Vad ska jag göra? Klarar inte att lämna barnen vv med en "dålig" pappa.

Det verkar som att ni pratat im att separera eftersom han uttryckt att han vill ha barnen v/v. Är han då ok med att ni inte separerar och du står ut med honom några år för barnens skull. Dvs finns ens det alternativet?

Jag har inga erfarenheter själv från nån liknande situation så det är bara mina allmänna tankar. Men jag tänker att om ni inte gör en stor grej av boendet vid separationen, så att han inte har något att bevisa för dig, tror du inte då att han skulle ta upp med dig om han upplevde att han inte klarade av situationen?

Sen tänker jag att du kan ju finnas för barnen även under pappaveckan, de har ju möjlighet att ringa dig för tröst osv.

Att han inte skulle sköta läxor och mat, vad beror det på tror du? Har det med okunskap att göra? En smart grej är ju att inleda separationen med ett samtal med familjerätten så kan de ge tips om hur man kan strukturera sin vardag utan att det behöver komma från dig. (får intrycket av att han mest skulle bli irriterad på råd från dig.)

Vad det gäller läxor antar jag att du också kan strukturera det ihop med barnen på din vecka även för pappans vecka så att de vet vilka läxor de har och hur de ska göra. Det går ju ladda ned en app om de har smartphones där man kan lägga in sån planering utan att det behöver bli att du "lägger dig i" på hans vecka. Om barnen kommer till pappan och ber pm hjälp så hjälper han väl dem?

Vad innebär "inte hålla mattider"? Är det att de äter middag kl 17 ena dan och 19 andra eller innebär det att han ställer fram ett paket glass på bordet för att han inte orkar fixa mat?

Vill han ha dem vv? Vill barnen bo vv?

Barnen är för små för att ha ansvaret för sitt boende på det sättet, så blanda inte in barnen.
Jag tycker Katarinas inlägg är mycket bra. Låt honom försöka att bättra sig, och håll ett öppet sinne så kanske han överraskar dig. En del (män) klarar sig bättre än man tror är vi inte är där och förekommer dem ;)

Tack för era svar.

Att inte sköta magen innebär att inte fixa lunch förrän 13-14 när han börjar bli hungrig och då har de inte ätit sen frukost före 7.

Stora får också lätt migrän om man inte äter regelbundet mm.

Vi har pratat om separation och boende.

Han vill ha vv för att barnen ska komma in i hans strängare rutiner.

Barnen har inte fått nåt alternativ men har själva uttryckt att 2-3 dagar i sträck känns bäst.

Det tycker pappan är för hastigt och att barnen bara kommer tjata om när de ska till mamma igen.

Ang att bita ihop tills barnen är äldre så är det så jag levt iaf i 6 år nu. Men jag känner ju att jag blir mer och mer bitter ????

Men det är ju lite sent att tänka på det nu, du har ju skaffat barnen .

Kör på vv boende och försök hjälpa barnen genom att förbereda på dina veckor. Ring skolan och kolla om det tex finns läxhjälp? Vår skola har det en eftermiddag, på mammans vecka gör sambons barn läxorna där för hon är för korkad för att hjälpa till nu när de är förbi första klasserna. Av samma skäl hade store anpassade läxor på hennes vecka tidigare.

Barnen får väl säga till när de är hungriga. Frukost på morgon och lunch 13-14 låter iof rimligt för mig. Är de hungriga däremellan är de väl ändå stora nog att säga till eller fixa sig ett mellanmål??

Känns som att problemet ligger lite hos er båda. Du är lite för jamsig och han lite för nonchalant.

Ge barnen varsin mobil om de inte redan har. Då kan de ha en egen relation med den andre föräldern utan att vuxna måste veta hela tiden. Det hjälpte sambons store som framförallt längtade efter pappa hos mamman i början

Inte 2-3 dagar på ena stället och sedan tillbaka för att efter 2-3 dagar vidare igen...

En kompis gjorde så trots att jag sa att det inte var en bra idé och hon insåg själv efter ett tag att det inte var någon bra idé. Barnen mådde skit eftersom de inte visste vart de skulle vara och när de skulle vara.
Skolan/barnomsorgen kunde knappt ha koll på vart de skulle. Vi runt omkring visste aldrig när vem av dem hade barnen och barnens lekkompisar kunde aldrig planera någonting med dem eftersom ingen hade någon koll på vart de var och när.

För små barn som är dåliga på veckodagar så är det enklare att veta att man byter boende ex måndagar. 
Idag är det måndag så då lämnar mamma på skolan och pappa kommer sedan och hämtar efter skolan. 
Enklare för alla att veta att jämna veckor är barnen hos pappa och udda hos mamma.

