På något vis är det som du säger D, man klarar verkligen mer än man tror. Något man aldrig skulle kunna drömma om för ett par veckor sedan är plötsligt verklighet, och det finns inget man kan göra för att ändra det. Hur gärna man än skulle vilja.
Hej! Hur går det för er? Tar ni er fram genom dagarna?
Jag hänger mig på här. Min mamma fick livmodercancer gör ungefär två år sen. Hon opererade bort livmodern, gick på cellgift, och allt såg bra ut. Sen upptäckte dom att det spridits till lymfkörtlarna förra vintern. Ny omgång med cellgift under våren och sommaren, på hösten fick dom bryta då hennes hjärta inte klarade mer, men det såg bättre ut. Tills scanningen i onsdags, då det hade spridits ännu mer. Hon har kulor lite överallt.
Hon är 62, och bor 9 timmar bort. Jag vet inte vad jag skall göra.
Min pappa har liknande cancerform som din mamma. Just nu är han frisk men eftersom han har den aggressivaste formen så kommer den komma tillbaks, jobbigt att sätta sig in i men så är det.
Det var fruktansvärt jobbigt när vi fick beskedet, jag jobbade konstant och fick stå ut med hans ångestladdade telefonsamtal nätterna igenom. Han fick dessutom den starkaste cellgiftsbehandlingen som var vidrig, trodde inte att han skulle överleva. Men det gjorde han.
Däremot var det ingen som förvarnade en som anhörig om att den cancerdrabbade kan förändras så radikalt personlighetsmässigt. Nu är nog inte alla så, men min far var en gång i tiden empatisk och härlig. Nu är han rätt ego och rätt krävande mot oss barn och mot sin stackars fru. Vet inte om det bara är jag som märkt av det här, vore intressant och veta om fler känner igen sig? En stor kram till dig ts, det är fruktansvärt jobbigt det du och din familj går igenom nu.
Imorse svarade inte mamma i telefon, hon går upp redan vid 5 då hemtjänsten kommer och jag ringde vid 8. Jag blev ju ganska rädd att jag skulle hitta henne död. Åkte dit med en liter mjölk och hon hemtjänsten hade satt telefonen på laddning. Hon frågade om jag blev orolig...Lite svarade jag. IDAG är det exakt 20 år sen min pappa dog.
Nu vet jag inte riktigt vad man kallar den, en väldigt ovanlig form här i Skandinavien iallafall. När läkaren beskrev hans sjukdom så sa han att den var som att slå på grodor som poppar upp med en hammare på tivoli. Sjuk jämförelse iof men med det sagt så är den konstant återkommande och han kommer inte klara den.
Ja det är jobbigt, parera känslan av sorg och samtidigt irritation över hans vidriga beteende. Jag och mina syskon har fått lösa många situationer där han har blåst folk på pengar.
Vilka första symtom fick din mamma som gjorde så att hon sökte vård? Vet att pappa fick en knuta på näsan och stora tennisbollar på kroppen som gjorde att man förstod att något var grymt fel.
Jag vet inte riktigt, det kändes inte som läge att fråga ut då mycket om detaljer när vi pratades sist, hon var trött och ledsen och visste inte själv hur hon skulle orka med en omgång till. Hon klarar inte ens av att hå i affären utan hjälp. Som tur är har hon en vän som kör henne och hjälper som hon mötte via frivillighetscentralen, dom har blivit goda vänner, så nu kommer han förbi bara för att prata lite också. En tidigare klasskompis till mig hjälper henne med städning mot lite betalning också. Någon hemtjänst har hon inte, utom en period då en sköterska kom förbi dagligen och hjälpte henne sätta sprutor.
Mamma har AS, så hon har svårt att hitta och hålla på vänner, jag är så tacksam hon har dom två och grannfamiljen som ställer upp och håller lite koll på henne.
God jul till er! Hoppas att ni får känna lite julefrid trots att det är en tung tid för den som oroas eller saknar.
Det där med att personerna ändrar personlighet är vanligt vid allvarligare sjukdomar/olyckor.
Att man blir självisk ego, inte verkar bry sig om andra osv.
