Vad har skolan för ansvar när dottern känner sig ensam och utanför (gymnasie)

Ingen??

Är på gång under dagen att formulera ett mail som ska gå till ansvariga klf samt rekotor. Vill det ska "bita till" lite och är tacksam för tips!

Men jag förstår inte. Det handlar vad jag förstår om att hon tappat sin bästis. Eller har jag missförstått? Hon känner sig ensam. Nånstans tycker jag att man som förälder skall försöka prata med ungen. Försöka knyta upp knutorna. Varför ska skolan ha ansvar för hennes kamratrelationer?

Men jag kan ha missförstått hela ditt inlägg...

Det låter som om din dotter har hamnat i en ond cirkel. Om hon skolkar och inte äter i skolan, så är det ju hon själv som drar sig undan, vilket ju gör det ännu svårare för henne att komma in i klassen och för skolpersonalen att hjälpa henne.
Det måste ju ske en uppryckning från båda håll låter det som..? Hon måste börja gå till skolan och från skolans sida måste man ju försöka hjälpa till också.

Är det ren mobbing som sker, eller handlar det mest om att din dotter drar sig undan?

Kanske man kan jobba mycket med sammansvetsande övningar i klassen? Finns det någon på skolan som hon har förtroende för? Någon lärare eller annan personal?
Du måste nog också tänka igenom vad du vill att skolan ska göra - konkret.

din dotter har en klassföreståndare/mentor. Den ska hon tala med. Om ni inte anser att den personen gjort något så maila eller ring och fråga "har du pratat något med min dotter om hur hon har det i klassen?"

Jag jobbar på gymnasiet och vi jobbar ganska mycket för att klasserna ska fungera bra tillsammans. Det är alltid svårt när nya tillkommer i en klass, just i den här åldern. Har din dotter gjort något av egen kraft för att vis att hon vill vara vän med övriga?

Det vi lärare gör tex är att alltid blanda elever i grupparbeten så de inte får välja själva. Om din dotter kan peka ut nån som hon känner att hon tycker lite bättre om, kan hon säga det till klassläraren så kan läraren, nästa gång det ska göras grupper, se till att din dotter och den eleven kommer i samma grupp. Troligen har resten av klassen ingen aning om att din dotter känner så här, om hon inte sagt nåt till dem

Det läraren mer kan göra är att se till att din dotter går med några andra och äter varje dag. Då måste läraren tala om för de andra vad saken gäller och be dem se till att din dotter alltid kommer med och känner sig välkommen. 

Sen är tonåringar tonåringar. Den en tycker är jobbigt ,bryr sig en annan inte om, så det är inte så lätt alltid för läraren heller att veta vad som ska göras men då ska kuratorn stötta lärarna. 

samtidigt är jag själv förälder till ett barn på högstadiet som nog känner sig ungefär som din dotter. Lärarna där har jobbat mycket i mellanstadiet med hemlig vän, kamratstödjare osv och mitt barn ser att detta har gjorts men känner sig ändå utanför. tja, vad gör man då? 

Det sker ju ganska ofta att man omgrupperar klasserna till åk 2 baserat på inriktning.

Det finns flera personer som har ansvar här. Som en annan lärare ovan skriver så har din dotter en mentor i skolan (det man tidigare kallade klassföreståndare), mentor bör i första hand kontaktas i ett sånt här fall.

Som mentor till din dotter skulle jag direkt prata med min rektor och elevens rektor om att ha det vi kallar EVK, elevvårdskonnferens. Din dotters situation påverkar både hennes välmående och hennes studier. Rektor kallar till EVK och samlar berörda parter, elev, mentor, familj, kurator (även om det inte finns förtroende kan kurator behöva vara med), skolsköterska. Tillsammans går man igenom situationen och lägger upp en plan för hur man ska gå till väga. Skolsköterska/kurator kan påminna berörda lärare att man t ex ska blanda klassen varje lektion (enkelt gjort), och i förväg bestämma grupper (att låta elever själva bestämma är sällan en god idé ändå).

Om jag vore förälder och skolan inte reagerar så här när du både kontaktat mentor och rektor skulle jag höra av mig till skolsköterskan eftersom det inte finns förtroende för kuratorn. Dessutom kan man visa oro för att hon inte äter i skolan och det är skolsköterskan som följer upp det.

Sen måste jag fråga, har skolan anmält till CSN utan att varna och ha samtal med din dotter? Låter bedrövligt i mina öron. Näpp! Jaga på! Förstår att du är orolig. Hon har ett eget ansvar som du skriver men klarar uppenbarligen inte av att axla det själv och behöver hjälp. Skolan har inte (!) gjort allt dom kan i denna situation.

Reagerar inte skolan alls skulle jag som förälder rådfråga Skolverket helt enkelt!

Tack för svar och råd.

Skrev ett syrligt mail i går kväll till rektor och klassföreståndare där jag påtalade arbetsmiöjöansvar, ifrågasatte hur dessa fyra elever valdes ut att byta klass (åtta elever är ju kvar) och varför ingen pratat med vår dotter, förutom kuratorn och syv. Hon har förtroende för syv, alltid nåt.

