Att välja..äggdonation,adoption,leva utan barn..

Kan bara rekommendera äggdonation. Vi har en underbar liten prinsessa som vi fått med hjälp av äggdonation på Huddinge i Stockholm. Hon är det absolut bästa som hänt oss och jag kan inte tänka mig att jag skulle kunna älska ett barn mer än henne. Hon är vårt allt helt enkelt det tog dock några försök för oss att få henne så vi gick parallellt igenom adoptionsutredning och föräldrautbildning och var även beredda att adoptera men nu lyckades det precis innan vi skulle välja land. Tror även att adoption kan vara fantastiskt men för oss var det alternativ nr 2. Ett liv utan barn var inget vi ville ha. Kram och lycka till med ert val!!

Jag är oerhört glad att vi kunde och fick adoptera, för varken IVF eller ägg- eller spermadonation var något alternativ. Så hade det inte blivit någon adoption hade vi fått antingen fortsätta försöka med rätt dåliga odds för att graviditeterna skulle leda till barn eller avstå från barn....

För oss var valet äggdonation enkelt. Från den dag embryot blev till så har hon varit min och det kändes lika naturligt som när vi gjorde IVF med egna ägg. Jag fick förmånen att ha henne i min mage och vara med om från första stund i hennes liv. Att det blev världens bästa barn gör inte saken sämre och att hon har kommit till genom donation och IVF är verkligen ingen vi tänker på.

Jag var absolut öppen för att adoptera men tyckte att det var mer skrämmande att ev få ett äldre barn så det var inte mitt förstahandsval. Jag var så inställd på att jag ville ha en liten bebis.

Att leva utan barn var aldrig ett alternativ som jag frivilligt skulle välja.

Hoppas att ni hittar er väg!

Hej!

Jag var också 28 år när jag fick beskedet att mina ägg var slut. På samma läkarsamtal fick vi veta att adoption ej var något alternativ då min man är för gammal. Det var tufft men bra att riva av plåstret snabbt och ta allt på en gång. Idag är jag 1.5 år äldre och gravid genom ÄD. Eftersom vårt val stod mellan ÄD eller inga barn alls blev det enkelt för oss eftersom vi både hemskt gärna vill ha barn. Sen har det tagit tid och terapisamtal och ältandes till höger och vänster för att komma tillfreds med beslutet. Mitt råd är att kontakta vården och ställa er i kö för ÄD, ni behöver inte bestämma er nu i detta ögonblick, man kan säga nej när det blir ens egen tur. Samtidigt kan ni läsa in er och känna efter mer kring adoption. Jag tror att det kan bli mentalt lättare att hantera om ni ställer er i kö och aktivt tar tag i problemet, även om ni inte nu kan säga att det är det ni vill. 

Stort lycka till! 

Jag fick när jag var 24 beskedet att min äggreserv är dålig, sen dess har vi gjort ett par IVF men har tagit paus nu då jag måste ner i vikt först.. Vi vet inte om jag kommer att ha några ägg kvar när det väl blir dags för nya försök, och då står vi också inför valet adoption eller äggdonation. Äd är det närmsta jag kan tänka mig, men känns så svårt! Känns barnet som sitt eget? Känns det som att det bara är mannens? Sörjer man inte att barnet inte kommer att ha några liknelser med sig själv och hur känner mormor? Så många funderingar...

Jag oroade mig också innan vi valde ÄD men såhär i efterhand kan jag säga att det var helt obefogat! Ja, barnet känns helt som ens eget. Du kan inte bära ett barn du själv vill ha i 9 månader utan att knyta an och älska det intensivt från första sekund efter födseln. När vår dotter föddes var kärleken omedelbar från första sekund Hur mormor känner kan jag ju inte svara på, är det viktigt? Och ja barnet kan vara likt dig fastän du inte är genetisk mamma, du blir ju biologisk mamma och tiden i din livmoder påverkar också dvs barnet hade inte sett likadant ut om det burits av någon annan. Googla på epigenetics och läs mer!! Men såklart blir barnet mest likt pappan men så kan det bli även om det är ens eget ägg. Min systers ena barn (hon har tre på naturlig väg) är inte likt henne alls utan bara pappan. Kram

