Det gör så ont!!

Det blir bättre. Du är ung.

Men förstår att det är vidrigt.

Promenera. Försök komma upp. Vet att du fixar det. Du kommer fixa det. Komma ur starkare.

Är 33 så jätteung är jag inte.. har en dotter men inte tillsammans med den här killen. Jag har inte varit den som blir kär och förälskad lätt men nu var jag verkligen det.

Bara fortsätt kämpa. Varje dag kommer bli iiite enklare till det kommer den dagen då du inte behöva kämpa dig igenom dagen. Att vara själv när man mår så dåligt är tufft. Har du vänner/familj så försök boka upp dig även om det känns för tufft.

Fortsätt kämpa !

Vilken jobbig situation du befinner dig i. Men det kommer klyschigt nog bli bättre med tiden. 

Försök att planera in små "mål" med varje dag som du ska uppnå: exempelvis ta en timmes promenad, baka en kaka och bjuda någon på fika, rensa garderoben- skaffa sig en ny stil, cykla till ica och handla en skvallerblaska osv. Kort och gott gör saker du mår bra av. Då kommer du ut eller har något att koncentrera dig på ett tag. Sedan är det givetvis viktigt att även ge sig själv tid att sörja. 

Lycka till. Styrkekram <3

Tack för svar och uppmuntran :) känns som jag alltid kommer må så här dåligt. Saknar honom, vill ringa men jag vet att jag kommer bara bli mer förkrossad eftersom han inte vill ha mig i sitt liv längre.. känns så svårt att inte få vara med den man älskar. Hur kan man leva vidare? Allt påminner om honom.. vaknar varje morgon och gråter.. panik över att aldrig mer känna honom nära mig, aldrig mer skratta tillsammans med honom. Det är så tungt nu. Finner ingen styrka, hur mycket jag än försöker. Har vänner och familj som stöttar men det är bara små ljus i mitt stora mörker just nu. Allt jag trott på försvann, mina drömmar, våra planer om ett liv tillsammans...allt borta..bara smärta och sorg kvar.. känner mig så trasig.

Jag genomgår precis samma sak som dig för tillfället ... Blev lämnad på ett chockartat sätt för 1 vecka sen.. Han kan inte säga att han älskar mig längre ,, han säger att han inte ser oss i framtiden att jag inte ör den rätta för honom... Han vill inte ha en framtid med mig... ????

Jag som trodde nör vi köpte ett nybyggt radhus för ca 6 månader. Planerade en resa till Thailand i vinter ... Nu vill han inte veta av mig och kommer aldrig vilja ha mig igen ????

Vet inte vart jag ska ta vägen.. ???? orkar inte ta mig till jobbet eller göra någonting ...

Jag kan tyvärr inte ge några tips hur du ska komma igenom och ta dig ur det här.. Men kan säga att det finns fler... Jag kommer som det känns nu aldrig sluta älska denna kille ????

Vi får klara det tillsammans <3

Åh! :( Det låter precis som att du går igenom samma h-vete som mig! Man har gått och trott på nånting och sen helt plötsligt så är det inte så? Man hamnar som i chock! 3 dagar innan min kille gjorde slut så sa han att han älskade mig, han var fin och allt kändes hur bra som helst, lika dant på morgonen innan han gjorde slut.. kramade mig och var kärleksfull men så PANG.. jag älskar inte dig, jag behöver få hitta mig själv igen och du måste acceptera att det är slut!
Jag bröt ihop!! Har blivit lite bättre, nu kan jag äta lite och sova en stund.. men jag får återkommande panik attacker.. jag älskade verkligen honom och just nu känns det som att jag aldrig kommer sluta gråta, längta..
Jag har ingen kontakt alls med honom. Jag klarar inte det! Han var tydlig med hur han ville ha det så jag tänker inte ränna efter, jag gör bara illa mig själv mer då! Så mitt tips är att inte ha kontakt och att tvinga dig själv att se de saker som var dåligt med honom. Kan vara jättesvårt att hitta dom men de hjälper en att få lite distans till smärtan..

Fy vilket dåligt sätt att göra slut på. Låter nästan psykopatiskt att gå från att säga "jag älskar dig" ena dagen och "hör inte av dig" nästa. Verkar som om han vill ha den där extra uppmärksamheten i att spela perfekt partner för att sedan lämna och se hur ledsen respektiven blir, tyvärr något vissa personer ägnar sig åt för att bekräfta sig själva. Inte OK:

TS - du gör rätt i att inte ringa honom eller träffa honom mer. Bästa du kan göra nu är att blir arg, gör något kul och tänk inte mer på honom annat än som en dumpskit.
Kram!

