Snart ensamstående pappa

Vet inte just nu, antar det blir en bit med tanke på bostadsläget (Sthlm).

Det lilla vi pratat om så kommer dottern gå kvar på förskolan under veckorna då vi vill att hon ska ha minsta möjliga påverkan.

Sedan i framtiden så får vi säkert se över det hela.

just nu känns ju hela livet i spillror och det är otroligt svårt att hålla minen uppe.

lyckligmamma87: så bästa tipset är att bara låta henne gå och sedan hoppas på att hon kommer tillbaka till mig/oss?

För ungefär 1-2 månader sedan fick jag världens gulligaste lapp av henne om hur mycket jag betydde för henne och hur mycket hon älskade mig.

Fattar inte vad som hänt på den tiden :(

Tack för dina fina ord @tankfull..

Försöker prata med alla jag kan och ingen förstår vad som hänt och varför :(

Jag mår bara sämre och sämre.. Vi pratade igen igår, hon tog upp massa andra saker som jag inte uppfattat varit ett problem.

T.ex. står jag för allt hemma så hon ska ha mer att leva på, det trodde jag var snällt men fick veta att hon känner att jag är över henne och tar hand om henne.. Att hon behöver stå på egna ben.
Sa att vi kunde lösa det, om det är problemet så fixar vi det.

Allt hon kunde säga var bara att "det löser sig hur som helst", känns redan som hon har bestämt sig men drar ut på det.

Försökte få till att vi kunde gå på dejt, se till att bara hon och jag är, varannan vecka. Så vi får tid tillsammans. Parterapi, men hon ville tänka klart och sedan isf ta parterapi... Känns som det är försent då :(

Hon vill att allt ska vara "normalt" hemma annars vill hon inte ens komma hem till oss. Hon vill inte prata om det längre heller pga det.

Så nu måste jag vara normal + ge ännu mera för att visa att jag kan ändra mig och minst att jag vill göra det. Sedan måste jag ta hand om vår 3 åring själv, nätter, lämna, hämta, fixa mat och mamma kommer inte hem till middagen så vi får sitta där själva.
Hon är så söt, hon kramar mig och stöttar mig.. Försöker så mycket att inte visa något för henne men det är såå svårt, hon fattar att något är fel.

Igår kom hon inte hem alls, då skulle hon sova hos en arbetskamrat för att hon behövde det sa hon via sms.

Hon har knappt träffat vår dotter sedan i Söndags och då det hänt har det varit 5 min innan hon lagt sig.

I Tisdags så kom hon hem med massa oliver och en öl som vi kunde ha att titta på samtidigt som en film (hennes ide), dagen efter vill hon inte komma hem alls :(

Bokar upp mig och dottern mer eller mindre varje kväll nu samt hela helgen, har så svårt att klara av att förklara varför vi har olika sovrum, varför mammas rum är tomt och varför mamma inte äter middag med oss längre..

Hon har iaf börjat mer eller mindre att sova hela nätter igen vilket är skönt både för henne och mig.

Har även börjat boka biljetter till olika aktiviteter och resor i sommar bara för henne och mig. Det tynger att inte kunna boka in den man älskar till resor vi pratat om i ett år.

Jag "vet" att det är slut, men hoppas hon vill iaf ge det en chans igen.

Träffade en privat psykolog igår och fick tid direkt, har ett par bokningar till samt många vänner som ställer upp.. Oavsett så känner jag mig helt ensam även om jag inte är det :(

Hon säger att hon inte har det... Men jag vet inte, hon har varit otrogen mot mig för ungefär 5 år sedan, men aldrig hänt igen vad jag vet.

Skillnaden i hennes liv senaste månaden/månaderna har varit att hon fått lite nya vänner hon umgås med utanför jobbet som är yngre och singlar, det är dessa personer hon nu pratar med för att tänka klart.

Bad henne att prata med någon neutral oxå som inte känner någon av oss men det ville hon absolut inte utan hon behövde bara prata med folk som stod på hennes sida :(

Läget är oförändrat, hon letar lägenhet för fullt.. Ovillig att ens ge det en chans och nu har hon även slutat att hjälpa till hemma. Hon sover borta vissa nätter, kommer hem andra.

vi har pratat massor, vilket har varit bra. Vi har nog även lärt känna varandra mycket bättre på senaste veckan än senaste åren. Dock verkar inte det hjälpa heller :(

Hon började nu röka också, vilket hon inte gjort på 6 år. Hon säger att det bara är nu i denna period och att hon ska sluta sen. Kan ju inte säga så mycket om något, känns som mina åsikter är totalt ointressanta nu.
Försöker gå vidare men det är lite tungt att ta hand om sig själv, 3 åring, sköta en villa på 160 kvm, hämta/lämna, laga mat etc etc :(

Har mina dippar när jag ser allt jobb och känner mig helt ensam i det, att ens hitta någon i framtiden ser otroligt mörkt ut bara ur tidsperspektivet.

Tänkte börja kolla på städhjälp så jag iaf får bort en sak ur min todo-lista, hoppas bara inte regeringen dödar det.

Mitt i allt detta kom min far och sa att dom hade tagit cancerprover på honom och han skulle få svar inom en månad, känns som mitt liv helt går åt rätt håll just nu :(