är ju ingen liten bebis som du måste ha full koll på hela tiden. Är också ensamstående till en 8-åring och jag förstår inte vad det är som är så jobbigt? Sovmorgon, gå på bio och så vidare kan man väl göra ändå? Eller vill du göra sånt varje dag? Och mycket kan man väl ta med barnen på?