Hoppfulla Fia skrev 2015-02-01 15:28:59 följande:
Hade en liten dust med min pappa precis. Jag har lite svårt när Olle blir ledsen när han är hos andra. Det handlar inte om att jag inte tror att andra, i det här fallet min mamma, inte klarar av att ta hand om ett gråtande eller upprört barn, utan om att när mitt barn är ledset eller ur gängorna vill jag finnas där. Det värker i hjärtat och även om jag inte heller längre kan trolla bort det som är jobbigt så vill jag ha honom i min famn. Jag brukar försöka låta min mamma och andra nära släktingar/vänner få en stund på sig att själva försöka bryta gnället men hör jag att det inte går så vill jag hellre ta honom själv. Jag tror att han mår bättre av att få vara hos mig eftersom det är jag som är med honom 24/7 och framför allt så mår jag bättre. Hursomhelst blev min pappa sur och tyckte att jag skulle låta mamma ha Olle medan jag åt fast han var upprörd och att hon minsan hade uppfostrat 3 ungar och nog visste vad hon gjorde. Jag försökte förklara hur jag kände och då tyckte han att barn inte far illa av att få gråta lite och han snart skulle lära sig att det inte var någon idé!!!! Jag sa att vi har olika sätt att se på uppfostran och kommer från olika skolor. Då vart han ännu surare och menade på att vi minsan hade blivit bra ungar etc. Jag försökte behålla lugnet och förklarade att jag inte skulle lägga mig i hur han har valt att uppfostra sin barn(mig och mina syskon) och att han skulle göra det samma för mig eftersom vi uppenbarligen hade läst helt olika utvecklingspsykologiska teorier och forskning. Då surnade han ihop helt och så var det samtalet över. Någon som känner igen sig????
Känner igen mig delvis och tror att både mamma och svärmor blir lite provocerade ibland när jag praktiserar fri amning och de har många gånger påpekat att oj då ska han äta nu igen? Jag har sagt att forskningen gått framåt och att de gjorde efter bästa förmåga när de blev föräldrar och vad man trodde var bäst då. Tror att de, våra föräldrargenerstion tar det som att de har gjort något fel när vi vill göra annorlunda med våra barn. Du kan ju dra liknelsen med vad som har hänt med trafiksäkerheten sedan i allafall jag var liten, där har forskningen gått framåt och barn sitter inte hursomhelst i bilen längre. Vi överlevde ju att inte sitta i babyskydd och hade inte alltid bälte på sig (jag låg och sov på hatthyllan i bilen när pappa körde på motorvägen!) men forskningen har gått framåt och så skulle man ju aldrig göra idag.
Hade gjort precis likadant som du gällande om Adam blev ledsen i någon annans famn och tycker du gjorde helrätt som även försökte förklara för din pappa varför. Vill han inte förstå det eller ta det personligt så är det ju hans problem men förstår att det känns jobbigt att det ska bli tråkig stämning pga det. Det är ditt barn och du gör som du vill och vad du tror blir bäst, precis som dina föräldrar gjorde!
Kram