Idag fick vi bokat möte med rektor och klf pratade med tösen.

Återstår att se vem som kan göra vad. Alltid en början.

Å nej, ingen varning har gått till CSN, men det känns som en tidsfråga.

Tack än en gång. Vill gå på mötet väl förberedd så ös gärna på med rättigheter och skyldigheter ni insatta.

//En orolig mamma med kämparglöd

Hur har det gått?

Jag är förvånad över varför man tycker att skolan har ett ansvar när dotterns kompisar inte vill umgås? Kanske har rektorn och lärarna lite annat viktigare för sig om dagarna än att engagera sig i nåt litet relationsdrama några tonårstjejer emellan?

Varför skriva ett "syrligt" brev till rektorn när ens eget barn skolkar?

Jag fattar inte....?

Skolan har ett mycket större ansvar idag och ska också engagera sig i sociala frågor. Om en elev t ex blir utfryst och skolkar pga det är det i största synnerhet skolans ansvar att erbjuda elever stöd och hjälp.

Din kommentar genomsyras av föråldrat tänkande.

Självklar har skolan ett ansvar t ex att se till att elever inte går välja själv vilka man ska samarbeta med när det gäller grupparbete, gymnastik och vad det bu mer kan vara.

Samtidigt är dom inte små barn längre, går man i gymnasiet så är de på väg till ett vuxenliv och börja ta ansvar själv. Inget daltande med så stora barn, om det inte gäller mobbning och utfrysning. Det ska ingen behöva utsättas för.

Jag tycker idag att 20 åringar tar mindre ansvar vad gäller passa tider till jobb osv. Det är mycket att vi föräldrar inte ställer större krav på våra barn. I gymnasiet bör ungdomarna kunna ta ansvar för sina handlingar.

Det jag menar är att eftersom eleven har börjat skolka pga en skolsituation bör skolan naturligtvis utreda det. Det betyder inte att skolan ska dalta, utan erbjuda stöd i t ex form av kurator el liknande för att få eleven på fötter igen. Skolan kan naturligtvis inte lösa ett bråk mellan elever (om eleven inte efterfrågar stöd i just det), men om eleven går ensam bör det iaf utredas.

Om vi pratar om mobbning, ja då är det en sak!

Men nån gång längs uppväxten måste man ju börja att lära sig att ta lite motgångar också. Hur ska man annars bli vuxen? Det är ändå gymnasiet vi pratar om här, och inte första läsåret, utan andra. Jag tycker exempelvis inte att man har "rätt" att jobba med en specifik kompis när det är grupparbete på gymnasiet.

Man får gott kämpa på och göra sitt bästa oavsett med vem man paras ihop med. Det är ju för tusan det som grupparbetet syftar till att lära eleven!?!? Har man ingen specifik att sitta bredvid på lektionerna, då får man ta första bästa lediga plats. Jag svär på att det finns fler ensamma elever i klassen. Det där att hela klassen är sammansvetsad är nog bara en ytlig observation.

Känner man sig utanför får man kämpa på ändå. Finns ingen riktig lösning på problemet.

Att kompisarna väljer bort är naturligtvis oerhört smärtsamt, men det är knappast skolans ansvar eller fel, och dessutom är det nåt man får lära sig hantera. Det händer alla! Det daltas alldeles för mycket i skolan. Kanske skulle eleven i det här fallet må bättre av att man peppar henne lite, istället för att ta hennes bekymmer på FÖR stort allvar? Vad vet jag..

Det är väldigt svårt att bryta mönstret när en elev väl börjat skolka. Jag har ingen lösning på situationen. Jag tycker personligen inte att man ska hota och tvinga iväg dottern, men man ska på ett så tidigt stadium som möjligt sätta sig ned och prata allvar! Förklara att man respekterar den här tonåringens känslor, att man förstår, och att det är helt normalt att under livets gång känna sig ledsen, nedstämd och ibland även utanför. Men också förklarar att livet inte automatiskt går under för det. Det går upp och ned!

Jag tycker att man ska fråga om sjuttonåringen, eller hur gammal hon nu är, vill gå den specifika gymnasieinriktningen, om hon har tänkt över konsekvenserna av att hon skolkar, om hon har någon alternativ plan för vad hon skulle kunna tänka sig att göra istället? M.m. Så att det inte bara blir hot, mutor och en massa pekpinnar. Utan att man istället faktiskt lyssnar på henne som en egen fritt tänkande person. En som själv får göra sina (ibland felaktiga) val i sitt liv. Ju förr hon börjar göra egna val i livet desto bättre generellt. Ibland blir det fel (det blir det för alla), men det är då föräldrarna finns där till hands! Låt ungen skolka om hon vill, men se bara till att hon själv är medveten om konsekvenserna, och att hon själv fattar att det är resultat av hennes handlande. Be henne också fundera över alternativ i tillvaron.

Det går dock inte att göra några underverk på kort sikt, det är en tonåring vi pratar om! Däremot kanske hon får nåt att fundera över inför framtiden.