Så kände jag också när min man stack efter 26 år. Jag var i chock och ville knappt leva utan honom. Bara grät och grät. Vaknade på nätterna av att jag grät. Tänkte att det skulle varit bättre att han hade dött för då skulle han inte ha slutat älska mig. Nästa smäll kom när han flyttade ihop med en annan fyra månader efter separationen. Nu har det gått tre år och jag går på samtalsterapi för att bena ur allt som hänt. Har förstått att när jag ältar hela tiden betyder att jag på så sätt håller honom kvar hos mig och att jag måste få ett avslut. Inte från honom, som jag inte längre har någon kontakt med (han valt det), utan från mig själv. Att acceptera hans val och gå min egen väg. Jag har vuxna barn (tackar gud) och hämtar energi från min kärlek till dom. Jag tror att nyckel ordet är acceptans för utan det står man bara still och inte hittar sin egen väg. Att man tillåter sig själv att må dåligt men också att ta stöd av anhöriga och vänner. Styrkekramar/Sussi

Det är nog bland det jobbigaste och smärtsammaste en människa kan gå igenom, att få sitt hjärta krossat...det påverkar ju ens självkänsla och tillit till andra människor.
Levt som ett vrak den senaste veckan, döv för allt utom min sorg, smärta och känslan av ensamhet och rädsla. I små korta stunder har jag känt en styrka och den har fått mig att börja leta framåt.
Går in i No contact, raderar all möjlig väg till komunikation med mitt ex, vill inget veta, inget höra, och börjar laga mig själv istället.
Erkänner mig trasig och i behov av hjälp att bygga upp mig själv igen.
Jag försöker inte hålla huvudet högt, utan jag låter allt det här kännas och finnas inom mig, accepterar det som det är med alla känslor och tårar. Jag är sårad, ledsen, ensam, rädd, arg, besviken...och det är okej för mig att känna så.
Idag skriver jag in mig på kognetivbehandling, samtalsterapi varje dag i 5 veckor.
Vill aldrig mer ligga i soffan och inte ens kunna ta hand om mig själv, inte kunna äta, sova, le, duscha...
Jag har en dotter som behöver en mamma, en mamma som är stark i sig själv och som kan vägleda sin dotter genom livet. En mamma som kan föra över sin trygghet till sitt barn. Hon ska inte göra dåliga val på grund av sin dålig självkänsla..
Jag vill aldrig mer vara i ett förhållande där jag ena dagen känner mig älskad men i nästa sekund ratad! Och så har det varit hela tiden, jag har bara varit blind.

Jag känner igen mig i chocken. Min fru och jag bråkar sällan när vi gjort det har det handlar om ansvarsfördelning. Hon tycker att hon tagit största lasset (vilket hon har). Men det beror också på att hon är en kontrollmänniska och älskar att ta ansvar för saker. Jag drar däremot mycket av det praktiska, läxläsning, städa, tvätta, etc. Så vi lever ändå jämställt.

För ett år sedan blev hon sjukskriven för depression. Det positiva var att hon inte längre orkade ta ansvar för allt och äntligen fick jag chansen att gå in och göra saker på mitt sätt, visa att jag kunde lösa det. Hon såg det och uppskattade det. Jag blev så glad eftersom det är det är det enda hon kommunicerat inte fungerar i vårt förhållande.

Hon har alltid haft lätt att starta nya projekt och jag stöttar henne alltid i dem. Ett tag tränade hon 7 dagar i veckan, varav 3 dagar morgon och kväll. Då tog jag hand om barnen och hemmet. På landet går hon helt upp i vår trädgård och när jag inte hjälpt henne har jag tagit hand om det praktiska för att hon ska få utlopp och få må bra. Ibland har jag känt att jag älskar henne mer än hon älskar mig. Men jag har sett att det beror på att hon varit stressad för jobbet, eller på annat sätt inte mått bra. Det är ju så hon hela tiden förklarat sig.

