Om vi pratar om mobbning, ja då är det en sak!
Men nån gång längs uppväxten måste man ju börja att lära sig att ta lite motgångar också. Hur ska man annars bli vuxen? Det är ändå gymnasiet vi pratar om här, och inte första läsåret, utan andra. Jag tycker exempelvis inte att man har "rätt" att jobba med en specifik kompis när det är grupparbete på gymnasiet.
Man får gott kämpa på och göra sitt bästa oavsett med vem man paras ihop med. Det är ju för tusan det som grupparbetet syftar till att lära eleven!?!? Har man ingen specifik att sitta bredvid på lektionerna, då får man ta första bästa lediga plats. Jag svär på att det finns fler ensamma elever i klassen. Det där att hela klassen är sammansvetsad är nog bara en ytlig observation.
Känner man sig utanför får man kämpa på ändå. Finns ingen riktig lösning på problemet.
Att kompisarna väljer bort är naturligtvis oerhört smärtsamt, men det är knappast skolans ansvar eller fel, och dessutom är det nåt man får lära sig hantera. Det händer alla! Det daltas alldeles för mycket i skolan. Kanske skulle eleven i det här fallet må bättre av att man peppar henne lite, istället för att ta hennes bekymmer på FÖR stort allvar? Vad vet jag..
Det är väldigt svårt att bryta mönstret när en elev väl börjat skolka. Jag har ingen lösning på situationen. Jag tycker personligen inte att man ska hota och tvinga iväg dottern, men man ska på ett så tidigt stadium som möjligt sätta sig ned och prata allvar! Förklara att man respekterar den här tonåringens känslor, att man förstår, och att det är helt normalt att under livets gång känna sig ledsen, nedstämd och ibland även utanför. Men också förklarar att livet inte automatiskt går under för det. Det går upp och ned!
Jag tycker att man ska fråga om sjuttonåringen, eller hur gammal hon nu är, vill gå den specifika gymnasieinriktningen, om hon har tänkt över konsekvenserna av att hon skolkar, om hon har någon alternativ plan för vad hon skulle kunna tänka sig att göra istället? M.m. Så att det inte bara blir hot, mutor och en massa pekpinnar. Utan att man istället faktiskt lyssnar på henne som en egen fritt tänkande person. En som själv får göra sina (ibland felaktiga) val i sitt liv. Ju förr hon börjar göra egna val i livet desto bättre generellt. Ibland blir det fel (det blir det för alla), men det är då föräldrarna finns där till hands! Låt ungen skolka om hon vill, men se bara till att hon själv är medveten om konsekvenserna, och att hon själv fattar att det är resultat av hennes handlande. Be henne också fundera över alternativ i tillvaron.
Det går dock inte att göra några underverk på kort sikt, det är en tonåring vi pratar om! Däremot kanske hon får nåt att fundera över inför framtiden.
Om man inte kan prata med en tonåring så kan man åtminstone försöka att se till att denne inte sitter hemma och deppar hela dagarna själv. Försök ta med denne när man åker och handlar och be individen i fråga att hjälpa till hemma med lite..