Om man inte kan prata med en tonåring så kan man åtminstone försöka att se till att denne inte sitter hemma och deppar hela dagarna själv. Försök ta med denne när man åker och handlar och be individen i fråga att hjälpa till hemma med lite..

Jag har själv sett hur det kan gå i livet för vissa som aldrig lär sig hantera motgångar.

Min sambos brorsa har passerat trettio. Han bor visserligen inte hemma längre, och han har jobb så han kan klara hyran men han är osäker och omogen, och det är lögn i helvete att han hjälper till med någoning. Han tar inga initiativ socialt, och han förväntar sig att alla andra ska förstå när han behöver hjälp med något. Han har varit arbetslös i stort sett hela sitt vuxna liv fram tills nu. Han skulle gå en utbildning för ett par år sedan men misslyckades med att köpa två böcker på bokhandeln i tid så han kunde inte vara delaktig i undervisningen. Han skyllde på att ingen talat om för honom att det var viktigt. Fast det stod med understruken text på två ställen i antagningspapprena. Han var oskuld tills han var nästan 30 fast när han väl träffade en tjej så dumpade hon honom fort när hon upptäckte hur han var.Killen saknar liksom helt livserfarenhet trots att han snart fyller 32.

Den har killen är helt normal. Han har inte Asperger eller nåt sånt, och begåvningen är det inget fel på. Däremot så är han yngst i syskonskaran och han har curlats så in i h*lvete genom livet! Han tål inga motgångar utan att tjura ihop. Säger nån en jobbig sanning kan han inte bemöta det, utan han går då undan och snyftar och tycker synd om sig själv. Han har ingen som helst stake utan åker snåltjuts på alla andra hela tiden. Han vågar aldrig visa sig svag eller bjuda på sig själv inför andra, men han tar första bästa tillfälle att trycka till andra som gör det. Bjuder på sig själva och visar svaghet inför andra.

Ands sedan killen var liten har hans mamma "förstått" och "lyssnat" på honom så fort det varit lite kämpigt. Aldrig att han har peppats att kämpa lite, utan hela hans liv igenom så har hans mamma eller någon annan "förstått" att han inte vill och vips har han sluppit allt jobbigt som andra tvingats gå igenom..

Nu är han 30+ och mamma åker och köper gardiner till honom !

Men snälla någon. Elevvårdskonferens för att en gymnasieelev känner sig ensam? Kontakt med skolsköterskan? Kontroll av ifall dottern äter i skolans matsal? Varför är detta ett fall för skolledningen över huvud taget? Inte konstigt att lärarna blir utbrända när de måste syssla med sådant här.

När jag gick på gymnasiet hade jag egen lägenhet och fick klara mig själv. Hörde aldrig ett ljud om att man engagerat skolsköterskan för att någon känt sig utanför. Att en gymnasieskola skulle ha ett så pass långtgående ansvar för sina elever som lärarna i den här tråden gör gällande är för mig helt främmande.

Naturligtvis fanns det personer som man inte tyckte att det funkade så bra att arbeta ihop med. Det brukade visa sig på ungefär tio minuter och om man bara pratade med läraren så brukade det lösa sig till nästa grupparbete. Jag minns dock ett fall där det inte fungerade bra alls, men där var läraren helt ding och brydde sig bara om sina favoriter som gavs rätten att trycka ned oss andra. Detta kan därför inte ses som någonting annat än ett tragiskt undantag. 

Inte ens när jag blev utsatt för mobbningsförsök blev det elevvårdskonferens. Jag pratade med min mentor som tryckte åt mobbaren och förklarade att om inte mobbaren gav f*n i att mobba så skulle mobbaren stängas av. Det fungerade.

Att följa upp ifall dottern äter i matsalen är ju bara för galet! Går man på gymnasiet så är man tillräckligt gammal för att ta ansvar för sådant. Kan återigen inte se varför detta är skolans ansvar.

Som flera av er redan påtalat så skall ren mobbning och utfrysning inte tolereras, men det verkar det ju inte vara frågan om i det här fallet.

Slutligen vill jag meddela att jag gillar förslaget att lärarna ska försöka blanda grupperna så att personer som normalt inte har så mycket kontakt tvingas jobba ihop.

Din dotter är så gammal nu att hon måste också göra sitt för att bryta den onda cirkeln. Inte på egen hand, självklart måste hon ha hjälp.

Om hon inte har förtroende för skolans kurator så får ni även titta på andra ställen där hon kan få samtalsstöd.

När det gäller vänner kan man inte styra. Men grundläggande respekt ska självklart råda.

Det första man bör ta reda på är om det är mobbing eller utfrysning, men är inte det så vet jag inte om skolan kan göra mer än bara stötta henne.

Jag håller med dig i mycket va du skriver eftersom jag har den åsikten själv. Men eftersom man snart är vuxen så ska man kunna jobba i dom grupper som läraren delar ger. Man brukar ju sällan får välja själv när man jobbar. Och de ingår i vuxenlivet att inte få välja själv på en arbetsplats. Eller har jag fel?

när man kommer ut och jobbar då får man alltid arbeta ned dem som man minst av allt vill jobba med!!