pappan manipulerar barnet och jag förlorar. Är helt slut. finns det fler???

Hej

Det är ingen lätt situation du hamnat i. Jag vet hur det är. I mitt fall gick det så långt att mina barn hatade mig innerligt och förnekade mig helt som mamma. Pappan gjorde en orosanmälan mot mig till socialen men till slut efter flera års helvete såg de igenom hans spel och förstod att något var väldigt fel. Idag bor barnen hos mig och har i nuläget ingen kontakt med sin pappa. Vilket de i framtiden givetvis ska ha men beroende på hur allt artar sig.

Det jag har lärt mig av allt detta är att ju mer jag gav med mig för barnens skull, ju mer förlorade jag dem. Alltså de ville bo hos sin pappa och jag tänkte att för barnens skull, för att det skulle bli lite lugn och ro, så fick de bo där mer. Slutade med att de inte kom alls till mig. Har du en pappa som manipulerar och alienerar med ditt barn så kommer du aldrig att göra honom nöjd förrän han har barnet helt. Ju mer du ger, ju mer tar han.

Sen är det fruktansvärt svårt att bevisa en föräldraalienation. Myndigheter och kuratorer kan misstänka och spekulera i detta men det är väldigt svårt att hitta saker som pekar på att det förekommer. Barnet "spelar" ju med föräldern som alienerar och visar på alla sätt att det verkligen vill vara med den föräldern och gör allt för att sätta den andra i dålig dager. Oftast finns där inget bra med den föräldern. Det är mycket svart/ vitt hos barnet.

Jag hade två val. Antingen släppa mina barn eller kämpa och ge allt jag har för dem. Jag valde det sista och har aldrig ångrat det för en sekund! Men det har krävts många tårar, mycket smärta och massor av styrka! Och personer som stöttar och tror på en. Jag har en lång väg kvar men börjar mer och mer få ro i mitt hjärta. Jag hoppas innerligt att du får hjälp i detta och framförallt hittar någon som tror på dig och kan hjälpa dig att bevisa vad som pågår.

Många styrkekramar

Jag håller med föregående. 'Parental alienation' är en allvarlig form av psykisk misshandel. Jag tycker INTE att man ska ge upp sitt barn till när denne blir misshandlad. Inte heller ska man rätta sig efter den misshandlande förälderns nycker.

Det man bör göra är det samma om som man skulle göra om barnet for illa på något annat sätt hos den andra föräldern. Man gör en orosanmälan och söker stöd hos socialtjänsten, söker hjälp åt sitt barn och håller det eventuellt kvar hemma efter umgänge (efter extremt noggrant övervägande såklart). Dessutom skaffar man sig den grymmaste familjerättsadvokaten som är specialiserad på 'parental alienation' och stämmer den andra föräldern på både boendet och vårdnaden.

Instämmer helt!

Jag kommer att skriva mer ikväll när jag kan. Jag kämpar för allt vad jag är värd. Bakslagen bara haglar över mig. Det ena bärre än det andra. Frågan är bara hur mkt det hjälper att ta det till rätten. Barnets ord väger tungt. Tänker att jag ksndke förlorar mer än jag vinner.

Tack också för detta fina gensvar. Trodde inte det kunde få gå till så här bara.

Till dig som valde att kämpa.

Menar du kämpa som i rättegång el som i att se till att höra av sig, finnas till, påminna om att barnet är saknat, älskat. Kämpa för möten på socialen så att de kan hjälpa till. Allt av det gör jag, allt utom rättegången då alltså.

Innan när det rörde sig om värdsliga saker då gav jag mig för att inte bjuda på konflikten. Nu har jag dock fått rådet att kämpa på. Men de menar att ngn tvist hade jag knappast gått vinnande ur. Och om man spekulerar. Även om jag vunnit så innebär det inte att barnet inte skulle få träffa pappan. Han kan således fortsätta med detta och få barnets ord väger tungt så känns det rätt så hopplöst.

Det är en dröm att det goda ska vinna, att barnet självt inser vad som sker. Men just nu känns det som hjärntvätt.

Jag har stöd både bland vänner och professionella. De är på min linje, de tror mig. Möter man hela familjen så blir det ganska uppenbart vad som pågår.

Jag förstår vad ni andra menar med att anmäla. Problemet som tillkommer här är åldern. Hur får du ett barn som är på väg in i tonåren att bli hemma. Kan inte hålla fast. Att förklara rakt upp och ner vad jag tror hade mötts av total förnekelse i detta skedet. Med mindre barn så har man kanske större möjligheter att säga att så här är det. Hoppas ni förstår vad jag menar

Jag tycker fan synd om både ditt barn och dig. Det pappan till ditt barn gör är helt fruktansvärt och kommer att lämna permanenta spår i barnet. Personligen tycker jag inte att man som förälder ska acceptera sånt och bara titta på utan att agera.