Man får lov att säga ifrån till personen. Även bli riktigt jävla förbannad ich skälla ut den.
De kanske inte alltid är medvetna om hur jävligt de beter sig.
Jag har två anhöriga som haft hjärnblödningar och sett samma beteende hos dom och fått rådet från sjukvårdspersonal att inte tassa på tå och ta emot vilket skit som helst. Ja de är sjuka men de blev inte idioter på samma gång. Och det gällde vid alla sjukdomar.
Jag har säkert ickså betett mig som idiot till och från de senaste åren då jag också varit dödssjuk och min man blev tillsagd av hjärtkuratorn vi gick hos att säga ifrån.
Och det var vanligt hos patient dom blivit hjärtopererade och legat i hjärt/lungmaskin att de blev snarstuckna och tände på två röda sekunder.
Hoppas ni ändå får en bra jul trots sjuka anhöriga.
Tack för era svar <3 Beklagar era förluster!!!
Jag försöker spendera så mycket tid jag kan med henne och vi pratar i telefon ett par gånger per dag. Känns som om jag lägger all min kärlek på henne, svårt att få den att räcka till min man och andra omkring mig nu.
Är också så ledsen över att mina barn kanske kommer att förlora världens finaste mormor. Hon har så mycket vackra tankar och värderingar som jag vill att de ska få ta del av. Och livrädd för att vara tvungen att leva vidare utan mitt bästa bollplank och min ända helhjärtade supporter. Orkar knappt föreställa mig hur ensamt det skulle vara.
Jag kände likadant inför min mammas död. Hon levde med spridd cancer i fyra år. Hon var alltid den jag vände mig till för goda råd och stöd och jag kunde inte föreställa mig hur jag skulle klara mig utan henne. Som tur är har jag en underbar man som varit min klippa genom den sista tiden med henne men det är tungt. Det har gått sex veckor sedan hon dog och nästa varje dag kommer jag på något som jag i halvsekund tänker att jag ska berätta för henne eller fråga om, innan jag kommer på mig.
Sanningen är att man överlever på något konstigt sätt, just för att man inte har något annat val. För sin egen och andras skull så överlever man. Jag gråter ofta så klart, satt hemma i deras tomma hus på julafton och grät över all den tid vi inte fick. Men det är så det är, ingen kan ändra på det, så som jag skrev tidigare i tråden, man gråter så hjärtat brister men sen tar tårarna slut för den här gången, man snyter sig och går och dricker en kopp kaffe och kramar om familjen. På något sätt så går både hjärnan och kroppen vidare.
Jag kände likadant inför min mammas död. Hon levde med spridd cancer i fyra år. Hon var alltid den jag vände mig till för goda råd och stöd och jag kunde inte föreställa mig hur jag skulle klara mig utan henne. Som tur är har jag en underbar man som varit min klippa genom den sista tiden med henne men det är tungt. Det har gått sex veckor sedan hon dog och nästa varje dag kommer jag på något som jag i halvsekund tänker att jag ska berätta för henne eller fråga om, innan jag kommer på mig.
Sanningen är att man överlever på något konstigt sätt, just för att man inte har något annat val. För sin egen och andras skull så överlever man. Jag gråter ofta så klart, satt hemma i deras tomma hus på julafton och grät över all den tid vi inte fick. Men det är så det är, ingen kan ändra på det, så som jag skrev tidigare i tråden, man gråter så hjärtat brister men sen tar tårarna slut för den här gången, man snyter sig och går och dricker en kopp kaffe och kramar om familjen. På något sätt så går både hjärnan och kroppen vidare.
Vad jobbigt! Min mamma fick lunginflammation mellan förra omgångarna, men med hjälp av massa antibiotika och övervakning på intensiven kunde hon få cellgifterna som planerat ändå. Hoppas att din mamma också kan få sina i rätt takt!
Jag är ledsen och besviken på att det inte finns någon tid för röntgen. Hon skulle helst ha röntgas den 23 men det finns inga tider på flera veckor nu. Så nu vet vi inte om cellgifterna är verkningslös och om vi borde byta sort. Så hemskt jobbigt att behöva köra på när man inte vet om det är rätt. 