Är jag för hård?

Har hon någon att prata med, tex skolkurator?

Hur mår hon?

Hon har en skolkurator att prata med när hon vill, men hon vill inte, har sagt åt henne att vi ska boka in en tid till en psykolog utanför skolan, men till svar får jag att hon inte vill och att hon inte tänker gå dit.

Hon mår bra vissa dagar och sämre andra. Idag verkade hon må jättebra och var glad när hon åkte till skolan.

Hade jag varit dig ts, så hade jag kontaktat bup omgående innan det är för sent!!!

Dessutom är hon ju inte myndig så det är väl ni som bestämmer om hon ska till en psykolog /läkare eller ej!

Bra att ni inte ger upp och låter henne göra som hon vill, det låter verkligen som att hon behöver sina föräldrar just nu!

Säger hon till dig att hon är en hora och att andra kan köpa sex av henne eller hur har du hört det? 
Tycker det låter som en konstig sak att säga, kanske har det hänt något som hon inte vågar berätta? Då hon förändrats så på bara ett halvår låter det som att det har hänt något?

Hej!

Jag vet egentligen inte om jag har rätt till att skriva då jag själv inte är förälder. Men jag vill absolut bli fader! Jag längtar till det. Och jag kan förstå din sitatuion då jag tänker hur jag själv hade känt om jag hade ett barn som är sent ute på nätterna och umgås med människor som man inte känner sig säker på om man kan lita på de.

Har hon dessutom förvandlats på bara ett halvår till något negativt väcker ju stor ångest om hon ändå röker något olagligt eller tar ännu värre saker . . .

Jag vill ge dig stöd och tala om för dig att jag inte tycker att du är för hård. Tror dessutom många av oss här kommer säga detsamma!!

Jag tyckte om den tidigare inlägget. Han/hon har absolut rätt. Du har rätt till att åka till BUP med henne. Hon är ju trots allt bara sjutton. Det är alltid svårt att ta det där första steget. Men när man är väl i psykologens rum så kanske saker och ting kommer fram. Därefter löser man det!!

DU ÄR INTE FÖR HÅRD!

Då ska jag kontakta bup, har själv gått där i tonåren, å de 3 första möterna satt jag bara tyst med huvan över ansiktet och stirrade i golvet, men sen började jag faktiskt att prata.

Hur är ert hemmamiljö? Har ni gett henne alldeles för mycket uppmärksamhet eller för lite? Har ni varit stränga eller har ni kanske till och med råkat säga ena och det andra hemskheter om henne, till henne när ni varit JÄTTEARGA. För ibland kan det ju hända oss alla. När man blir riktigt, riktigt förbannad då råkar man säga saker som man sedan inte riktigt menar.

Jag försöker absolut inte sätta skuld på er. Men jag tänkte om ni kanske tänker lite om det kanske är någonting specifik i ert familjeförhållande som får henne att försvinna ifrån verkligheten . .

Snälla, känn ingen skuld nu! Hittar ni inget fel, då är det troligtvis så!

Det kan lika gärna ha varit så att hon bara hitta dessa människor slumpmässigt. Innanför skolan eller utanför . . .

ÅTERIGEN, SNÄLLA! Känn inte att det är ert fel nu!!! 

Du verkar vara en bra förälder!

Vi har stickor hemma om vi känner att vi behöver testa, men vi känner inte att det behövs än, sambon jobbar inom missbruksvården och han känner också att det inte behövs just nu. Vi är en väldigt tight familj, vi skriker inte åt varandra utan samtalar, visst blir vi skitarga ibland, men att skrika åt varandra hjälper inte. Vi berättar varför vi är oroliga och barnen får berätta varför dom gjorde si och så, sen att det blir konsekvenser. Ärlighet är något vi vill ha i vår familj, å det vet alla barnen. Alla får lika mycket tid och uppmärksamhet här, vi ställer upp för barnen 24/7, men vet inte hur jag ska hjälpa henner mer, men ringa bup ska jag göra. Vi är inte för hårda, men heller inte för slappa. Barn behöver regler, visst har vi tagit bort lite frihet för henne, just att hon inte får umgås med några personer och att åka till grannstaden, under en tid.

Hej.

Jag har själv inga barn, men jag har varit där din dotter är och för mig började det hela med att jag inte mådde bra. Att gå från barn till tonåring var jobbigt för mig och det gjorde att jag sökte mig till likasinnade. Många av dem drack mycket alkohol och en del tog droger.

Min mamma försökte sätta stopp för alltihop på ungefär samma sätt som du gör. Hon pratade mer lärare, kuratorn, ringde andra föräldrar, sa att jag inte fick umgås med vissa, vara på vissa platser osv och till sist ringde hon bup.

Mitt svar på hela hennes kontrollerande attityd var att bli ännu bättre på att ljuga och föra henne bakom ljuset.. vilket fungerade. Jag började gå till bup, men där ljög jag mig bara igenom samtalen eftersom jag visste att en del av det jag sagt där rapporterades till mamma..

