förlorade en av tvillingarna.. funderar på att försöka bli gravid igen snabbt

Jo.. Ni har väl rätt. Men det där med att " vore det inte för det andra barnet hade inte jag funnnits-tänket" köper jag inte riktigt. För jag tycker det är en vacker tanke. Att en sorg i förlust ändå kan leda till ngt nytt o vackert som man skulle gått miste om annars.

Jag sörjer mitt förlorade barn ngt fruktansvärt o tror det är svårt för er att förstå. När jag sköter om min kvarvarande tvilling så ser jag bara att hon är en, att det skulle varit två.

Att hon skulle haft en syster alltid i alla situationer.

Min 4 o 5åring är så tighta. Bara ett år mellan dem o deras relation är fantastisk.

V

Jag håller faktiskt inte med alla som skriver att man ska skaffa ett barn till för att man sörjer och att det nya barnet skulle känna sig som någon slags ersättare som eg inte skulle funnits. Tror personligen att det är mest skrönor. Om du ts känner att du vill ge ditt barn en pseudotvilling tycker jag du ska göra det! Barnet kommer att bli älskat och det kommer säkerligen att ge eran minsta mycket att ha ett syskon nära i ålder.

Kan även berätta att när jag var 10 år och min bror 8 blev min mamma oplanerat gravid igen. Vi vara alla jätteglada för detta och såg så fram emot att få ett syskon. Tyvärr blev det komplikationer vid den graviditeten och vårt nya syskon föddes för tidigt och dog. Min mamma var såklart förtvivlad och våra föräldrar bestämde sig för att skaffa ett barn till trots allt. Vår lillasyster föddes ca ett år senare. Såhär 25 år efteråt kan jag bara säga att det var det bästa de någonsin kunde gjort. Vår syster har aldrig känt sig som en ersättare det kan jag lova och vi är alla så glada att hon finns.

Tack du som skrev sist. Det nya barnet skulle inte vara en ersättare.. Vi ville så gärna ha vår tvilling men det gick ju inte. Hon var för sjuk.

Men hon öppnade en plats. För ngn annan.

Vi får se hur det blir. Det kommer nog bli ett syskon men får se när.

jag tror också att ni ska inte ta såna stora beslut precis just NU. Du är mitt uppe i sorgen och de här funderingarna. Klart man kan ha 4 barn (jag har 3 syskon själv), men jag håller med alla som säger att ni ska vänta. Bearbeta sorgen lite till. Tänk tex om ni kör på, du blir gravid ganska snabbt och sen upptäcker ni tex att ert yngsta barn har nån besvärlig sjukdom, alt att den 4.e graviditeten blir väldigt problematisk? 
I ditt läge tror jag man mest tänker på det där underbara med att få en till baby, men du ska orka med dina andra 3 barn också

Sen kan jag säga att jag har 2 barn som det är 13 månader mellan, apropå att du skriver att dina två äldsta har en så bra relation. Det hade mina barn också. Nu är de i tonåren, nästan hatar varann, vill helst inte umgås och bor stundtals en hos varje förälder (vi är skilda) De säger båda att det är mycket lugnare när de är ensamma. Jag hoppas och tror att detta går över när tonåren är över, och det skär i mitt hjärta att se hur de hur två barnen som varit som tvillingar i uppväxten, nu knappt står ut med varann (de är ganska olika till sinnelaget). 
Jag menar inte att vara negativ och såklart blir det inte så här för alla barn som råkar vara nära i ålder, men jag tycker du är lite naiv när du tar dina äldsta barns nuvarande relation som en "sanning" och tänker att det kommer bli lika för 3.an, om den får ett syskon till. 

Huruvida ni orkar med ett barn till tätt inpå, det vet jag inte, och det kan ingen svara på utom ni.
Men jag förstår att ni vill.
Av alla de som svarat här ovan och tycker ni ska vänta skulle jag tro att ingen har förlorat ett barn själv.
Det handlar inte om att ersätta ett barn. Det andra barnet kommer inte få sorg eller känna sig ledset över att det föddes bara för att en annan dog. Inget kan ersätta ert barn som dog. 

Men, ni var inställda på att få tvillingar. Det handlar om att ha den familj man var inställd på.
Vi förlorade vår andra son strax efter födseln. Livet sattes på paus, det var som om allt stannade upp, det var ett stort hål, det var inte så det var meningen att livet skulle vara. Att få ett syskon var inte alls ett sätt att bearbeta sorgen, eller komma över den, utan något som kändes nödvändigt för att fortsätta leva. Lillasyster som kom ganska precis ett år efter sin brors död, gjorde så att livet gick vidare. Men sorgen efter barnet som dog finns där, alltid. 
Min första tanke när vår son dog var att aldrig ville jag vara gravid igen, aldrig ville jag riskera att gå igenom detta igen. Men sen insåg vi att vi inte ville att ansvaret för att vår familj stannade upp skulle ligga hos honom. Sorgen skulle alltid vara större om vi inte kunde klara av att gå vidare.