För en månad sedan kände jag att det var onödigt mycket gnäll på morgonen. Jag bad om ursäkt och bad henne fundera på vad jag/hon/vi kunde göra för att få det bättre. Att se det positiva istället för det negativa. Samma kväll bokade min fru en resa för oss. Allt kändes härligt som att vi äntligen skulle få tid att prata. 2 dagar senare åkte hon på en jobbresa och när hon kom hem ville hon skiljas. Det fanns inget att diskutera. Det var över.

Jag får inga svar förutom att hon inte är kär längre. Att beslutet vuxit fram de senaste åren. Det finns ju inget att argumentera emot. När jag försökt förstå varför hon inte känner något så säger hon att det beror på att jag är för snäll, jag inte har en egen vilja, jag gör allt för henne och barnen. Att det är oattraktivt. Jag tror känslan av att vara mer kär i någon än de är tillbaka har lett till att jag försökt ännu mer, slagit knut på mig själv. Jag önskar bara hon kunde kommunicerat någon gång under våra 13 år att hon inte kände attraktion. Ibland har hon bett mig göra något för min egen skull men jag har inte upplevt att hon behöver det för att känna attraktion. Jag har redan känt mig otillräcklig på jobbet, som pappa och som man, sett hennes enorma behov av att göra saker för sig själv för att få må bra. Å så ber hon mig göra något för mig själv ? det har bara känts som en tegelsten på toppen av allt.

Nu försöker jag fokusera på våra barn (7 och 11) men det gör så ont att leva i den här chocken. Som jag levt i en lögn. Alla tecken och saker hon gjort under dessa sista år, har de bara varit falska. Hon säger att hon velat vara kär men inte varit det. Min tillit är helt borta. Min självkänsla i vår relation är för intet gjord. Nu har det gått 1 månad. Hon flyttade ut i söndags. Jag har fixat en neutral lägenhet vi kan bo i varannan vecka. Nu orkar jag inte ens prata med henne. Kan bara skicka sms och mail. Gråter nästan hela dagarna. Det jobbiga med meningen "det kommer bli bättre" som alla vänner säger är att det säkert stämmer men det är hela tiden ett steg framåt två tillbaka. När man tror man nått botten faller man djupare. Det blev ett långt inlägg. Jag vill bara säga att jag förstår er chock. Och hur känns det idag för er som blev lämnade i december?

Hade du med din dotter på 3 veckors semestern? För om du hade det så såg han hur hans framtid med dig och din dotter skulle bli och fick panik.

Jag har också precis blivit lämnad på samma sätt av min (nu ex-)pojkvän, i förrgår faktiskt. För ca 2-3 veckor sedan sa han att han inte tyckte det funkade mellan oss pga att vi inte hade samma mål i livet - tydligen ville jag inte ha barn nånsin. Men det vill jag ju? Så jag förklarade det åt honom. Han tyckte även jag åt mycket onyttigt (jag gjorde det faktiskt väldigt mycket, alltid chips / ostbågar varje gång vi såg film. Så ungefär varje dag.) och eftersom han tidigare kämpade med övervikt tyckte han det var jobbigt.. Och jag sa att bara han hade nämnt det en enda gång hade jag ju kunnat låta bli. Jag är inte så brydd egentligen, men gott är det ju. Så vi kom överens om att han skulle kommunicera mer och att jag skulle sakta ned med godsakerna för att inte fresta honom.

Allt blev jättebra, han saknade mig och längtade efter att äntligen få komma hit igen (i början av mars skulle han komma). Han skrev hela tiden och vi kunde prata i telefon 2-3 gånger per dag.

Så i förrgår, från ingenstans.. Jag älskar inte dig längre, ser ingen framtid mellan oss, det funkar inte, det går inte att lösa. Är helt jävla krossad. Visserligen hade vi distansförhållande men vi hade det jättebra. Vi hann göra så mycket på så kort tid och vi hade redan planerat massa i framtiden. Vi var helt säkra på att vi åtminstone skulle flytta ihop inom dom närmsta åren, men nej. Nu står jag här själv och det är skitjobbigt. Jag ska börja med NC och se hur det går.

Det sista jag skrev till honom var om han tyckte att vi skulle ha kvar kontakten eller kapa den helt. Han svarade "Jag vet faktiskt inte, skulle nog va svårt att hålla kontakten plus att det skulle bli svårt att konstant prata med ett ex..". Så idag är dag 1 av NC!

Jag hoppas det blir vi igen men jag måste även lära mig att leva ett bra liv utan honom. Det gick ju innan vi träffades, så.