Jag var 14 när jag började hänga med "pundarna" och ungefär 1 år senare, i samma veva som jag hade tvingats till bup tog även jag narkotika, men min huvuddrog var och förblev alkohol. Jag levde tillslut ett dubbelliv där jag låtsades må väl, skolkade lite mindre och gick till bup för att på så sätt få de vuxna att tro att dem lyckats och därmed slappna av lite.

Men på kvällar, helger och nätter gjorde jag allt det där jag inte fick och lite till. Droger, alkohol, stölder osv. Jag tyckte om kickarna det gav att försöka lura vuxenvärlden och jag ville inte vara barn längre, ville bestämma själv över mitt liv och kände också att det var det jag gjorde. Det blev en "sport" för mig att lura de vuxna och ju mer jag lyckades komma undan med, desto större seger till mig.

Med detta vill jag säga att det inte finns något bra svar på om man är för hård eller ej. I mitt fall blev kontrollen startskottet på någonting värre hos mig. Jag kände mig kvävd och som om ingen litade på mig och tänkte att "jaha, dom litar inte på mig trots att jag inte gjort någonting, då kan jag lika väl knarka och supa - eftersom dom ändå redan tror att det är det jag gör!"

När jag ser tillbaka på mina år, ser jag att det som saknades var kommunikationen kring känslor. Istället för alla regler som sattes upp, all kontroll och min upplevda kvädhet så hade jag behövt höra de känslomässiga konsekvenserna för de omkring mig. Jag hade behövt höra mamma säga; "Jag känner oro, rädsla och ledsenhet när jag  upplever att du försvinner längre och längre ifrån oss. Jag älskar dig och vill det bästa. Hur kan jag stötta dig?" Istället skapades fler och fler regler, som jag förväntades följa och jag kände mig bara mer och mer kvävd och tillslut var jag så trött på mamma att jag nästan hatade henne. Hon var liksom förnära på något sätt och det gjorde det svårt att vända mig till henne med mina problem.

Nu är din dotter 17, så jag tänker att hon har lite mer kött på benen än vad jag hade som 14.  Skulle jag ge dig något råd, så är det att be någon annan vuxen som hon har haft kontakt med hela livet, kanske en morbror, farbror, mormor eller farfar att prata med henne istället. För mig var det en släkting som tillslut fick mig att ändra bana i livet. Utan hans stöd hade jag itne tagit mig dit jag är idag - nykter och drogfri.

Hej ts. Förstår att du har det mycket jobbigt och oroligt. Har själv varit i din situation och arbetat med ungdomar. Många föräldrar kan känna igen sig i dig. I den åldern börjar man söka sin identitet och får även ofta existentiella grubblerier och kan bli väldigt destruktiv i sitt beteende. Vägen till att vara på väg att bli vuxen och alla krav som ökar kan vara väldigt skrämmande och jobbig. Allt för övrigt är tråkigt och vanligt så man söker sig till lite mer spänning i tillvaron som t.e x. nya ( ofta olämpliga) vänner. Och som förälder står man där helt paff och undrar vad som hände med sitt gulliga barn. Jag tycker att du gör alldeles rätt i att vara mycket bestämd och kompromisslös vad gäller umgänget med olämpliga vänner. Vad som är viktigt är att du för en dialog med henne hela tiden om varför du handlar på det viset och även bekräftar att du gör det för att du älskar henne och inte tänker tillåta att det går illa för henne. Och att du gör det lika tålmodigt oavsett hur arg hon blir och hur mycket hon än skriker. Jag menar att du inte ska gå in i någon som helst argumentation ang kompisvalet utan stå fast vid ditt beslut. Men ditt främsta vapen är att gång på gång bekräfta din kärlek till henne. Även när hon skriker att hon hatar dig och hela världen. Det budskapet går nämligen in även om du inte tror det just då.

Jag undrar också om det kan ha hänt henne något med tanke på det låga värdet hon satt på sig själv? Det är något som behövs redas ut för att hon i så fall ska kunna få hjälp att bearbeta det. Bup är bra i sig men ganska meningslöst om hon motsätter sig det. Att " släpa" dit henne gör ingen nytta. Mitt förslag är att du försöker få egen tid med henne som t.e.x. att tillsammans gå ut och äta middag. Skapa en bra samtalsgrund genom att t.e.x . prata om hur du upplevde din ungdom och vad du tyckte var svårt och jobbigt men även sån't som var roligt. Och ta emot det hon berättar utan förebråelser . Alltså skapa en kvinna till kvinna relation så att hon vågar öppna sig.

Om du provat detta redan utan resultat så kan du kontakta skolans kurator och be henne att försöka skapa kontakt med din dotter på skolan. Om det är en bra kurator så kommer hon förstå problemet. Hon behöver inte "kalla" henne utan mer söka upp henne i skolan och börja med att bara småprata lite till en början några gånger.

Jag håller tummarna för dig och dottern.

Kram