Sorgen efter mamma kommer "tillbaka"

Det låter ju absolut som att du fortfarande har ett sorgearbete att göra, och så kan det ju vara. Att man sörjer en stund och sedan tror att man är klar, bara för att märka senare att det tar vid igen. Ilskan du beskriver, också en del av sorgen.

Jag tycker du ska fortsätta känna, gråta, skrika eller vad du nu behöver. Bra att du har tillgång till känslorna, väldigt bra.

Håller själv på med ett sorgearbete av ett annat slag iofs. Barndomstrauman och övergivenhet. Nu först börjar jag nå sorgen och ilskan, hopplösheten och Gud vet vad. Har gråtit sedan jag träffade min fd för över ett år sedan och allt eskalerade när han lämnade mig. Gråtit nästan varje dag sedan dess, har aldrig gråtit såhär. Igår satt jag i tre timmar och skrek och grät. Och jag verkar inte vara klar än...

Vad jag vill säga är att det förmodligen tar längre tid än du tror. Kanske blir man aldrig helt klar utan bara hamnar någonstans där det går att leva med.