Hej på er (både styvföräldrar och föräldrar)
Min sambo har ett barn på 1 år. Barnet sover hos två nätter i veckan.
Vi har ingen egen säng till barnet och min sambo har varit motvillig till detta, då sambon har fått kämpa med sitt umgänge till barnet. Det jag nu undrar är vilka krav jag som styvförälder kan ställa just gällande egen säng till barnet? Jag tycker att han är så pass gammal att han kan börja sova i egen säng. Vad tycker ni?
Nu är jag inte mycket för samsovning, dock kan man göra undantag och en ettårig är definitivt ett undantag. Nu vet inte jag hur stort ni bor men finns det ett rum som barnet ska ha sen. Så kan ni väl köpa en vanlig 90 säng dit och så sover du där när barnet är hos sin pappa. Och när barnet är stort nog så skruva av benen på sängen och så använder barnet den sängen då.
Jag får inte intrycket att det är pga störd nattsömn som ts vill att det lilla barnet ska sova i egen säng istället för hos sin pappa. Pappan är motvillig till det, och då tycker inte jag att hon ska försöka övertala honom till det, utan låta pappa och barn få vara nära varandra två gånger i veckan.
Har han dessutom fått kämpa för umgänget, känns det säkert ännu mer angeläget att ta tillvara på tiden och närheten med sitt barn. Ts undrar vilka krav hon som styvförälder kan ställa på att barnet ska sova i egen säng. Jag tycker inte hon ska ställa några krav öht, utan ordna nattlogin på annat sätt två nätter i veckan.
TS, förstår pappan som vill sova med sitt barn och förstår dig spm inte vill sova med någon annans barn.
Tycker ni ska skaffa en säng till barnets rum som pappan och barnet kan sova i när barnet är hos er. Det är i mina ögon helt ok att varken vilja sova med andras barn eller ha andras barn i ens säng om man inte är bekväm ned det. Man ska inte heller behöva lämna sin egen säng om det inte är något man är bekväm med.
Nu har jag både eget och andras barn och det är skillnad :) hade kanske velat sova med mitt lilla barn om jag inte träffade barnet varje dag, men hade aldrig prackat det på någon annan eller tvingat någon annan lämna sin säng för det utan hade arrangerat så jag och barnet hade kunnat sova tillsammans ngn annanstans isf.
OT att du inte gillar samsovning är en sak. Men det finns barn som behöver den närheten och så finns det många som trivs med den lösningen.
Så det finns inget som heter undantag.
Det här barnet behöver närheten på natten med sin pappa och jag har full förståelse att ts inte är bekväm med detta.
Men som vuxen person så behöver absolut inte samsovning, utan bör kunna sova i eget rum i egen säng
Det som jag alltid funderar när sådana här trådar kommer upp. Man hävdar att barnet är för gammalt för att samsova (nu är knappast en ett-åring för gammal), men man anser att det är självklart att två vuxna samsover
Men jag förstår, eftersom du är emot samsovning, så sover du inte tillsammans med din man/sambo eller?
Av ren nyfikenhet så undrar jag vad det är som får en del att känna sig obekväma med att dela säng med ett litet barn man inte själv är förälder till? Gäller det endast bonusbarn? Eller är det samma sak om det är ett litet syskonbarn?
Av ren nyfikenhet så undrar jag vad det är som får en del att känna sig obekväma med att dela säng med ett litet barn man inte själv är förälder till? Gäller det endast bonusbarn? Eller är det samma sak om det är ett litet syskonbarn?
Jag får inte intrycket att det är pga störd nattsömn som ts vill att det lilla barnet ska sova i egen säng istället för hos sin pappa. Pappan är motvillig till det, och då tycker inte jag att hon ska försöka övertala honom till det, utan låta pappa och barn få vara nära varandra två gånger i veckan.
Har han dessutom fått kämpa för umgänget, känns det säkert ännu mer angeläget att ta tillvara på tiden och närheten med sitt barn. Ts undrar vilka krav hon som styvförälder kan ställa på att barnet ska sova i egen säng. Jag tycker inte hon ska ställa några krav öht, utan ordna nattlogin på annat sätt två nätter i veckan.