DU skapar DITT liv!

. . . och när hjälpen inte klarar att hjälpa. . . ?

Fast du blandar ihop förmåga att arbeta rent teoretiskt med att vara anställningsbar. Jag har själv en diagnos och det var svårt i helvete att få jobb på grund av alla fördomar.

Vad jag vill säga är att bara för att man har en (teoretisk) arbetsförmåga innebär det inte att man får jobb när det alltid finns en rad fullt friska som söker. Det är lätt att bli knäckt när man får höra "nej" år ut och år in.

Är det det du menar med din tråd - att den egna drivkraften behövs - att man måste kämpa själv, inte att det räcker med det.

För den biten är jag med på att har man inte den egna vilja och drivkraften kan man inte nå "lyckan" (vad det nu kan tänkas vara), däremot räcker det inte alltid med att vilja och att kämpa för att nå dit.

Fast det måste ju ändå krävas att hjälpen finns att få?

Att du menar att det finns ett moraliskt ansvar för att kämpa för sin lycka - så långt kan jag förstå dig - däremot kan det ju inte (i min värld) vara individens ensamma ansvar att nå fram.

Om du inte med lycka nu menar människans märkliga förmåga att anpassa sig och skapa nån form av normaliseringstillstånd i de mest bedrövliga situationer.

De flesta barn, inte bara introverta HSP barn försöker bli sedda/bekräftade av sina föräldrar. Blir de det så behöver de inte jaga efter att bli lyckliga/harmoniska/trygga. De kan fokusera på att göra bra val för sin egen del. Jag har inte valt min personlighet och jag anser att min mamma valde att inte se mig under min uppväxt och att det påverkat mig negativt. Att jag vid 40+ väljer att ta hjälp med att hitta mig själv och skapa ett harmoniskt och lyckligt liv är jag jätte glad över. Jag hade troligtvis aldrig klarat det själv p g a att spåren var för djupa och svåra att ta sig ur för egen maskin. Det är väldigt lätt att halka tillbaka ner i de gamla spåren.

Jag tycker att det låter fantastiskt bra att du fixat din egen lycka själv. Grattis! Du har säkert en helt annan personlighet än jag och tänker i helt andra banor. Alla är vi unika och tänker olika. Du är säkert jätte duktig på att stänga av känslor och hörsel när du vill och därmed klarar dig lite bättre än de som är "på-/uppkopplade" hela tiden och har jätte svårt med att sortera känslorna som dyker upp och påminner om gamla tider. Det är väldigt uttröttande, energikrävande att sortera intryck/känslor alla vakna timmar när man är osäker och vilsen. Att då också hitta ytterligare energi och tid för att leta efter sin egen lycka är inte helt lätt men det går om man verkligen vill. Jag kommer att nå mitt mål, att bli harmonisk och glad men det kommer att ha tagit många år av arbete med mig själv.

Jag studerar karriärutveckling på universitetet och de senaste månaderna har jag och resten av min klass gjort studier om hur intervjupersoners karriärutveckling formas. För att analysera Intervjuerna har vi använt oss av karriärteorier (exempelvis krumboltz, sparkes o savackas) samt andra teorier från Bourdieu, Conell och Pussas.

Det som är relevant för denna tråd är att allas resultat visat på att varje intervjupersons livsutveckling och karriär formats utifrån kön, klass, kultur o etnicitet. Inte en enda har format sitt liv utan att påverkas. Normer och klasstraditioner är så sjukt inriktade att i stort sett ingen får möjlighet att bli vad som helst.

Att vad är möjligt? Du är lite luddig när du skriver, nästan som att du inte själv har tänkt igenom det ordentligt.

Att få jobb? Att göra karriär? Att bli lycklig?

Medmänniskorna, samhället ihop med individen. Dvs att det krävs kamp från den enskilda men att det ofta inte räcker.

Som sagt, en sak att hävda individens moraliska ansvar att kämpa för sin lycka, en annan att hävda att det är upp till individen att nå "lycka".

Kom att tänka på den här tråden igen.

Jag har en svår form av ptsd som gör att jag varje morgon vaknar med dödsångest och triggas till samma ångest flera gånger om dagen. Mellan varven upplever jag djup sorg, övergivenhetskänslor och hopplöshet. Eftersom den uppkommit pga en långvarig misshandel i barndomen finns det ingen möjlighet att läka mer än lindrigt. Mina besvär har lett till att jag knappt har vänner. Min fd lämnade mig också. Jag kan inte ta mitt liv eftersom jag har ensam ansvar om ett barn.

Jag gör vad jag måste. Men säg hur jag ska bli lycklig ts. Inget skitsnack om att bara vilja. T om expertisen säger att chansen att leva ett normalt liv är minimala. Vad i h-vete föreslår du då?

För min del blev det en stor vänding i mitt liv när jag läste en viss bok: Anita Moorjani's Dying to be me. Den är inte för alla men den fungerade perfekt för mig när jag var sjuk och nere. Jag fick en ny syn på liv och död och hur jag ska se på mig själv mm. Den ledde till att jag läste andra böcker (Hemligheten, Du blir vad du tänker bla) med mer praktiska exempel och ja det blev en början till ett betydligt mer positivt liv och lyckligt liv trots ständiga motgångar i tillvaron. Hoppas du kan få en liknande inspiration antingen med denna eller andra böcker.

Citerade fel kommentar innan.

För min del blev det en stor vänding i mitt liv när jag läste en viss bok: Anita Moorjani's Dying to be me. Den är inte för alla men den fungerade perfekt för mig när jag var sjuk och nere. Jag fick en ny syn på liv och död och hur jag ska se på mig själv mm. Den ledde till att jag läste andra böcker (Hemligheten, Du blir vad du tänker bla) med mer praktiska exempel och ja det blev en början till ett betydligt mer positivt liv och lyckligt liv trots ständiga motgångar i tillvaron. Hoppas du kan få en liknande inspiration antingen med denna eller andra böcker.

Man skapar inte alls sitt liv man skiter i det tills det leveras och serveras så gör jag och blir det one det blir det inget alls .