Idag vill Jag vara ensamstående!!! Blir så less när idioten argumenterar i
En halvtimme över att plocka ur diskmaskinen fast jag gör ALLT annat!!!
Som en jobbig tonåring fast han är snart 40-jag spyr !!!
Jag har ju skrivit om det bästa i vårt förhållande längre upp. Nu kommer den andra listan...
- Att det inte är något "flyt". Jag kan liksom aldrig koppla av och räkna med att han gör saker för det styrs ju helt av hans humör och "lust" att göra det...
- Hans humörsvängningar. Ena dagen jätteglad och positiv och sprallig. Sen typ helt passiv och bara ligger i sängen och är sur och förväntar sig att jag passar upp "utan att skälla" på honom.
- Oförmågan till konsekvensanalys, att han inte tänker efter FÖRE. Eller efter heller för den delen. Han lever verkligen i nuet!!!!
- Att han kan (ibland, om det är en sån dag och det vet man aldrig) "skämta" om mig och förminska och typ idiotförklara mig inför andra. Få saker gör mig så jäkla arg och ledsen. En bra dag är det åt andra hållet, han kan hålla om mig och säga att han älskar mig framför vem som helst (jag är inte lika känslosam...)
- Att han är så omogen. Jag tror att han stannade vid 14 år. Allvarligt!! Hans pappa dog i cancer då och kanske hans obehandlade adhd (och asperger tror jag också men han vägrar ju hittills utredning) i kombination gjorde att han slutade växa upp?!?!?
- Att han inte ser sitt ansvar för saker. Det är alltid någon annans fel.
- Att han (såklart när man läser det ovan) inte är en jättebra pappa...
- Att det är så svårt att få hans uppmärksamhet och jag måste typ "etablera kontakt" innan jag kan börja prata...
Ni då?
hej. tack för era råd. känns bra att ha hittat denna tråd, då alla stödgrupper verkar rikta in sin på föräldrar till barn med ADHD. Känns läskigt hur allas historier liknar varandra. och det är läskigt hur lite det har forskas på vuxna med sjukdomen.
hade jag fått välja hade jag försvunnit ur min mans liv. nu finns det barn med i bilden så det är inte bara att gå.
nått positivt är att jag köpte en leksak till mig själv. Jag har alltid älskat sex innan vi gifte oss och nu har jag gjort ett seriöst försök till att hitta mig själv. Det känns bra. nästa steg är att kontakta mina tidigare vänner. jag vet egentligen inte om jag vill lämna eller inte. men jag vet däremot att jag behöver ett kontaktnät.
tack för att ni finns.
Att alltid vara på vakt.
Att alltid vara den starka.
Funkar inte för mig länge.
Fasen vad det sliter.
Önskar dig ett gott nytt år!
Suck. Vill vakna upp och allt är klart och lugnt. Framför allt lugnt. Orka!
Och sedan poff så e allt helt ok och ganska normalt. ......... så svårt att förhålla sig till.
I väntan på nästa vändning. ........
Jag märker att jag anammar hans humör och sätt att vara arg. Så irriterande. Han är världens snällaste ibland. Det är det som gör det svårt. Annars hade det varit lätt att lämna bara sådär. Hans svårigheter och svaga och dåliga sidor visar sig mer och mer ju fler barn vi fick och han var tvungen att anpassa sig till den vanliga världen.
Önskar jag kunde trycka på en knapp och bara få lugn ett tag. Önskar lugn! !!!!!!!
Känner att jag själv är på väg in i en depression pga att det varit dåligt ett bra tag nu. Min ork har tagit slut.
Han brukar kunna väga upp sin skit med att vara charmerande och gullig. Han har tex alltid verkligen visat att han älskar mig och fått mig att känna mig speciell.
Nu när det blivit betydligt mindre av det och mer av det negativa så inser jag hur mycket det avgjort. Utan det så finns ingen positiv energi kvar. Jag som person speglar hans humör och kan inte "stänga av". Jag kan inte tänka på något annat eller lägga fokus någon annan stans (får för mig att vissa klarar det)
Igår skrev jag ett långt sms om detta till honom. Att jan inte längre visar kärlek. Att han inte verkar intresserad öht och att jag börjar känna mig bortstött och oälskad.
Han svarar som vanligt att han mår väldigt dåligt just nu men att han ska börja visa mer osv osv.
Sen drar han iväg på kvällen och har fortfarande inte kommit hem??? Jo men DET visar ju verkligen hur mycket han bryr sig. Verkligen rätt tid att göra så.
Skrev att jag fått nog och hans enda svar var "ok"....ok???
Har inte skrivit mer...orkar inte...vet inte vad jag ska skriva/säga.
