Anonym (Dystymi) skrev 2015-04-03 13:11:49 följande:
TS: Jag föreslår att du läser på lite om dystymi t ex. Det anses vara en "mildare" variant av "äkta" (klinisk) depression, fast i kronisk form. Läs gärna personliga historier om hur livet ter sig för en med dystymi, så kallad mild depression.
Jag som har levt i ca 40 år med detta skulle hellre välja klinisk depression, som man oftast kan återhämta sig ifrån och som i de flesta fall svarar på behandling och medicinering.
Med dystymi är hela världen ständigt grå, tillvaron känns hopplös, man är totalt utmattad och allt känns meningslöst. Inget, och ingen, kan egentligen ge mig glädje och lycka mer än några få minuter.
Inget JAG SJÄLV gör får mig att må bättre, mer än för en kort stund, även om jag gör det jag älskar mest och träffar människor som gör mig (borde göra mig) glad och lycklig.
Jag VILL må bättre och har försökt med allting: självhjälpsböcker och annan litteratur för att försöka förstå mitt tillstånd, olika samtalsterapeuter, terapier (glöm inte mindfulness som är det universala botemedlet mot ALLT!) och alla möjliga slags mediciner. Jag HAR tagit mig själv i kragen och försökt vända mitt liv i rätt riktning, men varje gång slutar det i elände eller katastrof. Det jag trodde var rätt val visade sig bli värsta tänkbara...
Inte blir det heller lättare av att då och då försämras och glida in i en klinisk depression. Pga flera diagnoser (och flera andra orsaker) svarar jag inte på antidepressiva (eller andra) mediciner.
Jag har t o m bett om elchocksbehandling, men psykiatrikern vägrade, samtidigt som h*n säger att det inte finns något mer att göra. Alla har gett upp hoppet om mig, hur ska jag orka kämpa själv då? Särskilt när man inte får rätt stöd från psykiatrin, snarare inget alls, som helst bara skriver ut piller (billigast).
Kanske hade jag lyckats få ett normalt liv om jag hade svarat på medicinering, om det inte hade varit så svåra biverkningar så att jag inte ens kunde fortsätta med de få mediciner som gav någon effekt över huvud taget.
Jag antar att jag inte vill dö, men jag orkar heller inte leva pga att allt ter sig totalt meningslöst och hopplöst. Mänskligheten är dömd till undergång, det är bara en tidsfråga. Och jag önskar ständigt att jag hade en enkel möjlighet att ta livet av mig, snabbt och smärtfritt...
Antar att allt är mitt eget fel (och tar på offerkoftan), eftersom jag blev mobbad som barn då jag inte passade in någonstans utan avvek från normen. Som vuxen fick jag diagnoser och förstod varför jag känner mig som en utomjording.
Men denna ensamhet och utanförskap triggade igång det som redan fanns i mina gener: den medfödda sårbarheten, skörheten som gjorde att jag redan som 5-åring levde i en dystymisk värld.
Men livet är ju så enkelt eller hur? Man kan inte förvänta sig ständig lycka och glädje, men de flesta känner åtminstone att det är värt att leva. Mår man dåligt så tar man sig bara i kragen, skärper till sig och ser till att bli frisk/må bra istället för att sitta och gnälla med offerkoftan på...
Detta är inte gnäll, det är ett konstaterande av att alla människor är individer och därmed unika. Alla upplever vi livet och världen på olika sätt. Vissa av oss hade oturen att få något "fel" på kroppen eller hjärnan, kanske även du TS har den genetiska förutsättningen för dystmi, depression eller hjärtinfarkt.
Men pga hur ditt liv har sett ut, hurdant din personlighet präglades under uppväxten, så har du sådan TUR att du aldrig behöver få veta hur livet känns när man har dystymi (eller vilken annan diagnos som helst).
TS: Hoppas du kan glädja dig över att vara frisk, istället för att gnälla på de som är sjuka. De allra flesta kämpar så hårt de kan på all möjliga sätt för att må bättre, oavsett diagnos...
eller vilken annan diagnos som helst?
Då kanske det är läge att inflika att jag har ADHD. Men jag håller fast vid det. lycka är ett val. Offerkoftan sätts på ofta och man skyller på omständigheter.
Jag är dessutom en sån person som har svårt med vissa slags människor eller vissa slags människor har svårt för mig. Dom människorna som har svårt för mig är dom människor med låg självkänsla med depressioner ofta. Dom som är mina bästa vänner är människor som är trygga och säkra i sig själv och som är lyckliga. Dom är mycket trevligare att umgås med. jag har rensat ut alla andra ur mitt liv. människor som bara gnäller och ältar och som suger energi.