Hur har det gått?
Jag är förvånad över varför man tycker att skolan har ett ansvar när dotterns kompisar inte vill umgås? Kanske har rektorn och lärarna lite annat viktigare för sig om dagarna än att engagera sig i nåt litet relationsdrama några tonårstjejer emellan?
Varför skriva ett "syrligt" brev till rektorn när ens eget barn skolkar?
Jag fattar inte....?
Om vi pratar om mobbning, ja då är det en sak!
Men nån gång längs uppväxten måste man ju börja att lära sig att ta lite motgångar också. Hur ska man annars bli vuxen? Det är ändå gymnasiet vi pratar om här, och inte första läsåret, utan andra. Jag tycker exempelvis inte att man har "rätt" att jobba med en specifik kompis när det är grupparbete på gymnasiet.
Man får gott kämpa på och göra sitt bästa oavsett med vem man paras ihop med. Det är ju för tusan det som grupparbetet syftar till att lära eleven!?!? Har man ingen specifik att sitta bredvid på lektionerna, då får man ta första bästa lediga plats. Jag svär på att det finns fler ensamma elever i klassen. Det där att hela klassen är sammansvetsad är nog bara en ytlig observation.
Känner man sig utanför får man kämpa på ändå. Finns ingen riktig lösning på problemet.
Att kompisarna väljer bort är naturligtvis oerhört smärtsamt, men det är knappast skolans ansvar eller fel, och dessutom är det nåt man får lära sig hantera. Det händer alla! Det daltas alldeles för mycket i skolan. Kanske skulle eleven i det här fallet må bättre av att man peppar henne lite, istället för att ta hennes bekymmer på FÖR stort allvar? Vad vet jag..
Det är väldigt svårt att bryta mönstret när en elev väl börjat skolka. Jag har ingen lösning på situationen. Jag tycker personligen inte att man ska hota och tvinga iväg dottern, men man ska på ett så tidigt stadium som möjligt sätta sig ned och prata allvar! Förklara att man respekterar den här tonåringens känslor, att man förstår, och att det är helt normalt att under livets gång känna sig ledsen, nedstämd och ibland även utanför. Men också förklarar att livet inte automatiskt går under för det. Det går upp och ned!
Jag tycker att man ska fråga om sjuttonåringen, eller hur gammal hon nu är, vill gå den specifika gymnasieinriktningen, om hon har tänkt över konsekvenserna av att hon skolkar, om hon har någon alternativ plan för vad hon skulle kunna tänka sig att göra istället? M.m. Så att det inte bara blir hot, mutor och en massa pekpinnar. Utan att man istället faktiskt lyssnar på henne som en egen fritt tänkande person. En som själv får göra sina (ibland felaktiga) val i sitt liv. Ju förr hon börjar göra egna val i livet desto bättre generellt. Ibland blir det fel (det blir det för alla), men det är då föräldrarna finns där till hands! Låt ungen skolka om hon vill, men se bara till att hon själv är medveten om konsekvenserna, och att hon själv fattar att det är resultat av hennes handlande. Be henne också fundera över alternativ i tillvaron.
Det går dock inte att göra några underverk på kort sikt, det är en tonåring vi pratar om! Däremot kanske hon får nåt att fundera över inför framtiden.
Om man inte kan prata med en tonåring så kan man åtminstone försöka att se till att denne inte sitter hemma och deppar hela dagarna själv. Försök ta med denne när man åker och handlar och be individen i fråga att hjälpa till hemma med lite..
Jag har själv sett hur det kan gå i livet för vissa som aldrig lär sig hantera motgångar.
Min sambos brorsa har passerat trettio. Han bor visserligen inte hemma längre, och han har jobb så han kan klara hyran men han är osäker och omogen, och det är lögn i helvete att han hjälper till med någoning. Han tar inga initiativ socialt, och han förväntar sig att alla andra ska förstå när han behöver hjälp med något. Han har varit arbetslös i stort sett hela sitt vuxna liv fram tills nu. Han skulle gå en utbildning för ett par år sedan men misslyckades med att köpa två böcker på bokhandeln i tid så han kunde inte vara delaktig i undervisningen. Han skyllde på att ingen talat om för honom att det var viktigt. Fast det stod med understruken text på två ställen i antagningspapprena. Han var oskuld tills han var nästan 30 fast när han väl träffade en tjej så dumpade hon honom fort när hon upptäckte hur han var.Killen saknar liksom helt livserfarenhet trots att han snart fyller 32.
Den har killen är helt normal. Han har inte Asperger eller nåt sånt, och begåvningen är det inget fel på. Däremot så är han yngst i syskonskaran och han har curlats så in i h*lvete genom livet! Han tål inga motgångar utan att tjura ihop. Säger nån en jobbig sanning kan han inte bemöta det, utan han går då undan och snyftar och tycker synd om sig själv. Han har ingen som helst stake utan åker snåltjuts på alla andra hela tiden. Han vågar aldrig visa sig svag eller bjuda på sig själv inför andra, men han tar första bästa tillfälle att trycka till andra som gör det. Bjuder på sig själva och visar svaghet inför andra.
Ands sedan killen var liten har hans mamma "förstått" och "lyssnat" på honom så fort det varit lite kämpigt. Aldrig att han har peppats att kämpa lite, utan hela hans liv igenom så har hans mamma eller någon annan "förstått" att han inte vill och vips har han sluppit allt jobbigt som andra tvingats gå igenom..
Nu är han 30+ och mamma åker och köper gardiner till honom !
Jag håller med dig i mycket va du skriver eftersom jag har den åsikten själv. Men eftersom man snart är vuxen så ska man kunna jobba i dom grupper som läraren delar ger. Man brukar ju sällan får välja själv när man jobbar. Och de ingår i vuxenlivet att inte få välja själv på en arbetsplats. Eller har jag fel?