Snart ensamstående pappa

Du får, eller får och får det går ju inte att hindra en vuxen människa att flytta. Men hon flyttar och du gör det bästa av situationen med dottern, och tids nog kanske hon mår bättre och kan tänka sig ett nytt försök. Eller så kanske det blir du som inser att du inte vill ha henne tillbaka.

Att ta hand om dottern klarar du, det finns många ensamstående, kommer hon ha henne på helger eller flyttar hon långt?

Vet inte just nu, antar det blir en bit med tanke på bostadsläget (Sthlm).

Det lilla vi pratat om så kommer dottern gå kvar på förskolan under veckorna då vi vill att hon ska ha minsta möjliga påverkan.

Sedan i framtiden så får vi säkert se över det hela.

just nu känns ju hela livet i spillror och det är otroligt svårt att hålla minen uppe.

Kan känna igen vissa saker i henne.... Kan oxå sakna mina gamla vänner ( flyttade 30 mil) hade 30 kr mer i timmen på jobbet mot va jag har nu.... Levde ett mer socialt liv då...... Va i mitt livs bästa form..... Gick o kom som jag ville...... Men saknar det bara ibland men aldrig så jag skulle vilja lämna mitt liv med barn hus gård man osv trots att detta livet kan bli tråkigt med alla måsten o rutiner..... Skulle aldrig klara av o lämna barnen..... Tror hon behöver få andrum o det andra livet blir ju tråkigt det oxå vänner skaffar barn kille tjej o då försvinner dom från det roliga.......

lyckligmamma87: så bästa tipset är att bara låta henne gå och sedan hoppas på att hon kommer tillbaka till mig/oss?

För ungefär 1-2 månader sedan fick jag världens gulligaste lapp av henne om hur mycket jag betydde för henne och hur mycket hon älskade mig.

Fattar inte vad som hänt på den tiden :(

Jag tycker att det låter som om du verkligen har gjort allt du kunnat. Hon är inte lycklig och kommer inte bli det heller om hon fortsätter i samma hjulspår. Och i förlängningen blir inte du och eran dotter lyckliga heller - och det förtjänar ni verkligen! Jag känner väldigt mycket med dig och fattar att det är fruktansvärt tungt just nu. Det är tur för din dotter att hon har dig, för att bli lämnad av mamman måste vara hemskt. Jag har väldigt svårt att förstå hur en mamma kan göra så. Men hennes ego är nog för stort för att hon ska vara en bra mamma. 

Allt du kan göra är att bita ihop och kämpa på och så småningom kommer det bättre tider. Att leva i ett dåligt förhållande skulle inte vara lyckligt även om du vill att din sambo ska stanna. Du får gå vidare och det är bra av dig att du gör som här och skriver av dig, pratar med folk. Då känns det lättare. Det kommer bättre tider, även om det inte känns så just nu!

Tack för dina fina ord @tankfull..

Försöker prata med alla jag kan och ingen förstår vad som hänt och varför :(

Min första tanke är depression. Ingen något så när rätt funtad förälder flyttar iväg, bort från sitt barn om inte något är rejält fel! Att ångra flytt, inte ha vänner etc är frånskyllningar då hon antingen inte vill eller inte kan se det verkliga problemet. Det skulle kunna vara en förlossningsdepp som hänger i.. Jag är inget proffs och detta är bara funderingar men jag hade ringt en psykolog, beskrivit allt och frågat vad denne tror. Det vore ju hemskt om mor och barn förlorar massa tid ihop pga av en obalans i mammans system. Kanske även ert förhållande går att rädda..

Oavsett vad som händer så vill jag råda dig att pusha för tät kontakt mellan mamma och barn! Tror båda kommer tacka dig för det i slutändan. Hoppas innerligt att allt löser sig till det bästa!!!

Va ifrån varandra i 30 dagar utan samtal utan prat utan sex utan kontakt el träffas först då vet ni va ni känner tänker tycker......lev ditt o barnets liv o hon sitt..... Så får ni se hur ni vill efter dom 30 dagarna....o vill hon vet nått om barnet så får hon fråga någon som har kontaktat med er.....

