Sorgen efter mamma kommer "tillbaka"

Förstår att det varit jobbigt. Självklart ska du ha hjälp och få gå och prata med någon. Kanske är det en depression du har, kanske i kombination med posttraumatisk stress.

Jag vet hur det känns...plågas också av bilderna av min cancer sjuka fars bortgång. Snart 3 månader. ..han skulle ha fyllt 62 imorgon. Hela familjen är samlade och stöttar varandra..

Hur har du det med familj??

Med eller utan diagnos, det kan ändå ingen här säga, så kan du absolut söka psykolog/psykoterapeut för det nu. Du kan söka hjälp för saker som hände när du var 4 år och du kan söka fjäll utan att riktigt veta vad du vill ha hjälp med!!!

Vill också bara påpeka att enbart för att du nu börjar känna liknande känslor som du gjorde när din mamma gick bort betyder det inte att du lider av posttraumatisk stressymtom.

Tack för era svar!

Jag tror inte heller att jag har posttraumatiskt stressyndrom, men ledsen är jag och dåligt mår jag. :(

Jag har en bror som var med när mamma gick bort. Vi umgås inte jättemycket, men vi kan prata med varandra tack och lov.

Just idag har jag mest känt ilska. Jag har varit och är fly förbannad! Jag behöver min mamma. Varför finns hon inte här? Varför var hon tvungen att lämna livet när hon trivdes som bäst med det? Hon var en underbar mamma och en underbar medmänniska hon förtjänade verkligen inte ett så grymt öde. Varför fick hon lida så mycket innan hon dog? Hennes jämmerrop och ångesten i hennes blick de sista dygnen glömmer jag ALDRIG för att inte tala om hennes blick och hennes röst när hon fick veta att nu är det snart slut. Jag både såg och hörde så tydligt att det var något som gick sönder i min älskade lilla mamma. Jag känner sån ilska och sån vanmakt! Helst skulle jag vilja slå i väggen och bara skrika, men då skulle nog grannarna undra.

Min mamma dog i cancer den 24/1 tjuter som ett barn inu! Ibland känns det som att man inte orkar leva utan henne längre.

:(

Kram i massor

Du kanske ska se om du kan hitta en emdr-terapeut. Där handlar det mycket/mest om känslor. Såklart kanske och bör du prata av dig också. Men det kan vara skönt kch bra att också bara "köra på känslorna".

Min mamma dog för snart fem år sedan väldigt hastigt och för mig går det fortfarande i perioder. Ibland kan jag verkligen sakna henne massor och vara jätteledsen över att hon inte finns mer. Jag känner mig liksom ensam. Senaste tiden har jag haft en sån period. Jag är gravid med mitt andra barn och kan verkligen känna sån otrolig ångest över att mitt kommande barn aldrig kommer att få träffa henne och att hon aldrig får träffa sitt andra barnbarn (hon var väldigt barnkär). Det gör riktigt ont i hjärtat och vissa dagar orkar jag knappt ta mig ur sängen för att jag är så ledsen över detta :( Jag har dock försökt se det som en naturlig reaktion, även om tiden går så är ens mamma den viktigaste personen i ens liv och jag känner att det föralltid kommer att vara smärtsamt att ha förlorat henne..

Jag vet hur det känns :( Kram!Vad är en emdr-terapeut? Förlåt, men jag har aldrig hört talas om det :)Det är nog som du säger att smärtan finns kvar även om tiden går och jag kan tänka mig att den kommer fram främst när man har det jobbigt. Skilsmässan är inte det enda som hänt på sistone. Jag förlorade ett barn i missfall (ma). Det är över ett år sedan, men det var en väldigt efterlängtad graviditet, så det tog väldigt hårt. Jag har känt liknande sorg som du: min mamma kommer inte få uppleva sina barnbarn, men även en tomhet över att inte ha någon att prata med om hur jag var som barn eller hur hennes förlossning var och sånt där. Kanske är det bara att acceptera att sorgen och saknaden alltid kommer att finnas där. Det är bara det att just nu känns den så tung att bära. :(

Jag förlorade min pappa för tre år sedan. För sex månader sen föddes mitt o manens andra barn-sorgen efter pappa ( o oxå mamma som dog för tjugo år sedan) virvlar upp igen. Det är fruktansvärt att inte ha sina föräldrar kvar. Särskilt när man går igenom tuffa saker i livet-då behövs de där att muta sig emot. Du kan o ska söka hjälp om det känns så. Man kan söka hjälp för saker som hänt hur tidigt som helst.

"Luta sig emot" skulle det ju stå ??

Tack <3

Jag har äntligen sökt hjälp nu och ska snart på ett första samtal. Jag känner bara att jag behöver skriva lite för det var en tanke som kom över mig som känns så himla jobbig. Det är en tanke som kommer ibland och gör lika ont varje gång.

Jag är själv så otroligt rädd för att drabbas av cancer och dö i förtid. Man kan nog säga att jag har riktig cancerskräck och jag hittar symtom jämt som jag får panik över. Nu tänker jag på att det som jag är så skräckslagen för tvingades min älskade mamma gå igenom! Hon var ledsen och rädd, men visade sig stark för min skull. Det är så outhärdligt att tänka på.

Jag har oxå drabbats av dödsångest efter att pappa dog. Tror alltid att det värsta ska hända mig. Kanske höll min pappa sig stark inför mig oxå-litet grand iaf. Å jag vet att det värsta var att lämna sitt barnbarn som han precis hade fått. Det gör skitont.

Det låter ju absolut som att du fortfarande har ett sorgearbete att göra, och så kan det ju vara. Att man sörjer en stund och sedan tror att man är klar, bara för att märka senare att det tar vid igen. Ilskan du beskriver, också en del av sorgen.

Jag tycker du ska fortsätta känna, gråta, skrika eller vad du nu behöver. Bra att du har tillgång till känslorna, väldigt bra.

Håller själv på med ett sorgearbete av ett annat slag iofs. Barndomstrauman och övergivenhet. Nu först börjar jag nå sorgen och ilskan, hopplösheten och Gud vet vad. Har gråtit sedan jag träffade min fd för över ett år sedan och allt eskalerade när han lämnade mig. Gråtit nästan varje dag sedan dess, har aldrig gråtit såhär. Igår satt jag i tre timmar och skrek och grät. Och jag verkar inte vara klar än...

Vad jag vill säga är att det förmodligen tar längre tid än du tror. Kanske blir man aldrig helt klar utan bara hamnar någonstans där det går att leva med.

Tack för era snälla ord. Jag har precis gråtit en lång, lång stund och det kändes just nu som precis det jag behövde. Det är inte bara det att jag är ledsen för mammas skull som är jobbigt, utan även som du skrev Emissima att jag har sån ångest och tror att det värsta ska hända mig. Huvudvärk -hjärntumor. En konstig leverfläck -hudcancer. Spänningar i brösten -bröstcancer. Känna igenom brösten törs jag INTE. Jag skulle dö om jag känner en knöl! Jag är så ledsen, men också så rädd. Jag försöker vara förnuftig när rädslan kommer krypande, men jag är lika rädd ändå. Rädslan är något jag nästan inte törs ta upp med psykologen, för tänk om jag blir stämplad som hypokondriker! Okej, det kanske är en korrekt diagnos, men då kanske jag inte tas på allvar om jag någon gång är sjuk på riktig.