Längtar tillbaka till tiden då jag inte hade barn varje dag, hjälp!

Jag är inte ensamstående med eget ansvar över ett barn, men jag kan ändå förstå dina känslor!

Självklart behöver även du avlastning och tid för dig själv! Har du ingen vän eller familj som kan hjälpa dig då och då?

du kanske snarare behöver lite bättre struktur på ditt liv? 

ditt barn är 7 år, mycket av det du berättar är barnet förmodligen kapabel att fixa på egen hand. Inte behöver du "dadda" runt och fixa och dona. Varför skulle du det?

Jag har också en 7-åring och har hur mycket fritid som helst. 

Lägg lite ansvar på ditt barn och lär det hur det ska vara, tex bädda sin säng själv , plocka ur diskmaskinen och andra lättare saker.  

Välj dina andra strider.  varför kan det inte bara få vara lite slött och slappt ibland? Måste allting vara tipptopp hela tiden?  Slappna av och låt saker vara som det är ibland. Ingen dör , jag lovar. 

Det låter som att du är lessen för att ditt liv är som det är och det går ut i frustrationer i vardagen och skapar stress, tjafs och onödig ångest i vardagen. 

du kanske snarare behöver lite bättre struktur på ditt liv? 

ditt barn är 7 år, mycket av det du berättar är barnet förmodligen kapabel att fixa på egen hand. Inte behöver du "dadda" runt och fixa och dona. Varför skulle du det?

Jag har också en 7-åring och har hur mycket fritid som helst. 

Lägg lite ansvar på ditt barn och lär det hur det ska vara, tex bädda sin säng själv , plocka ur diskmaskinen och andra lättare saker.  

Välj dina andra strider.  varför kan det inte bara få vara lite slött och slappt ibland? Måste allting vara tipptopp hela tiden?  Slappna av och låt saker vara som det är ibland. Ingen dör , jag lovar. 

Det låter som att du är lessen för att ditt liv är som det är och det går ut i frustrationer i vardagen och skapar stress, tjafs och onödig ångest i vardagen. 

Totalt överflödig kommentar. 
Alla känslor är subjektiva och du kan omöjligt sätta dig in i hur TS mår.

Jag förstår dig TS. Har själv varit ensamstående och man har knappt tid för sig själv.

Det där är onödigt!
Själv flyttade jag ihop. Gifte mig. Skaffade barn. Maken visade sig som en urusel pappa. När jag var gravid med unge nr 2 insåg jag att han var enbart en belastning och han åkte ut. Ur bostaden och ur mitt liv. Han valde att inte ha kontakt med sina barn.
Man vet aldrig hur en människa innerst inne är förrän man skaffat familj (läs barn) med honom. Vissa är världens underbaraste (som min var) tills barnen kommer och slitningarna börjar.
Så håll dina kommentarer för dig själv. TS behöver stöd, inte en massa fingerpekanden och syrliga kommentarer.

Förstår att det kan kännas sjukt jobbigt! Är själv med tre barn 4, 6 och 9 år och ibland vill jag bara skrika rakt ut av frustration!

Min räddning har varit att jag var tredje helg får lämna dem hos en avlastningsfamilj som vi fått via soc.

Det är mina andrum i vardagen och barnen gillar verkligen att åka dit också

Kan du kanske kolla upp den möjligheten?

Vi var två tills den yngsta var två år. Då dog min man. Stor skillnad att vara två föräldrar än bara en !