Jag förstår att du sitter i en jättesvår sits. Men jag tror faktiskt inte att det är en omöjlighet. Du behöver hitta en duktig familjerättsjurist som är insatt i 'parental alienation'. Om du bestämmer dig för att driva frågan i domstol är det nog bra om du lägger en hel del research i att hitta den rätta juristen. Sannolikt behöver du söka i en storstad för att hitta en expert.

Kan vara bra att veta att hemförsäkringen ofta täcker stora delar av kostnaderna vid en vårdnadstvist.

Nej jag vill inte sitta och titta på. Jag väger för och nackdelar och funderar på om jag kan "rädda" mitt barn ändå.

Jag inser vilket helvete jag hade fått om jag dragit igång ngt sådant. Därför är det min sista utväg.

Från början så gav jag också med mig. Mest för att lämna barnen utanför konflikten. Men han drog in dem i den om och om igen. Barnen visste allt från vad som stod i utredningar till exakt hur de skulle bete sig och vad de skulle säga som låter bra i en tvist.

Kämpat har jag gjort genom att alltid låtit barnen få veta att jag älskar dem oavsett vad de säger och gör. Gått på fruktansvärt jobbiga saker som utvecklingssamtal och skolavslutningar där jag visste att mitt hjärta skulle gå mitt itu eftersom inte mina barn ens skulle se åt min sida. Berättat om och om igen för myndigheter vad som pågår. Kontaktat advokat och drivit process. Och tro mig, mestadels så har det gått emot mig på vägen. Det är riktigt svårt att få folk att tro på en. Men sen var där EN person som inte fick pusslet att gå ihop. Som ledde till en utredning som var till min fördel. Med argument för föräldraalienation. Tror att det gör mycket att man träffar på rätt person. Under den perioden jag inte träffade mina barn så försökte jag nå dem på olika vis för att visa att jag fanns där för dem oavsett men de gav aldrig något gensvar mer än att de inte ville prata med mig(namn) för jag var dum. Och det fungerar ett tag men till slut kommer du att dra dig för de där samtalen. Att åter igen få ett nej.

Så är det föräldraalienation det rör sig om så har man nog inte mer än två val. Antingen kämpa eller ge upp, för ett tag i alla fall, tills barnet är äldre. För annars kommer man att gå under.

Om du nu har myndighetspersoner som tror på dig så har du ett case. Bevis samlar du på vägen om du inte redan börjat. Skaffa en dagbok och skriv ner allt som händer. Spara sms och dylikt. M.m. Ja det blir svårare om barnet är äldre men som föregående skriver så kan barnet få allvarliga men av att bli alienerat och bortplockat från sin ena förälder. Men du kommer inte komma någonstans utan att koppla in ett ombud och rätten. Så är det bara.

Så kavla upp ärmarna och kör på! Vad har du att förlora?? Nä just det, ingenting! Om du redan har förlorat ditt barn så har du bara allt att vinna.

Det är hemskt det ni och era barn går/gått igenom. Att tänka sig att mitt barn skulle vända bort huvudet från mig skulle få mitt hjärta att brista. Och inte ens/bara för min egen skull. Skulle vara helt fruktansvärt att inse att mitt barn ratade mig (som jag vet behöver mig) för någon annans skull.

'Parental alenation' är helt horribelt. Det är ju som att göra ett barn föräldralöst på ett sätt.

Jag är glad att det löste sig för er. Och jag hoppas att det löser sig för ts och hennes barn.

Vill du berätta om vad som hände? Drev du en process eller barnen fick själva upp ögonen?

Om du kan och vill berätta. Hur gick vändningen till. Var det större barn som stötte bort dig?

Var med om det där nu härom veckan m utvecklingssamtal. Jag som varit den som tagit hand om allt, ställt upp vad häller skolan, lyssnat, läst läxor. Jag satt som en idiot. Visste inget om någonting medan pappan var extremt övertrevlig mot läraren. Det var en sådan uteslutande och kränkande situation. I bilen brast det, tårarna rann. Har funderat på att ta upp det m läraren men det blir m fel. Det ligger utanför hennes jobb. Vet att han ringt ner henne. Helt plötsligt är han så engagerad. Inte i skolarbetet för det hade han noll koll på men i vår situation. Han vill gärna berätta om vilket tungt ansvar han tar på sig nu men man gör det ju för barnens skull. Om man däremot frågar, som när vi haft möten om varför? Vad är det som är fel då kan han inte svara utan svamlar tills man helt plötsligt hsr börjat prata om ngt annat. Standardsvaret kan vara att något måste vara fel eftersom barnet inte vill vara där. När resonemanget går vidare och vi kan konstatera att det inte är ngt fel. Då blir han trängd och börjar prata om annat.

Så har det varit genom hela äktenskapet med. Kan han inte stå till svars för sina handlingar så svarar han helt enkelt inte heller.

Släpper min anonyma nick (vet hur det känns) så du får gärna pm:a mig så kan jag svara dig bättre!