Är jag för hård?

Hej.

Jag har själv inga barn, men jag har varit där din dotter är och för mig började det hela med att jag inte mådde bra. Att gå från barn till tonåring var jobbigt för mig och det gjorde att jag sökte mig till likasinnade. Många av dem drack mycket alkohol och en del tog droger.

Min mamma försökte sätta stopp för alltihop på ungefär samma sätt som du gör. Hon pratade mer lärare, kuratorn, ringde andra föräldrar, sa att jag inte fick umgås med vissa, vara på vissa platser osv och till sist ringde hon bup.

Mitt svar på hela hennes kontrollerande attityd var att bli ännu bättre på att ljuga och föra henne bakom ljuset.. vilket fungerade. Jag började gå till bup, men där ljög jag mig bara igenom samtalen eftersom jag visste att en del av det jag sagt där rapporterades till mamma..

Jag var 14 när jag började hänga med "pundarna" och ungefär 1 år senare, i samma veva som jag hade tvingats till bup tog även jag narkotika, men min huvuddrog var och förblev alkohol. Jag levde tillslut ett dubbelliv där jag låtsades må väl, skolkade lite mindre och gick till bup för att på så sätt få de vuxna att tro att dem lyckats och därmed slappna av lite.

Men på kvällar, helger och nätter gjorde jag allt det där jag inte fick och lite till. Droger, alkohol, stölder osv. Jag tyckte om kickarna det gav att försöka lura vuxenvärlden och jag ville inte vara barn längre, ville bestämma själv över mitt liv och kände också att det var det jag gjorde. Det blev en "sport" för mig att lura de vuxna och ju mer jag lyckades komma undan med, desto större seger till mig.

Med detta vill jag säga att det inte finns något bra svar på om man är för hård eller ej. I mitt fall blev kontrollen startskottet på någonting värre hos mig. Jag kände mig kvävd och som om ingen litade på mig och tänkte att "jaha, dom litar inte på mig trots att jag inte gjort någonting, då kan jag lika väl knarka och supa - eftersom dom ändå redan tror att det är det jag gör!"

När jag ser tillbaka på mina år, ser jag att det som saknades var kommunikationen kring känslor. Istället för alla regler som sattes upp, all kontroll och min upplevda kvädhet så hade jag behövt höra de känslomässiga konsekvenserna för de omkring mig. Jag hade behövt höra mamma säga; "Jag känner oro, rädsla och ledsenhet när jag  upplever att du försvinner längre och längre ifrån oss. Jag älskar dig och vill det bästa. Hur kan jag stötta dig?" Istället skapades fler och fler regler, som jag förväntades följa och jag kände mig bara mer och mer kvävd och tillslut var jag så trött på mamma att jag nästan hatade henne. Hon var liksom förnära på något sätt och det gjorde det svårt att vända mig till henne med mina problem.

Nu är din dotter 17, så jag tänker att hon har lite mer kött på benen än vad jag hade som 14.  Skulle jag ge dig något råd, så är det att be någon annan vuxen som hon har haft kontakt med hela livet, kanske en morbror, farbror, mormor eller farfar att prata med henne istället. För mig var det en släkting som tillslut fick mig att ändra bana i livet. Utan hans stöd hade jag itne tagit mig dit jag är idag - nykter och drogfri.