Det värsta är att det går ut över barnen. Jag blir så frustrerad, irriterad och ledsen. Mitt tålamod är noll och jag kan inte vara den mamma jag vill vara. De behöver ju en förälder som pallar. Och eftersom att jag är starkare så faller det på mig. Men jag är ingen övermänniskan. Jag klarar väl inte hur mycket som helst?
Jag är så trött på att vi har problem med allt. Ekonomin, boende, sjukdomar och nu kärleken.
Vad jag skulle behöva är att få upp min egen ekonomi och stå på egna ben. Fokusera på jobbet och barnen....men jag klarar det inte.
Att jag dessutom troligen själv har add (eller iaf drag av) gör inte saken bättre. Jag har faktiskt inte insett detta förrän nu. Min egen teori är att mina symtom är så "lätta" eller "difusa" jämfört med honom att jag känt mig "normal" i jämförelse. Jag saknar ju "hypern" om man säger så, dvs det man mest förknippar med adhd. Men allt inom add passar in på mig förutom dålig impulskontroll. Men där har jag läst att man kan vara motsatsen också, dvs man har extremt svårt att fatta beslut och backar ist. Jag i ett nötskal. Dessutom har jag social fobi och dermatillomani vilket är vanligt i samband med add.
Har iaf fixat en läkartid om detta. For väl dra in deppen också då.
Kan ju tillägga att jag även har psoriasisartrit och därför ont i kroppen hela jävla tiden. Som att inte all annan skit räcker.
Så, nu har jag självömkat nog. Känns iaf lite skönt att skriva ner skiten.
Kram på er
Så glad när jag hittade denna tråden! Spenderat kvällen i barnens rum efter ytterligare ett utbrott av maken. Jag orkar inte mer... Min man väntar på utredning. Han är charmig, social, lätt för att prata, manupilativ, egoistisk, oempatisk m.m Jag misstänker ADHD med atypiska symtom.
I nästan 20 är har han fått mig att tro att allt är mitt fel. Verkligen allt har varit mitt fel. Såååå många gånger han fått mig att be om ursäkt och jag har gjort det bara för att få lugn & ro. Senaste året har det gått upp för mig att det faktiskt inte är mitt fel. Det är inte mitt fel att han inte klarar av sina jobb, att han inte kan sova/sover för mycket, stress, ljud och allt annat. Jag är ledsen men samtidigt starkare än aldrig förr. Jag har bestämt mig för att jag ska må bra! Vi har små barn tillsammans och sedan de föddes har det eskalerat rejält . Nu börjar gå ut över barnen. Han ser inte och förstår inte vad han gör, jag stångar mig blodig i mina försök att få honom att inse men det är lönlöst... Det är ALDRIG hans fel!
Små barn som skriker efter mamma för dom blir rädda för sin pappa. Han är väldigt elak, säger så hemska saker till barnen, aggressiv i sitt kroppspråk. Våld har alltid varit en del av vår relation (inte ofta men det finns ett mönster, mitt fel såklart) och någonstans förstår ju jag också vad som händer när vi har tonåringar som ska mer eller mindre revoltera...
Jag VET att han kommer mixtra med ev. medicinering och sluta ta dom förr eller senare. Jag vet också vad jag måste göra. Jag har kännt mig väldig ensam i allt det här och det känns så skönt att kunna dela med sig, hela sanningen, få läsa ändras erfarenheter och kanske få några kloka råd på vägen. Nu måste jag bara hitta styrkan och modet att gå vidare.
Varför finns det inte "riktiga" stödgrupper för oss som lever med vuxna med adhd/autism och liknande?
Det finns ju stödgrupper för föräldrar med NPF-barn. Och syskon. Men sen då?
Jag tror att "samhället" har en bild att problematiken "löser sig" när dessa barn blir vuxna. Men det gör det ju inte!!! :(
Välkommen till gruppen Zquiz!
Vi är nog många som kan konstatera att när man får barn med en sådan här person så blir alla problem tydliga och kommer upp till ytan...
Ush så trött man bli på allt ibland :(
Hoppas ni har bättre dagar hos er!
Här är sambon sjukskriven pga trasigt knä i två veckor = hög påfrestning på oss andra och PYTON på alla sätt :( Så hemskt att både jag och sambon tycker det är stress och panik och hemskt när han är hemma fler dagar än en helg...och en helg är en prövning...
Och hans psykolog har slutat :(
[quote=76531911][quote-nick]Polarlantis skrev 2016-04-13 20:57:49 följande:[/quote-nick]Ush så trött man bli på allt ibland :(
Hoppas ni har bättre dagar hos er!
