Vi som är gravida efter IVF i januari/februari 2015

...och nu har vi kommit till New York! Det var riktigt jobbigt stundtals, men på flygen funkade allt bra. Jobbigast var det när vi var framme i New York och trots mycket vattendrickande på flyget var jag nog ganska uttorkad. Blev helt matt, illamående och yr. Men på tåget in till NY släppte det.

Jag hade nog inte rekommenderat en sån här lång resa till någon som är gravid, även om jag är väldigt glad att vara här nu. Det blev lite för mycket av det goda med ett flyg på 8 timmar. Har varit vaken över 24 timmar nu.

MEN vi har fått en galet fin utsikt på rummet och man hör stadens brus. Klockan är bara 19 här, men inom kort sover vi båda ;)

Här kommer en vårhälsning från New York! Magbild ska vi försöka få till idag eller imorgon

Vad jobbigt Asams5. Jag känner med dig!!! Hoppas allt ska gå bra! När gjorde du ultraljud senast?

Här händer det inte mycket med magen. 2 veckor emellan och den känns mindre än den var 12+5. Jag får en känsla av att det är tomt därinne.
Jag har ju också tappat nästan alla symptom. Detta är så jobbigt och jag har svårt att koncentrera mig på jobbet. Som tur var har jag tid för läkare imorgon och ska få lyssna på hjärtljud.

Ska det fortsätta vara så här? Jag börjar må riktigt psykiskt dåligt av det nu känner jag. Börjar känna mig nedstämd- tror inte mycket på graviditeten just nu. Varför skulle jag ha sån tur att jag får ett barn?

Ursäkta ett neggo inlägg!

Hoppas ni andra har det bättre och att New York är fantastiskt Smilla!

Du har inte heller gjort KUB Asams? Hur känns det för dig? Jag har börjat vela lite men min sambo säger bestämt nej.

Nu har vi varit på uppföljande ultraljudskontroll, tyckte jag varit rätt lugn fram till igår kväll när jag blev jätteorolig och sen har jag typ inte sovit något på hela natten... Men till vår lättnad såg allt bra ut och bebisen växte som den skulle! :) Blödningen hade krympt och enligt läkaren hade graviditeten "stabiliserats". Hon sa dock att jag ev kommer ha kvar blödningen hela graviditeten för det tar ett tag för kroppen att ta hand om den. Enda orosmomentet var att vi tyckte bebisen var så stilla, sprattlade ingenting o rörde inte på sig men hjärtat slog ju som det skulle. Men så typiskt att genast hitta en ny sak att oroa sig för...!