ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Menar du alltså att du tycker de skall utreda din dotter för din skull? Även om hon inte visar såpass mycket brister att hon utretts om hon varit någon annans barn? Tror du på fullt allvar att det är för hennes bästa?

Om hon utreds för att missa kroppsdelar - vilken typ av utredning önskar du? Autism? Annat? Om den första utredningen visar att hon är normal, ger du dig då? Vill du då ha henne utredd för något annat? När skall du låta henne vara den person hon är? Med tanke på vad du berättat om henne hittills så bör hon inte utredas.

Ja det kan hon. Men det jag försökte få fram var att det inte är nåt speciellt med 18måmaders kollen, det är inget test barnen kan bli godkända eller icke godkända på. Ingenting händer om barnet inte samarbetar, det är inga utredningar som startas pga det. Förutom i ditt fall dårå.

Jag skrev här förut, för många månader sen, att du behöver kbt, oavsett om ditt barn har en diagnos eller inte är det inte rimligt att du är så besatt. Jag förklarade vilka mekanismer det här ältandet fyller hos dig *oavsett* om det är något med din dotter som skulle vara annorlunda eller inte. Nu har du ältat det här i ett och ett halvt år. Känns det värt det? Som att det ger något? Är något bättre än om du bara accepterat läget?

Det finns ingen poäng med att skriva att det är helt normalt, att vissa barn har stort rörelsebehov, att min helt normala treåring var som en destruktiv icke-verbal virvelvind vid 18 månader och inte kunde en enda kroppsdel, stapla klossar eller i princip något alls. Du *måste* ta tag i dig själv. Förstår du inte det? Förstår du vad du gör med din och din dotters relation?

Ja min äldsta var/är högt och lågt- adhd, har inget med autism att göra överhuvudtaget - autism handlar om att man har specifika intressen, duktig på att de detaljer, tolkar info ordagrant, kan ha svårt att tolka kroppsspråk, överaktiva/underaktiva sinnesupplevelser tex förstärkt smaksinne, minskad smärtkänsel etc.

Jag undrar igen om orosstudien du skulle vara med i. Där lär man sig att man inte ska haka sig fast vid det positiva eftersom det leder till en evig ältandekedja. Jag kan inte uttala mig om huruvida din dotter har autism eller inte men din oro är överdriven oavsett.

Jag kan förstå att du lider av ångesten. Du skulle behöva en riktigt bra samtalskontakt för att kunna hantera oron, en internetstudie är kanske inte tillräcklig. DEtt lidande du åsamkar dig själv är betydligt värre än eventuell autism. Min älskade lille plutt har autism och han är verkligen helt underbar! Det är möjligt att även lillasyster har det men då får vi hantera det då. Av sonen har jag lärt mig att dwt ändå inte går att förutspå hur det kommer att bli.

Själv har jag drabbats av en svår sjukdom Så jag har också en oro att hantera och jag vet att det inte är enkelt. Men din dotter och du är värda bättre hjälp och det finns bra hjälp. Har du någon du kan ta upp detta med och som kan hjälpa dig vidare? Låter som du behöver en annan psykolog.