Så nej, ett syskon till är ingen ersättare. Det är någon att ge all den kärlek till som var menad för barnet som dog. Att fortsätta leva.

Om ni verkligen känner att ni vill ha ett barn till och orkar, så kör på det. Ingen annan kan tala om vad som är rätt för er. 

Kära trådstartare! jag känner så mycket med dig! Det vissa skriver i den här tråden gör mig ledsen, arg och väldigt förvånad. Självklart kommer inte något barn att ersätta ett annat och finnas "istället för", det var det dummaste jag har hört. Jag förstår din sorg över att det inte blev 4 som ni trott och planerat för. Längtar du efter ett till barn och känner att det är rätt för er familj tycker jag du ska satsa på det. Låter som du bestämt dig för det :) det går tyvärr inte att planera livet, har jag fått erfara själv alldeles nyss och barn är verkligen livets mirakel, man vet ju det men förstår det såväl de gånger det inte går som det ska. Jag trodde och ville ha två barn med ca 4 års mellanrum. Det visade sig att det skulle bli 5 år emellan, men min minsta pojke dog. Jag känner just nu att jag skulle kunna tänka mig tre fast det aldrig funnits i mina tankar innan. man omvärderar livet allt eftersom det kastar omkull en. All styrka till dig och njut av er lilla bebis! Kram

Beklagar att din lilla pojke dog. När ens barn dör inser man att inget annat är viktigt. Jag skulle kunna bo i en 1:a, vara arbetslös, hugga av mig benet om jag fått ha alla mina barn i livet. Istället har vi en liten ängel ( som flyger in på ett moln o ser hur vi har det när fönstret är öppet, säger 5-åringen).

Jag förlorade mitt första barn i magen för drygt tre månader sen. Och jag vill inget annat än att få ett nytt barn. Som förstås inte skulle ersätta det döda barnet, utan bli ett syskon, men som jag tror faktiskt skulle lindra sorgen också. Har velat det enda sedan jag fick reda på hur sjukt mitt barn i magen var, och att han inte skulle överleva. Och känslorna är precis likadana nu när det gått en tid.

Så känner ni att ni vill ha fler barn, så tror jag att det är rätt för er. Jag tror att man klarar av att leva med glädje och sorg parallellt, som det skulle bli om man blev gravid nu. Sedan är det ju en liten extra sorg i sig, varje månad när mensen kommer och man inte blivit gravid.

Lycka till vad ni än beslutar!

barn ska inte födas med ett jobb! 

Det nya barnet kommer aldrig bli det förlorade barnet. Sorgen efter det barn som inte finns kommer inte försvinna med ett nytt barn. Du kommer alltid se på det lilla barnet och tänka att det borde varit två.

ser du skillnaden?

skaffa barn för att ni vill ha ett BARN, inte som ett substitut för det ni förlorat.

Om man resonerar som du, att det nya barnet ska få den kärlek som var menad för barnet som dog, så blir det ett ersättningsbarn.

Alla barn förtjänas att älskas för sin egen skull, de ska inte få överbliven kärlek från någon annan. Det döda barnet älskas väl fortfarande för den delen, så var finns den överblivna kärleken, menar du?

Sedan ditt snack om att ansvaret för hur livet blir ska ligga på barnet, vad är det för något? De vuxna har alltid ansvaret för sina egna liv, lägg inte det på barnen.
Barn ska födas för att man vill ha barn, inte för att lindra sorg, eller ta ansvar för att föräldrarnas liv ska kunna fortsätta.

Jag förstår precis vad sara menar. Vi har båda förlorat våra barn och det är ett hål i hjärtat. Vi kommer aldrig glömma våra barn dom öppnar dörrar i våra hjärtan. Men en ny dörr kan öppnas med ett nytt barn. Även om en dörr alltid kommer stå och slå.

Visst kan det vara fel att skaffa barn i syfte att lindra sorg, kanske en desperat handling i sorg. Men visst kan det också handla om att man har kärlek o plats för en ny individ i sitt liv. Och att det i sig inte har med sorgen till den förlorade att göra.

Saknar o älskar mitt förlorade barn så mkt. Så ledsen att du inte fick stanna hos oss

Jag har inte gått igenom det ni gått igenom, så jag vet inte hur det känns. Men jag har barn, och förstår att det måste vara en oerhörd tragedi att förlora ett barn.