Här är sambon sjukskriven pga trasigt knä i två veckor = hög påfrestning på oss andra och PYTON på alla sätt :( Så hemskt att både jag och sambon tycker det är stress och panik och hemskt när han är hemma fler dagar än en helg...och en helg är en prövning...
Och hans psykolog har slutat :([/
Förstår hur du känner! Tufft! Du får försöka att inte vara hemma hela tiden...
Här är det upp och ner. Rätt tufft just nu och jag blir arg och trött...
Trevlig helg på er i alla fall! :)
Jag har börjat återta mig själv. Låter barnen härja, gör det jag vill göra, planerar olika saker! Känns väldigt bra! Dock måste ju jag ha med barnen i allt men det mesta funkar. Höll oxå på att försvinna!!! Sambon har blivit lite bättre men familjwpeoblwmet kvarstår, att han inte kan vara med barnen och bara ha kul utan allt är nej nej nej farligt stress jobbigt med ljud att dom springer...allt! Finns inget som funkar, suck. Hoppas få hjälp...
Ibland känns det ljusare...tur jag har studierna och hundarna!!!
Läser och blir glad när jag ser att några fått det lättare, ledsen när jag ser att andra kämpar.
Våren här har varit tuff. Vi har gått i familjerådgivning för sambon har inte pratat med mig. Knappt där heller.......
Nu äntligen har han fått en egen lägenhet. Vi separerar. Flytt om n någon månad. Sim jag längtar. Tiden fram till mitten av juni var kaos. Han blev deprimerad, eller ner deprimerad, humöret ilsket och argt. Jag och barnen tassade på tå och visste inte vilken person Vi skulle möta. Och det kunde ändras på en sekund. Nu blir han h hos sina föräldrar på annan ort. Jag ensam med tre barn. Tufft, men ändå mycket lättare. Sambon vägrar fortfarande prata. Svarar på sin höjd på meddelanden. Hör knappt av sig till barnen trots att jag ber honom. Ser inte fram emot ett icke fungerande kommunikation framöver. Barnen bor hos mig, fullt. Och jag låter inte honom träffa dem själv på ett bra tag förrän jag ser att han vänt och mår bättre. Detta är en stor sorg för jag vill verkligen att barnen ska få ha kvar sin pappa. Men det han var i när han åkte var inte ok för barn att utsätta s för.
Fann att man hamnade här. Det var ju inte så det skulle bli.
I vårt fall blev sambon skönt för varje Barn som kom. Det blev för mycket för honom och han mäktade inte med det. Det var min egoistiska barnlängtan som gjorde mig blind och jag blundade för många problem och mycket energi gick till att försöka fixa och ordna. Mycket klarnade när han fick sin diagnos efter att vi fått vårt andra barn.
Nu väntar en tuff framtid som ensamstående trebarnsmamma, men mycket kommer också sy bli så mycket lättare. Han tar så mycket energi från mig. Den energin vill jag i framtiden lägga på mig själv och mina barn. Det ser jag fram emot!
Så bra att du kan se frammåt ändå även om det är sjukt jobbigt nu! HEJA DIG!!! Kommer du söka om ensam vårdnad? Hoppas han kommer tillbaka som en vettig pappa i framtiden iaf, det är ju för sorgligt. Förstår att det är lättare själv, samma här. Det är mindre överraskningar och blir det konflikter kan man lösa dom som en vettig vuxen människa! Massor med lycka till nu!!!
EGO: Sitter just nu och är så himla ARG och jag vet inte vart jag ska vända mig så jag spyr ur mig lite galla här... Sambon fick åka och ta jägarexamen, vi har sparat och försökt få till detta i den tighta ekonomin, gick säkert på minst 5500 + diesel för resor. DYRT men det gick bra och han var glad och jag också. Detta betyder ju jaga själv, innan var han tvungen att ha med min pappa jämt. Och han skulle söka licens då han ärvt ett gevär samt så att han en dag kan ta över pappas... Ett dygn efter kursen åker han med min far (fattar INTE hur HAN tänker HELLER) och säker licens och bokar upp sig på ett nytt gevär för 8000 kr!!!!!!!!!!!!!!!! HERRE MIN SKAPARE! Det är ju vansinne!