Jag mår bara sämre och sämre.. Vi pratade igen igår, hon tog upp massa andra saker som jag inte uppfattat varit ett problem.

T.ex. står jag för allt hemma så hon ska ha mer att leva på, det trodde jag var snällt men fick veta att hon känner att jag är över henne och tar hand om henne.. Att hon behöver stå på egna ben.
Sa att vi kunde lösa det, om det är problemet så fixar vi det.

Allt hon kunde säga var bara att "det löser sig hur som helst", känns redan som hon har bestämt sig men drar ut på det.

Försökte få till att vi kunde gå på dejt, se till att bara hon och jag är, varannan vecka. Så vi får tid tillsammans. Parterapi, men hon ville tänka klart och sedan isf ta parterapi... Känns som det är försent då :(

Hon vill att allt ska vara "normalt" hemma annars vill hon inte ens komma hem till oss. Hon vill inte prata om det längre heller pga det.

Så nu måste jag vara normal + ge ännu mera för att visa att jag kan ändra mig och minst att jag vill göra det. Sedan måste jag ta hand om vår 3 åring själv, nätter, lämna, hämta, fixa mat och mamma kommer inte hem till middagen så vi får sitta där själva.
Hon är så söt, hon kramar mig och stöttar mig.. Försöker så mycket att inte visa något för henne men det är såå svårt, hon fattar att något är fel.

Men kära du.. Mitt hjärta brister! Ta kontakt med vårdcentralen och be om en tid hos psykologen så du får ösa ur dig allt och förhoppningsvis få lite vettiga råd om hur du rent praktiskt bör gå till väga. Gå inte och var så nere!!!

Står i samma sits, dock finns exen kvar i samma by, jag har varit själv Vecka/vecka med två barn 3 och 5 i 8 månader nu.
Det er skit svårt och hårt, men jag kan inte tvingar tillbaka någon som inte vill, tyvärr prata vi inte så bra tillsammans och alt känns skit.
Men jag kan ju inte gör annat än att gilla läget, har igen familj här, dom bor 100 mil bort.
Men jag må jo stanna kvar, för mina barn, dom är det bäste som finns, och dom ville aldrig förstå att Pappa bara stack.
Ju livet är tufft som själv med barn, ju ekonomi er inte roligt, men när mina barn skratta, när dom ge en kram, eller gör något bra, känns alt ok.

Vill inte vara negativ, hopas inte du ser det så, men vill heller vara ärlig, att det kommer att bli tufft, och det blir svårt ( tycker jag).
Tror man först må acceptera att livet blev så här, sen hitta på hur man löser detta på bästa sätt, sen börja det att lyssna och man hitta sin plats, jag är inte där än, men jag ger inte upp för jag igen kan säger att jag är lycklig , ge aldrig upp på dig själv, och tag den tid det tag, för att du mår bra.

Oj jag hade varit överlycklig att ha en som betala allt trotts att jag jobbar o kan lägga mina pengar på hög o på det jag vill.......

Låter som hon njuter av o såra dig

Smidigt som hon skäms då hon ej vill prata om det o ni ska vara normala osv.....

Tycker du ska dissa henne lev på.med ditt liv ihop med dottern......

Har hon träffat någon annan? Det låter som flykt, att hon lägger över skuld på dig och att hon inte är i balans...

Tyvärr så håller jag med dig låter verkligen som det.

Igår kom hon inte hem alls, då skulle hon sova hos en arbetskamrat för att hon behövde det sa hon via sms.

Hon har knappt träffat vår dotter sedan i Söndags och då det hänt har det varit 5 min innan hon lagt sig.

I Tisdags så kom hon hem med massa oliver och en öl som vi kunde ha att titta på samtidigt som en film (hennes ide), dagen efter vill hon inte komma hem alls :(

Bokar upp mig och dottern mer eller mindre varje kväll nu samt hela helgen, har så svårt att klara av att förklara varför vi har olika sovrum, varför mammas rum är tomt och varför mamma inte äter middag med oss längre..