Eller jo jag kan ju svara på hur min dotters mormor känner Hon älskar henne av hela sitt hjärta. Hon var så efterlängtad i vår familj att det här med ÄD numera inte är nån grej alls. Kram

Min mamma oroade sig lite för om hon skulle känna någon skillnad på mitt barn och min brors barn pga av det genetiska bandet. Det hade hon inte behövt göra för kärleken var precis lika stor. Min dotter är kanske inte jättelik mig på bild, men träffar man henne så är hon en liten kopia av mig. Men det handlar ju mer om hennes sätt att röra på sig, prata, intressen och mimiken. Men det roliga är att ingen i donatorns närmaste familj har blå ögon. Men det har både jag och dottern.

Hej igen, tack snälla ni som svarat hittills. Uppskattar det verkligen!!  
Vilken bra möjlighet detta är att kunna dela med sig av sina egna erfarenheter av livets motgångar med andra människor, Men, också genom varandra få möjlighet till hopp och tilltro till att det kommer att bli bättre så småningom.

Uppfattar jag er rätt med att ni aldrig ångrat ert beslut när ni väl tagit det eller när barnet väl kommit?

Tänker ibland (för mig själv) att med tanke på att "problemet" ligger hos mig i vårt fall så borde jag låta min sambos vilja få styra mer än min, utan honom skulle jag ha mycket små chanser till att få uppleva ett föräldraskap. Om jag far så illa åt att inte kunna bli gravid på naturlig väg och få ett biologiskt barn- hur känner då inte han som kan- men där jag kanske är den som inte möjliggör det om jag inte kommer att vilja äggdonation. Hemskt om en av oss kan och inte får chansen.

Vi är inte gifta (ännu) men vi har levt tillsammans i över 10 år så vi står inför att kanske "behöva" gifta oss om adoption skulle bli den väg vi ska sikta emot. Är snart 30 år nu. Vi har alltid räknat i barn i vår framtid men nu känns även om vi har möjligheterna att försöka äggdonation eller adoption som osäkra, och rädsla hos oss att satsa och hoppas på något som vi inte vet säkert om det heller kommer att gå.. Jag och min sambo lutar för närvarande lite mer åt två olika riktningar. Ibland känner min sambo att vi kanske skulle vara utan barn för att undvika och bespara oss att genomgå ännu mer känslomässiga stormar. Men egentligen vill vi ha barn, han kände aldrig en tvekan innan detta beskedet. Vad gäller äggdonation är jag främst väldigt rädd för "förbjudna" känslor/tankar (hoppas inte någon tar illa upp av det jag skriver för jag menar inte att beröra någon illa men uttrycker mig helt ärligt nu- hade jag kunnat styra över mina känslor & tankar så hade jag gjort det..) såsom hur kommer det känslomässigt bli när man bär barnet i sin mage, när man har barnet i sin famn efter födsel- kommer sådant vara glädje eller också sorgsenhet i att man upplever att barnet inte riktigt riktigt är ens eget barn pga. saknad av det genetiska/biologiska arvet? Alltmer jag tänkt på det behöver barnet inte likna mig men oroar mig när jag fantiserar om ifall barnet liknar min sambo och en annan kvinna- kommer jag att bli påmind om det varje gång jag ser barnet och bli ledsen/må dåligt av det? Med tanke på den (tror jag) stora känslosituation man är i vid äggdonation är riskerna då större för förlossningspsykos- vet någon statistiskt hur det är? En mycket egoistisk tanke från min sida är att jag oroar mig för vad donatorn kan komma att få för roll i framtiden när barnet blivit äldre..

"intetnyttpåplusfronten" Tack :) Jag känner igen mig i allt det som du skriver. Jag tänker och känner precis samma sorts saker. Oron över de alla obesvarade frågorna som man så gärna skulle vilja ha mer klara svar på (i förväg).

