Vi som fått barn efter IVF/ÄD 2014/2015
Hade en liten dust med min pappa precis. Jag har lite svårt när Olle blir ledsen när han är hos andra. Det handlar inte om att jag inte tror att andra, i det här fallet min mamma, inte klarar av att ta hand om ett gråtande eller upprört barn, utan om att när mitt barn är ledset eller ur gängorna vill jag finnas där. Det värker i hjärtat och även om jag inte heller längre kan trolla bort det som är jobbigt så vill jag ha honom i min famn. Jag brukar försöka låta min mamma och andra nära släktingar/vänner få en stund på sig att själva försöka bryta gnället men hör jag att det inte går så vill jag hellre ta honom själv. Jag tror att han mår bättre av att få vara hos mig eftersom det är jag som är med honom 24/7 och framför allt så mår jag bättre. Hursomhelst blev min pappa sur och tyckte att jag skulle låta mamma ha Olle medan jag åt fast han var upprörd och att hon minsan hade uppfostrat 3 ungar och nog visste vad hon gjorde. Jag försökte förklara hur jag kände och då tyckte han att barn inte far illa av att få gråta lite och han snart skulle lära sig att det inte var någon idé!!!! Jag sa att vi har olika sätt att se på uppfostran och kommer från olika skolor. Då vart han ännu surare och menade på att vi minsan hade blivit bra ungar etc. Jag försökte behålla lugnet och förklarade att jag inte skulle lägga mig i hur han har valt att uppfostra sin barn(mig och mina syskon) och att han skulle göra det samma för mig eftersom vi uppenbarligen hade läst helt olika utvecklingspsykologiska teorier och forskning. Då surnade han ihop helt och så var det samtalet över. Någon som känner igen sig????