Hon har iaf börjat mer eller mindre att sova hela nätter igen vilket är skönt både för henne och mig.

Har även börjat boka biljetter till olika aktiviteter och resor i sommar bara för henne och mig. Det tynger att inte kunna boka in den man älskar till resor vi pratat om i ett år.

Jag "vet" att det är slut, men hoppas hon vill iaf ge det en chans igen.

Träffade en privat psykolog igår och fick tid direkt, har ett par bokningar till samt många vänner som ställer upp.. Oavsett så känner jag mig helt ensam även om jag inte är det :(

Hon säger att hon inte har det... Men jag vet inte, hon har varit otrogen mot mig för ungefär 5 år sedan, men aldrig hänt igen vad jag vet.

Skillnaden i hennes liv senaste månaden/månaderna har varit att hon fått lite nya vänner hon umgås med utanför jobbet som är yngre och singlar, det är dessa personer hon nu pratar med för att tänka klart.

Bad henne att prata med någon neutral oxå som inte känner någon av oss men det ville hon absolut inte utan hon behövde bara prata med folk som stod på hennes sida :(

För mig innebär att vara vuxen att man kämpar på även då man vill fly.
Alla vill fly ibland, en del flyr in i alkohol och en del flyr bokstavligen. Jag tycker inte att mamman till ditt barn verkar ha blivit vuxen ännu, så jag hoppas för din dotters skull att du kan orka vara vuxen. Du är hennes klippa.

Jag minns min egen separation då min dotter var drygt 3 - det fanns dagar då jag ville explodera, gråta och skrika. Men jag visade bara min ilska och sorg inför andra vuxna. Och jag är fantastiskt stolt över mig själv som förälder idag.
Du kommer ha vuxit en hel del när allt det här är över och kanske kommer du se på mamman med andra ögon då. 
Gå vidare, bearbeta sorgen och var en bra pappa under tiden. Du klarar det!
Det bästa med barn är att de kan få en att leva i nuet och ta en dag i taget. Fokusera på din dotter, det kommer hjälpa er båda igenom det här.

Hur får det för dig Ts???

Läget är oförändrat, hon letar lägenhet för fullt.. Ovillig att ens ge det en chans och nu har hon även slutat att hjälpa till hemma. Hon sover borta vissa nätter, kommer hem andra.

vi har pratat massor, vilket har varit bra. Vi har nog även lärt känna varandra mycket bättre på senaste veckan än senaste åren. Dock verkar inte det hjälpa heller :(

Hon började nu röka också, vilket hon inte gjort på 6 år. Hon säger att det bara är nu i denna period och att hon ska sluta sen. Kan ju inte säga så mycket om något, känns som mina åsikter är totalt ointressanta nu.
Försöker gå vidare men det är lite tungt att ta hand om sig själv, 3 åring, sköta en villa på 160 kvm, hämta/lämna, laga mat etc etc :(

Har mina dippar när jag ser allt jobb och känner mig helt ensam i det, att ens hitta någon i framtiden ser otroligt mörkt ut bara ur tidsperspektivet.

Tänkte börja kolla på städhjälp så jag iaf får bort en sak ur min todo-lista, hoppas bara inte regeringen dödar det.

Mitt i allt detta kom min far och sa att dom hade tagit cancerprover på honom och han skulle få svar inom en månad, känns som mitt liv helt går åt rätt håll just nu :(

Var inte så bajs nödig. Just nu beter du dig som en desperat barnrumpa. Jag har viss förståelse eftersom det är nytt, men du såg ju vart det barkade hän. Ingen sex och dålig relation osv, dvs kärleken var döende/död.

Var nu väldigt glad åt att du har hand om din dotter, många både mammor och pappor får kämpa för att få hand om sina barn efter en separation. Du får det nu serverat på silverfat och blir av med idioten, du kan skratta dig lycklig.

Det är du och din dotter nu, ni kommer ha en fantastiskt relation och liv tillsammans ju.