Fråga till "Jennie med ie": Tack :) Visste ni på en gång att adoption var er väg som ni ville försöka nå barn/bli en familj igenom? Har flera frågor; t.e.x. hur lång tid tog utredningen inom socialtjänsten? Var den svår och tuff? När jag och min sambo föreställer oss processen känns det så utlämnade att man blir granskad så i sömmarna när man samtidigt bär på så mycket sår i samband med beskedet om infertilitet. Hur upplevde ni föräldrautb/kursen? Vad jag hört är barnen som behöver adoption oftast äldre idag- från cirka 2 år eller 3 år. Vad vet ni om det? Hur länge fick ni vänta på barnbesked , resa etc.

"villsågärna38  och "kidneybönan"   och    "bling1975"
tack för era uppmuntrande ord på vägen :), känns som möjlighet till lycka finns därframme, och din egen erfarenhet känns upplyftande för mig att känna till.  

Lycka till åt er som också kämpar på olika sätt fortfarande och grattis till er som blivit familjer och mår väl nu!

Några frågor till er som genomgått äggdonation eller som är i den processen nu.

*Hur länge har ni stått i kö innan det var er tur?

*Hur gick processen till för att välja donator?

*Vad innebar bedömningen av beteendevetare/psykolog/kurator för oss som mottagande för äggdonation? Hur omfattande och tungt är det att gå igenom?

*Vad görs för medicinska tester och hälsokontroller för att få ta emot äggdonation? Läser en del om att det är jobbigt medicinskt/kroppsligt men vet inte riktigt vad det innebär?

*Hur många försök har ni behövt att göra för att lyckas? Har hört från läkaren att det ska vara större chans att bli gravid genom äggdon. än på naturlig väg men när jag läst här på familjeliv och på bloggar verkar det som att många får göra flera försök.

*Får man välja själv hur många ägg som ska sättas in?

*Andra eller fler risker vid graviditet av äggdonation än naturliga graviditeter?

*Hur länge kan ägg vara nedfrysta för ev. syskon?

*Hur känner ni inför att barnet har rätt att veta sitt ursprung och kanske i framtiden vill ta kontakt med donatorn? är det något ni oroar er för eller hur känner ni?

Hej och jag vill beklaga över beskedet du fått.

Vill bara säga att det är ett privilegium och en ynnest "många" förunnat att få barn - oavsett hur de kommer till oss.

Vi har själva varit i adoptionsvärlden i sju år utan att ha lyckats få barn vilket orsakat mycket sorg och lidande. (Har fått byta land).

Vidare har vi genomför 7 ivf, utan att lyckas samt två äggdonationsförsök med samma tråkiga resultat.

Därför känner jag i dagsläget att man inte har några garantier att lyckas och nu står Ni inför många val och mitt råd är att först och främst känna efter kring vad som känns rätt för just Er och vidare att sakta börja bearbeta sorgen - även om jag inte tror att man någonsin blir av med sorgen fullt ut. Vi har försökt bearbeta vår barnlöshetssorg i över 12 år utan att lyckas.

Lycka till på Er resa mot ett barn.

Hej "Marianne76", jag beklagar även det som du/ni går igenom. Kan bara föreställa mig hur slitsamt det måste vara att kämpa så länge efter något som hjärtat  längtar så efter. Jag tror att för de par som finns där för varandra och där förhållandet håller trots en sådan här kris så är ju det verkligen en "vinst" i livet, att få leva så nära i en tillitsfull och kärleksfull relation med sin partner är inte heller alla förunnat. I dagsläget kan jag inte se en framtid utan barn i mitt liv, men jag räknar det som att vi är en familj nu också, även om vi "bara" är två vuxna utan barn. Något som jag/vi tänker mycket på är vad vi ska fylla vardagen med som känns meningsfullt för oss i väntan på barn, eller även i värsta fall om väntan aldrig leder fram till barn. Livet behöver ju pågå i andra avseende vid sidan av detta även om det inte känns så. Hur har ni kommit framåt i detta avseendet?

Hoppas att ni har stöd på er väg genom detta, och all lycka till!

