Det är så jävla orättvist för mig som pappa!!

En fråga TS, om DU hade bott kvar i ert gemensamma hem, hade hon bara fått träffa dottern 4 timmar i veckan då?

Fast om du kämpar för att bli boendeförälder och vårdnadshavare så har ju du all frihet i världen att låta mamman tillbringa tid med barnet varje dag, vilket skulle bibehålla en trygg anknytning med er båda istället för att som idag kämpa för nåt (växelvis boende) som kommer att ge en otrygg anknytning till er båda.

Men JAG svarade på en utav frågorna, men mitt svar ignorerade du? Vi är flera som försöker vara konstruktiva här, men du fortsätter benhårt på idén om växelvist. Ditt val så klart, men det kommer aldrig gå igenom. Bättre då att lägga fokuset på annat, kan en annan tycka!

(Mvh en socionom med erfarenhet från familjerättsärenden)

Jag förstår att du är trött på mig... Och?

Absolut.

Jag börjar däremot misstänka att din fixering vid att ha växelvis boende för din lilla och din totala ovilja att ta emot kunskap omkring så smås behov handlar om att du egentligen inte ens VILL vara boendeförälder med huvudsakligt ansvar för att det väl är mycket bekvämare att ha halva veckan ledig. Att det alltså är dina egna behov som går först, precis som det är för mamman som vägrar umgänge mer än några timmar i veckan.

De verkar ha ett gemensamt boende fortfarande, fast ingen av dem verkar riktigt vara där, eller har jag missuppfattat.

TS, kan du flytta in igen (och hon kan flytta ut eftersom hon ju verkar vara hos sin mamma eller vad det var)? Eller har du gett upp bostaden åt henne helt?

Nu har jag inte helt läst ikapp men står du utan boende nu? Ni har ett gemensamt boende som jag förstår det, varför bor mamman där nu och inte du?

Drog du ifrån barnet o mamman när du blev arc och gjorde slut? Varför tog du inte barnet meddig?

Precis som ts barns mamma gjorde i detta fallet.

TS, jag har en liten fundering kring ditt och mammans förhållande. Du skrev tidigare att du fortfarande älskar henne. Hon verkar reagera på detta sätt för att "utpressa" dig att inte lämna henne (om jag förstod dig rätt). Älskar hon dig fortfarande också? Var det ett enstaka snedsteg som hon ångrar?

Tror du att det på något vis finns en chans att ni kan reda ut detta, tex med äktenskapsrådgivning? Är du/hon villiga att åtminstonde gå på rådgivning tillsammans 3-4 gånger? Med tanke på att ni trots allt behöver kunna samarbeta med varandra de närmsta 18 åren eller så.

Finns det hos dig någon enda liten chans att vilja förlåta och gå vidare tillsammans? Det är så olika med otrohet. Jag förstår att du stack direkt när detta uppdagades, men vad som händer sedan är ju så personberoende, och en del kan laga sina förhållanden, medans en del inte har det som möjlighet. Hur känner du?

Jag menar på intet vis att säga att du borde ta henne tillbaka, utan är mer fundersam över om det är en variant som skulle kunna fungera för er.

Herregud vilken tråd..

Så TS och hans sambo separerade alltså för en månad sen när det uppdagades att hon varit otrogen? TS lämnade då deras gemensamma hem och hörde inte av sig på två dagar? Barnets mamma hade då i samråd med familjerätten bestämt att TS ska träffa sin dotter, som han varit föräldraledig med i 3,5 månad, två timmar två gånger i veckan? TS kontaktar då familjerätten och föreslår växelvist boende där man delar på en vecka? Okej..

Jag förstår att du vill träffa sin dotter mer TS, självfallet, men jag tror inte att växelvist boende är lösningen. Ett så litet barn ska inte behöva utsättas för upprepade separationer flera gånger i veckan. Det är ju liksom ingen docka, utan en livs levande liten människa det handlar om. Men rimligen borde du ju få igenom att träffa henne några timmar dagligen åtminstone med tanke på att du var föräldraledig när ni gick isär. Du verkar dock väldigt inställd på växelvist boende trots att många förklarat för dig varför det inte är lämpligt, vilket är lite oroande. Kämpar du för ditt barns bästa, dina egna rättigheter eller vill du komma undan från ditt ex så mycket som möjligt och ändå ha umgänge med ditt barn? Jag tror det sistnämnda och jag förstår, men när det gäller så små barn så får båda föräldrarna tyvärr offra en del vid separation. Har man satt ett litet barn till världen så måste man också sätta barnet i första hand och göra vad som är bäst för barnet, vilket ofta innebär att man måste träffas en hel del fastän man kanske inte vill. Det är väldigt uppenbart att din relation till ditt ex är väldigt infekterad, från båda håll. Ni är säkerligen sårade båda två och ingen av er vill nog spendera tid med varandra. Men för barnets bästa kommer ni båda behöva göra det, för växelvist boende är tyvärr inte lösningen just nu. Utan den enda lösningen jag tror att du kan få igenom är att antingen låta mamman vara boendeförälder och du träffar barnet några timmar var dag, eller tvärtom. Så för relationen till din dotters skull bör du kontakta familjerätten, be om ett möte och föreslå detta istället. För det är ju relationen till din dotter du kämpar för väl? Inte att tvunget få rätt och få din vilja igenom, vilket på sikt kan visa sig skada din dotters trygghet?

Du gav upp ditt barn i samma stund som du gjorde slut med din tjej. Fattar du inte hur urbota dumt DU agerat? jaja, hon var otrogen blablabla...en bra far stannar kvar hos sin familj, och det inkluderar barnets mor, annars har han ingen familj.

Det behöver inte innebära fysiskt tvång att få henne lämna bostaden. Men nu har ts genom att lämna bostaden hamnat i direkt underläge. Hade han fått ut henne så hade han kunnat hävda att hon stack och lämnade honom och barnet för den nye killen.

Har du inte rätt att vistas där nu? Bara för att man åkt iväg ett par dagar har man inte avsagt sig sin bostad.