Sorgen efter mamma kommer "tillbaka"

Tack för era svar!

Jag tror inte heller att jag har posttraumatiskt stressyndrom, men ledsen är jag och dåligt mår jag. :(

Jag har en bror som var med när mamma gick bort. Vi umgås inte jättemycket, men vi kan prata med varandra tack och lov.

Just idag har jag mest känt ilska. Jag har varit och är fly förbannad! Jag behöver min mamma. Varför finns hon inte här? Varför var hon tvungen att lämna livet när hon trivdes som bäst med det? Hon var en underbar mamma och en underbar medmänniska hon förtjänade verkligen inte ett så grymt öde. Varför fick hon lida så mycket innan hon dog? Hennes jämmerrop och ångesten i hennes blick de sista dygnen glömmer jag ALDRIG för att inte tala om hennes blick och hennes röst när hon fick veta att nu är det snart slut. Jag både såg och hörde så tydligt att det var något som gick sönder i min älskade lilla mamma. Jag känner sån ilska och sån vanmakt! Helst skulle jag vilja slå i väggen och bara skrika, men då skulle nog grannarna undra.

Jag vet hur det känns :( Kram!Vad är en emdr-terapeut? Förlåt, men jag har aldrig hört talas om det :)Det är nog som du säger att smärtan finns kvar även om tiden går och jag kan tänka mig att den kommer fram främst när man har det jobbigt. Skilsmässan är inte det enda som hänt på sistone. Jag förlorade ett barn i missfall (ma). Det är över ett år sedan, men det var en väldigt efterlängtad graviditet, så det tog väldigt hårt. Jag har känt liknande sorg som du: min mamma kommer inte få uppleva sina barnbarn, men även en tomhet över att inte ha någon att prata med om hur jag var som barn eller hur hennes förlossning var och sånt där. Kanske är det bara att acceptera att sorgen och saknaden alltid kommer att finnas där. Det är bara det att just nu känns den så tung att bära. :(

Tack <3

Jag har äntligen sökt hjälp nu och ska snart på ett första samtal. Jag känner bara att jag behöver skriva lite för det var en tanke som kom över mig som känns så himla jobbig. Det är en tanke som kommer ibland och gör lika ont varje gång.

Jag är själv så otroligt rädd för att drabbas av cancer och dö i förtid. Man kan nog säga att jag har riktig cancerskräck och jag hittar symtom jämt som jag får panik över. Nu tänker jag på att det som jag är så skräckslagen för tvingades min älskade mamma gå igenom! Hon var ledsen och rädd, men visade sig stark för min skull. Det är så outhärdligt att tänka på.

Tack för era snälla ord. Jag har precis gråtit en lång, lång stund och det kändes just nu som precis det jag behövde. Det är inte bara det att jag är ledsen för mammas skull som är jobbigt, utan även som du skrev Emissima att jag har sån ångest och tror att det värsta ska hända mig. Huvudvärk -hjärntumor. En konstig leverfläck -hudcancer. Spänningar i brösten -bröstcancer. Känna igenom brösten törs jag INTE. Jag skulle dö om jag känner en knöl! Jag är så ledsen, men också så rädd. Jag försöker vara förnuftig när rädslan kommer krypande, men jag är lika rädd ändå. Rädslan är något jag nästan inte törs ta upp med psykologen, för tänk om jag blir stämplad som hypokondriker! Okej, det kanske är en korrekt diagnos, men då kanske jag inte tas på allvar om jag någon gång är sjuk på riktig.