Försökte prata med honom ikväll och sa att det var liksom inte dealen men då var det så synd om honom och man kan ju aldrig leva och vad var det då för mening och vadddå skulle jag använda din pappas då eller? Typ...JA!? till du sparat till ett eget kanske+??!!! Här sitter jag och har noja för att köpa skor till barnen och jag själv vill gärna ha ett par att springa i osv...men vi har inte råd. Men detta är vettigt?? NEEEEEEEEEEEEE, jag får SPADER!!!!!!!!!!!!!!!!! Ont i magen och panik! Jo men då skulle han och pappa sälja ngn grej som dom hade som kostade en del osv. Jo visst...men dom kr hade vi behövt till BARNEN! Vi är redan skyldiga mina föräldrar en massa kr från när han låg på sjukhus osv, vi är skyldig hans pappa kr som vi fick låna till en sak men som han söp upp i höstas och vi har en bil på verkstad och en till som ska in och vi ska operera en hund! HUR kan man tycka att detta är vettigt????!!!!!!!!!!!!!!!!! Maken till egoism!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så nu var han skitsur, gick och la sig med ett surt god natt och nu kommer jag inte kunna sova och har så ont i magen över detta. Bäst är att jag satt på familjeomsorgen idag och sa att vi iaf pratar om saker...just nu undrar jag om det är sanning..UPPGIVEN! MEN vi kommer iaf få ngn hjälp från dom verkar det som,,,utredning nu ett par veckor...hoppas på ngt vettigt, mitt sista halmstå. Om det inte funkar har jag inte ngt mer att ta till... Tänk om han kunde vara sig själv när han var med barnen, så som han kan vara med mig? Då hade livet varit vansinnigt mkt lättare....
Ursäkta detta enorma inlägg...
Så ledsen jah blir för din skull, att du inte har ngt roligt firande framför dig 
Men å andra sidan är det bara ett nummer, 41 kan bli ett hejdundrande kalas!! Hoppas ni oxå får hjälp!! Har du kontakt med hans föräldrar?
Dom utreder nu men dom säger redan nu att vi ska få hjälp o samverkan med hans hjälp på nevropsyk. Typ ngn som kommer hem och ser hur det faktiskt är och sedan blir det, gissar jag, en plan med saker han ska jobba med... Han har själv kommit på, ihop med läkaren, att han har ett enormt kontrollbehov när det gäller barnen och när han inte har kontroll blir han panikslagen.
Allt jag skrev om är utrett dagen efter och han förstod osv...Men blir ändå så trött på sånt här,man ska kunna lita till att den andre är hyfsat vettig!!
Det jag mest tänker är...När blir det plats för MIG???!!! Mina önskemål, behov, intressen...suck...
Varför detta stora behov att förklara att dom som har diagnos minsann inte har några fel och brister? Vi är många i tråden med partner som har väl utredd diagnos och som på grund av detta har problem med en massa saker som i sin tur leder till egoistiskt och eller argt beteende! Ofta pga att dom blir arga på sigsjälv då dom inte klarat av att hantera olika situationer eller,som någon skrev, har fullt upp med allt snöat att dom missar en massa. Har man denna diagnos har man lätt för att snöa in på saker, att intressera sig för sitt för det är kul och glömma annat då det inte är kul, alltså fallet det bort och blir egoism.
Det äe underbart för dig att du klarat att bemästra allt detta!!! Hur länge har du haft diagnos? Medicinera du? Har du gått i terapi? Hur har det påverkat ditt liv? Vad har du för råd? Det skulle hjälpa. Att Klanka ner på oss alla som kämpar, det hjälper inte alls.
Sist men inte minst, alla är olika och inte alla är som du, oavsett diagnos.
Och ja, visst är jag medberoende. Försöker för fullt komma ur det. Har försökt ordna och fixa och laga i så många år för barnens skull. Bara blivit värre. Skulle gått för länge sedan, men det vet jag först nu.
Hur har ni det där ute ?
Jag håller på att bli galen just nu. Det går så mycket upp och ner. Är så otroligt ojämt. Jättebra och roligt i förhållandet eller skit.
Jag vill ha lite "normal vardag"... Inte nån som säger att han måste "vila" hela jävla tiden. Som att hemmet är ett SPA som man kan uppleva liggande.
Och sambons senaste "special-intresse", taaaadaaaa, han vill börja odla gräs (marijuana) i förrådet...
Läser allt om olika sorters gräs och olika lampor. Säger att han mår bättre av det och jag ska låtsas att jag inte vet... Jag frågade om det var ett skämt men nejdå, helt seriöst. Jag sa då att om han ska bli knark-odlare får vi sälja huset och han får bli det i en lägenhet utan mig och sonen. Då blev han sur. Tycker att jag är tråkig och lägger mig i. En 38-årig IT-konsult, eller en idiotisk 14-åring, jag vet inte vem han är?!?!?
Man skulle kunna skratta åt sånt här, om man orkade. Men man vill ha någon som fixar middag efter hämtning på dagis, inte någon som surfar LED-belysning och bästa gräs-sorterna... :(