Hej! Vi har just bestämt oss för ÄD efter mycket funderande från min sida, min mans högsta önskan är barn och det är mina ägg det är fel på. Efter många tankar fram och tillbaks om just det här med att knyta an till barnet eller inte, har jag bestämt mig och det känns nu som ett bra beslut. Jag har samma funderingar som du och hoppas få svar på de frågor du ställt här ovan.

Det varierar ju var i landet man får hjälp och om man själv kan bidra med en korsdonator. Men ca 1 år tror jag det är i Stockholm nu. Utomlands i t ex Riga är er inte väntetid alls dvd om man vill betala själv. Är köerna långa i Sverige kan man göra beh i Finland och få ersättning av Försäkringskassan. De har kända donatorer i Finland vilket är ert krav för ersättning. I resten av Europa förutom Island är donatorerna anonyma. För oss tog processen till barn 6 år eftersom vi började med ivfer, gjorde flera misslyckade försök innan vi kom fram i kön på Huddinge och då fick konvertera över till äd och vänta ett år till i kön på detta. Sen 6 försök av äd innan vi fick vår dotter. Hon var så oerhört efterlängtad och är till 100% min. Blir ärligt talat nästan lite provocerad av frågorna om man knyter an. Man knyter an redan i magen. Det är ju mitt barn även om jag råkat få en äggcell av en underbar kvinna som vi för alltid kommer att vara tacksam emot!! Har kontakt med flera äd mammor och för alla dem är detta en sån icke-fråga men kanske svårt att förstå innan man varit gravid och själv har barn. Jag är ju gravid nu med lillasyster som genom ett mirakel kommit till på naturlig väg. Första gången på 9 år och trots utdömda ägg redan 2009. Känner inget annorlunda nu som gravid och tror inte att kag kommer att göra det sen heller. Min fundering är snarare om det är möjligt att älska ett andra barn lika mkt som det första. Vet ju att det är så men känns så otroligt att vi ska få två helt enkelt. Trodde aldrig det så vi är så oerhört tacksamma. Se ägget som en underbar gåva istället och låt hjärtat vara i centrum istället för hjärnan om ni gärna vill ha barn. Det är mitt hetaste tips

Bedömningen bestod av ett kuratorsamtal plus läkarbesök. Donator välja av kliniken utifrån liknande längd, vikt, hår och ögonfärg.

Läkarkontrolernna innan är enkla. Blodprov och vaginalt ultraljud. När det är dags behandlas man med hormoner. Det är den delen som kan vara jobbig men det varierar från person till person och behandligen för donatorn är mer krävande. Både hormoner av olika former och sedan plock av ägg. Som mottagare brukar man försättas i ett fejkat koomakterium, äta östrogen för att bygga upp slemhinnan och innan återföring får man progesteron för att göra den mottaglig för ett besiktar embryo. Vid återföring av fryst ägg behöver man endast östrogen och progesteron. Sen får en del kringmedociner också t ex om man har en historia av många missfall eller misslyckade försök men det jag nämnt ovan är standard. Frysta embryon sparas i fem år.

I Sverige sätta endast ett ägg in. Annorlunda utomlands, kan vara 2-3. Chanserna är större än vid vanlig ivf pga att man ju då oftast har något problem, här ska det ju vara friska ägg. Hur många försök man behöver varierar ju och beror nog även mkt på ålder och spermiekvalitet. De som lyckas på första försöket hänger oftast inte här

Riskerna vid äd graviditet är större än vanligt. Ökad risk för högt blodtryck och havandeskapsförgiftning. Man får därför fler kontroller och ultraljud så blir bra omhändertagen. De allra flesta har dock inga komplikationer alls. Jag hade tex en helt okomplicerad graviditet och förlossningen.

Nej vi oroar oss inte för att hon ev vill ha kontakt med donatorn men vi kommer at vara öppna från ung ålder så att detta med äd inte blir en stor sak. Viktigt att det inte blir en hemlighet!