Klart ni ska skaffa fler barn om ni vill ha fler barn, men nu, mitt i sorgen, så tror jag inte att du riktigt vet om du vill ha fler eller bara ersätta ert förlorade barn/lindra sorgen. Att du redan nu, när du borde vara mitt uppe i sorgearbetet, har en ny bebis samt två syskon och en man som också sörjer, vill ta på dig ännu mer, är för nig en gåta. Ta hand om din underbara familj, och ge all din kärlek till dom.

Just det att du har så bråttom, får mig att tro att det handlar om det senare.
Man har stor glädje av sina syskon fast det är några år emellan.

Jag håller inte alls med dig om att det barnet skulle känna så. Min mamma fick ett missfall innan hon fick mig, skulle det betyda att hon inte älskar mig? Däremot håller jag med om att jag tror att det är bra att sörja en lite längre tid innan man börjar fundera på syskon.

Ja du, man läser som man vill, jag vet det, och jag borde kanske inte bemöta detta. Jag är säker på att de som det berör förstår vad jag menar.

Men, nej, det blir inte ett ersättningsbarn. Ja, jag älskar såklart barnet som dog. Men det är lite svårt att ge det barnet kärlek i vardagen. Då menar jag den kärlek man visar varje dag när man umgås, kramas, pussas. Den kärlek man har och alltid kommer ha till barnet som dog, den bär man inom sig. Den tar man med sig till sitt barns grav, om man har någon. Man pysslar om graven så gott man kan. Man minns barnet i vardagen, det finns alltid där, men du kan inte krama det. Det betyder inte att barnet som får kramarna är en ersättare.
Mer tänker jag inte förklara det.

Och med ansvaret som ligger på barnet, jag vet inte hur du kan läsa in det du skriver i det jag säger. Ansvar är väl fel ord av mig att använda då om du kan läsa det på det sättet.
Barn ska födas för att man vill ha barn skriver du. Det är ju precis det jag menar! Vi ville ju ha barn. Vi ville ha två barn, två levande barn i vår familj. Och när barn nummer två dog ville vi inte att vår familj skulle stanna med bara ett (levande) barn pga av att vi inte skulle våga försöka igen, eller för att folk sa åt oss att vänta. Vi ville inte att lillebrors död skulle vara orsaken till att vi ångrade oss resten av livet för att vi inte vågade försöka igen. Förstår du nu vad jag menar?

Resonerar man som du skulle ju ingen få fler barn efter att ett barn dött, för någon skulle ju alltid bli en ersättare till det döda barnet?
Har du själv förlorat ett barn?

Jag beklagar sorgen.

Jag tror inte att det kommer att gå någon nöd alls på din yngsta dotter - hon har ju två äldre syskon som kan ta hand om henne och leka med henne. Hon kommer att få det jättebra.

Jag har själv en sladdsyster som är 8 år yngre. Hon står både mig och min storasyster (10 års åldersskillnad) väldigt nära.

Jag vet hur det känns när det nästan är svårt att umgås med sitt barn, eftersom man då blir påmind om att det egentligen borde vara ett barn till. Jag fick missfall i v 18 för några månader sedan (efter att ha kämpat med IVF i över ett år) och ibland när jag leker med min son så blir jag påmind om att han egentligen skulle haft en lillebror och när jag säger saker som "du är den finaste lilla pojken på jorden" så blir jag påmind om att det egentligen skulle funnits en pojke till som jag tyckt lika mycket om. Jag är så ledsen för hans skull att han antagligen kommer att förbli ensambarn.

Problemet om man försöker skaffa ett till barn "som tröst" så är det ju så att man samtidigt utsätter sig för risken att något hemskt ska hända igen. Det finns ju inga garantier att det går bra. Själv vet jag inte om jag skulle våga ta den risken. Men ibland tänker jag ändå att jag vill försöka en gång till bara för att om jag skulle få ett barn till kanske jag skulle slippa vara så ledsen hela tiden.

Hoppas du får hjälp med din sorg, själv går jag till psykolog, kurator mm och ser till att få egentid och göra sånt som gör att jag mår bra. Hoppas att folk förstår dig och inte bara tänker "men hon fick ju ett barn" och inte förstår varför du är ledsen.

Din yngsta dotter kommer att få det bra oavsett vilket beslut du fattar, det är jag övertygad om.

Hej,

Jag förlorade precis mitt tredje barn i magen, v24. Detta hände för 9 veckor sedan och jag är gravid igen. Som så många andra kloka skriver ovan, det är inget substitut, utan det finns plats att ge kärlek till ett barn och sorgen kommer alltid vara kvar för mitt tredje barn som jag förlorat.

Följ ditt hjärta!

Lyssna på dig själv, du vet bäst!!!!