Ja så gör vi. Fast nu är de 8 och 10 och åker hem själva. Vilken skillnad det är! Förut ett himla körande hit och dit och nu så bara magiskt står de i dörren måndag eftermiddag och måndagen efter vinkar de hej då ses om en vecka.

Äntligen har vi lite flyt i tillvaron. Jag väntade mig problem i början eftersom de mer eller mindre flyttade direkt till mig från sin mamma men nu börjar det bli mer och mer problemfritt

Mitt ex tog inget som helst ansvar när vi levde tillsammans. Vägrade hämta på dagis då det inte passade in i hans "naturliga arbetsrytm", vägrade laga mat och diska för det var tråkigt etc.
När vi flyttade isär trodde jag att hans mamma skulle hjälpa till, men han tog faktiskt ansvaret, lärde sig laga mat och hämtar och vabbar utan att beklaga sig.
Ge pappan chansen att visa att han kan.

Vad gäller schema så har vi kört 2+2+3 dagar i 3 år nu och det funkar superbra för oss alla. Ett tag ville sonen bo hela veckor men han hatade det så det blev bara ett par veckor sen återgick vi till täta byten. Den största fördelen är att man inte hinner börja sakna varandra så mycket när det är så kort tid emellan

Att det är svårt för små barn att veta vart de ska är inte sant. Sonen var 3,5 när vi började och det har aldrig varit några problem. Grannarna var 2,5 när de började, inga problem där heller. Så länge man är konsekvent så går det jättebra, och alla jag känner som haft täta byten är jättenöjda.

Jag skulle inte rekommendera någon att ha varannan vecka, 7-7, utan istället köra på 4-3, eller nått. Dvs du har barn 4 dagar, sedan tar pappan 3 dagar, därefter tar du 3 dagar och pappan 4 dagar. Sedan är det din tur att ha 4 dagar igen och pappan 3 dagar.

Det låter som om du omedvetet kompenserar för hans brist på engagemang. När du tycker att han inte ägnar tillräckligt mycket tid, uppmärksamhet och ansvar åt barnen kompenserar du för det och tar över.

Vad som då händer är att du faktiskt förstärker beteendet, istället för att motverka det. Du tar på dig att vara mamma åt honom också!

Det du måste börja göra är att växla över ansvaret på honom, säga att hälften av dagarna har han ansvar för tvätt, matlagning, städning, läxläsning osv.

Självklart kommer han att protestera mot det, det är ju bekvämt att bli servad, men att du börjar ställa den sortens ? helt rimliga ? krav kommer att gynna både dig, honom och era barn, oavsett om ni väljer att fortsätta leva ihop, eller om ni går i sär.

Det finns ingenting man kan göra i ett läge som det här. Därför skulle jag satsa på varannan vecka med inställningen att det får bära eller brista. Det lär ju märkas rätt snabbt om barnen far illa av det och i så fall får man ju omvärdera upplägget.

Det kan faktiskt vara så att TS genom sitt engagerade sätt att vara inte ger pappan "utrymme" att vara just den goda pappan han kanske vill vara. Han backar undan sitt ansvar, TS tar ännu större plats, han backar ännu mer och så är den onda cirkeln sluten. Kanske det också är ett mönster i hela relationen? Det är väldigt svårt att bryta sådana mönster. Ge honom chansen, utvärdera regelbundet och ändra om det behövs. 

Jag kunde nog uppfattas som TS man, när jag levde ihop med barnens mamma. Mycket beroende på mycket jobb, och en fru som tog hand om allt innan jag han se att det fanns behov. Jag sov som en stock, även om ungarna gallskrek. Jag var dålig på att organisera saker i hemmet.

När vi separerade fanns ju enbart jag. Det man inte kunde lärde man sig. När ansvaret plötsligt var mitt, så vaknade jag av att ungarna bara satte sig upp i sängen på övervåningen.

Min erfarenhet är att kvinnor ofta tar för stor plats kring barnen, och hushållet. Det finns inget behov av att ta ansvar, eller engagera sig som man. 
Blir man däremot ensam som man, så faller det sig naturligt att göra saker själv.

TS ungar är dessutom 6 och 9, inga småbarn. Om inte pappan fixar det, så lär det märkas.

Tack för flera svar med bra synpunkter.

Tar till mig alla åsikter.

Jag har tid på familjerådgivningen ensam denna gång så får vi se om jag blir något klokare av att sätta ord på mina tankar.

Jag håller med Haskel. Antingen blir din man en sån som lär sig eller så kommer han inte orka ha barnen.
barnen är dessutom inte så små, en macka eller ta en youghurt kommer de att klara av själva, dessutom så kommer de troligen tala om i skolan hur det är alternativt att personalen kommer att se skillnad och då har de skyldighet att slå larm om det.