Hoppas att det gav dig svar på en del av dina frågor iaf. Är ni fortfarande osäkra på äd el adoption så ställ er i kö både hos landstinget och hos ett par adoptionsorganisationer. Ni är ju så unga att det finns chans att adoptera ett littet barn runt 1 år men det kräver många års kö isf. Vi körde parallella processer vilket gjorde att vi orkade igenom trots alla misslyckanden så det kan jag rek. Kram

*Hur länge har ni stått i kö innan det var er tur?
Eftersom vi använde oss av dubbeldonation (ägg + spermier) så vände vi oss till USA. Ingen kö alls utan vi kunde själva bestämma när vi ville komma.

*Hur gick processen till för att välja donator?
Vår klinik hade en egen databas med donatorer som vi i samråd med läkaren fick välja ur. Det fanns grundläggande information om utseende, intressen, varför de donerade, medicinsk bakgrund, familj och en bedömning av fertilitet. Vi valde i första hand på fertilitet och tog en donator som hade donerat förut med mycket goda resultat.

*Vad innebar bedömningen av beteendevetare/psykolog/kurator för oss som mottagande för äggdonation? Hur omfattande och tungt är det att gå igenom?
Vi träffade en psykolog en gång. Hade hon varit bra så hade det varit givande men tyvärr var hon ganska värdelös. Det var dock inte en bedömning som låg till grund för om vi skulle bli godkända eller inte utan bara en hjälp att fundera kring frågor som rör ÄD.

*Vad görs för medicinska tester och hälsokontroller för att få ta emot äggdonation? Läser en del om att det är jobbigt medicinskt/kroppsligt men vet inte riktigt vad det innebär?
Vi hade hållit på med IVF i sju år och gjort utredningar för upprepade missfall mm. I jämförelse så är ÄD hur lätt som helst och inte speciellt jobbigt alls. Jag fick tabletter för att synka min cykel med donatorns och sedan gjordes ett antal VUL för att kolla slemhinnans tillväxt.

*Hur många försök har ni behövt att göra för att lyckas? Har hört från läkaren att det ska vara större chans att bli gravid genom äggdon. än på naturlig väg men när jag läst här på familjeliv och på bloggar verkar det som att många får göra flera försök.
Vi gjorde ett försök med äggdonation och blev gravida på första återföandet. Vi har även 8 potentiella syskon i frysen.

*Får man välja själv hur många ägg som ska sättas in?
På vår klinik så fick man välja mellan 1 eller 2.

*Andra eller fler risker vid graviditet av äggdonation än naturliga graviditeter?
Många som gör ÄD är lite äldre vilket kan innebära en risk. Annars är det ingen skillnad enligt de läkare jag har pratat med.

*Hur länge kan ägg vara nedfrysta för ev. syskon?
På vår klinik så gäller fem år och jag tror man kan söka dispens för ytterligare två år.

*Hur känner ni inför att barnet har rätt att veta sitt ursprung och kanske i framtiden vill ta kontakt med donatorn? är det något ni oroar er för eller hur känner ni?
Vi valde medvetet att ha öppna donatorer just för att ge vårt barn den möjligheten. I och med att vi gjorde behandlingen utomlands så har vi personliga brev samt fotografier att visa vårt barn om hon undrar i framtiden. Den forskning som har gjorts i USA visar att barn som har den rätten och som har föräldrar som är öppna och positiva kring donationen har ett mindre behov att söka sina rötter. Men jag ser inga som helst problem med om hon vill träffa dem i framtiden utan det är något vi uppmuntrar i så fall. Vi kommer oavsett att resa med henne till platsen som hon blev till på. 

Ytterligare frågor till er alla som genomgått äggdonation;
*Varför är äggdonation en riskgraviditet? Läser olika om detta (beror på åldern? kan leda till högt blodtryck? lättare att få havandeskapsförgiftning? att barnet inte får tillräckligt med näring genom navelsträngen?)

*Med tanke på att äggdonation bara funnits cirka 10 år i Sverige, men där flera på familjeliv uppger att det är en riskgraviditet med äggdonation, hur mycket kan vården om riskerna och kunskap kring extra kontroller m,m. Behöver man be om det själv eller planerar vården in det? Sker de extra kontrollerna via det sjukhus där man bor eller sker det via universitetssjukhuset i Sverige dit man är knuten eller till den kliniken om man vänt sig utomlands?

*För er som gjort äggdonationsförsök både i Sverige och utomlands: vad upplever ni att kvaliteten var högst/bäst?

*Till er som försökt både äggdonation och adoption; hur ser socialtjänsten på ifall man försöker få barn genom äggdonation samtidigt som man går igenom adoptionsprocessen? Minskar det våra chanser till adoption?

"maryo mary" önskar er alla lycka till på er barnresa genom äggdonation. Skönt att ni kommit fram till ett beslut, vet att vägen fram till beslut känns  som en hel evighet och man vrider och  vänder.. För min egen del tänker jag mycket på att vissa saker kanske känns lite lättare (i alla fall tillfälligt) när man har något bestämt att ta sitt sikte på och fokusera emot. Hoppas att det känns så för er även om del frågeställningar kvarstår och som jobbar vidare på. Ska ni ställa er i kö i Sverige eller utomlands?

"villsågärna38" tack för alla dina uppriktiga svar, från tankar och erfarenheter. Med anledning av ni b.l.a. gjorde 6 försök av äggdonation innan er dotter kom vill världen utgår jag från att ni i alla fall har utländsk erfarenhet kring äggdonation. Får jag fråga om hur ni upplevde processen (kvaliten i vården) i Sverige och utomlands? I det du skrev tog du fasta på något som har varit av avgörande betydelse just för mig i denna berg-och dalbana.. Det du skrev om att: "Se ägget som en underbar gåva istället och låt hjärtat vara i centrum istället för hjärnan om ni gärna vill ha barn". Är något jag bär med mig sedan jag läste det och det händer något inom mig varje gång jag tänker det. Miljoner tack för detta tänkvärda! Hur gick det till/hur upplevde ni bedömningen utifrån kurator-och läkarsamtalet? Tack på tipset, vi har faktiskt börjat fundera på att, eventuellt, inleda båda processerna. För att få mer information har vi för några veckor sedan bokat besök för både och i alla fall. Vad gäller det jag skrivit i tidigare inlägg om funderingar om känslor kring graviditet/barn genom äggdonation är det som sagt inte meningen att såra eller provocera någon men förstår att det leder till reaktioner. Jag är fotfarande i fasen där jag bearbetar en massa saker och måste vara ärlig mot mig själv under vägens gång. Är jag det hoppas jag att alla spridda delar hamnar på plats till sist. Logistikt kan jag meddela att jag har tänkt/tänker annorlunda än alla de farhågor/rädslor kring känslor jag bär på. Inte för att jag vill känna så på något sätt. Hoppas att bl.a. med tiden och genom att få dela tankar med andra här kunna vidga mina vyer och på så sätt kunna tänka & känna lite annorlunda. När jag föreställer mig/fantiserar om hur det skulle vara att bli gravid genom äggdonation och faktiskt kunna få barn tänker jag och känner en oerhörd tacksamhet för att en givmild människa gör detta för andra som inte kan själv. En mycket fin gärning! Utifrån att donatorn ska vara känd för barnet kan jag dock känna att en donation för mig är en gåva som man helt ovillkorat ger bort utan några som helst kopplingar till. Men det är något annat jag får jobba med också.

"bling1975" tack tack för att du svarat! vart vänder ni i er i USA och hur mycket kostade processen för er totalt kring äggdonation och spermierdonation. Valde ni att ta emot donation båda två eller hade ni båda svårigheter? Har du tips på vart man kan läsa om erfaneheter av gjorda äggdonationer- hur familjer upplevt det- båda barn och föräldrar? du skriver om forskning.

Kram till er alla!

Gud vilka bra svar, flera av mina oroligheter är som bortblåsta! :)

Men en annan sak jag tänkte på, släktträd och sånt som jag sysslar med, det blir ju inte rätt när det egentligen inte är släkt? Eller om man berättar om morfarsfar tex, det är ju inte barnets egentliga morfarsfar? :/ skumma tankar, jag vet.. :)