Att välja..äggdonation,adoption,leva utan barn..

Hej igen, tack snälla ni som svarat hittills. Uppskattar det verkligen!!  
Vilken bra möjlighet detta är att kunna dela med sig av sina egna erfarenheter av livets motgångar med andra människor, Men, också genom varandra få möjlighet till hopp och tilltro till att det kommer att bli bättre så småningom.

Uppfattar jag er rätt med att ni aldrig ångrat ert beslut när ni väl tagit det eller när barnet väl kommit?

Tänker ibland (för mig själv) att med tanke på att "problemet" ligger hos mig i vårt fall så borde jag låta min sambos vilja få styra mer än min, utan honom skulle jag ha mycket små chanser till att få uppleva ett föräldraskap. Om jag far så illa åt att inte kunna bli gravid på naturlig väg och få ett biologiskt barn- hur känner då inte han som kan- men där jag kanske är den som inte möjliggör det om jag inte kommer att vilja äggdonation. Hemskt om en av oss kan och inte får chansen.

Vi är inte gifta (ännu) men vi har levt tillsammans i över 10 år så vi står inför att kanske "behöva" gifta oss om adoption skulle bli den väg vi ska sikta emot. Är snart 30 år nu. Vi har alltid räknat i barn i vår framtid men nu känns även om vi har möjligheterna att försöka äggdonation eller adoption som osäkra, och rädsla hos oss att satsa och hoppas på något som vi inte vet säkert om det heller kommer att gå.. Jag och min sambo lutar för närvarande lite mer åt två olika riktningar. Ibland känner min sambo att vi kanske skulle vara utan barn för att undvika och bespara oss att genomgå ännu mer känslomässiga stormar. Men egentligen vill vi ha barn, han kände aldrig en tvekan innan detta beskedet. Vad gäller äggdonation är jag främst väldigt rädd för "förbjudna" känslor/tankar (hoppas inte någon tar illa upp av det jag skriver för jag menar inte att beröra någon illa men uttrycker mig helt ärligt nu- hade jag kunnat styra över mina känslor & tankar så hade jag gjort det..) såsom hur kommer det känslomässigt bli när man bär barnet i sin mage, när man har barnet i sin famn efter födsel- kommer sådant vara glädje eller också sorgsenhet i att man upplever att barnet inte riktigt riktigt är ens eget barn pga. saknad av det genetiska/biologiska arvet? Alltmer jag tänkt på det behöver barnet inte likna mig men oroar mig när jag fantiserar om ifall barnet liknar min sambo och en annan kvinna- kommer jag att bli påmind om det varje gång jag ser barnet och bli ledsen/må dåligt av det? Med tanke på den (tror jag) stora känslosituation man är i vid äggdonation är riskerna då större för förlossningspsykos- vet någon statistiskt hur det är? En mycket egoistisk tanke från min sida är att jag oroar mig för vad donatorn kan komma att få för roll i framtiden när barnet blivit äldre..

"intetnyttpåplusfronten" Tack :) Jag känner igen mig i allt det som du skriver. Jag tänker och känner precis samma sorts saker. Oron över de alla obesvarade frågorna som man så gärna skulle vilja ha mer klara svar på (i förväg).

Fråga till "Jennie med ie": Tack :) Visste ni på en gång att adoption var er väg som ni ville försöka nå barn/bli en familj igenom? Har flera frågor; t.e.x. hur lång tid tog utredningen inom socialtjänsten? Var den svår och tuff? När jag och min sambo föreställer oss processen känns det så utlämnade att man blir granskad så i sömmarna när man samtidigt bär på så mycket sår i samband med beskedet om infertilitet. Hur upplevde ni föräldrautb/kursen? Vad jag hört är barnen som behöver adoption oftast äldre idag- från cirka 2 år eller 3 år. Vad vet ni om det? Hur länge fick ni vänta på barnbesked , resa etc.

"villsågärna38  och "kidneybönan"   och    "bling1975"
tack för era uppmuntrande ord på vägen :), känns som möjlighet till lycka finns därframme, och din egen erfarenhet känns upplyftande för mig att känna till.  

Lycka till åt er som också kämpar på olika sätt fortfarande och grattis till er som blivit familjer och mår väl nu!

Några frågor till er som genomgått äggdonation eller som är i den processen nu.

*Hur länge har ni stått i kö innan det var er tur?

*Hur gick processen till för att välja donator?

*Vad innebar bedömningen av beteendevetare/psykolog/kurator för oss som mottagande för äggdonation? Hur omfattande och tungt är det att gå igenom?

*Vad görs för medicinska tester och hälsokontroller för att få ta emot äggdonation? Läser en del om att det är jobbigt medicinskt/kroppsligt men vet inte riktigt vad det innebär?

*Hur många försök har ni behövt att göra för att lyckas? Har hört från läkaren att det ska vara större chans att bli gravid genom äggdon. än på naturlig väg men när jag läst här på familjeliv och på bloggar verkar det som att många får göra flera försök.

*Får man välja själv hur många ägg som ska sättas in?

*Andra eller fler risker vid graviditet av äggdonation än naturliga graviditeter?

*Hur länge kan ägg vara nedfrysta för ev. syskon?

*Hur känner ni inför att barnet har rätt att veta sitt ursprung och kanske i framtiden vill ta kontakt med donatorn? är det något ni oroar er för eller hur känner ni?

Hej "Marianne76", jag beklagar även det som du/ni går igenom. Kan bara föreställa mig hur slitsamt det måste vara att kämpa så länge efter något som hjärtat  längtar så efter. Jag tror att för de par som finns där för varandra och där förhållandet håller trots en sådan här kris så är ju det verkligen en "vinst" i livet, att få leva så nära i en tillitsfull och kärleksfull relation med sin partner är inte heller alla förunnat. I dagsläget kan jag inte se en framtid utan barn i mitt liv, men jag räknar det som att vi är en familj nu också, även om vi "bara" är två vuxna utan barn. Något som jag/vi tänker mycket på är vad vi ska fylla vardagen med som känns meningsfullt för oss i väntan på barn, eller även i värsta fall om väntan aldrig leder fram till barn. Livet behöver ju pågå i andra avseende vid sidan av detta även om det inte känns så. Hur har ni kommit framåt i detta avseendet?

Hoppas att ni har stöd på er väg genom detta, och all lycka till!

Ytterligare frågor till er alla som genomgått äggdonation;
*Varför är äggdonation en riskgraviditet? Läser olika om detta (beror på åldern? kan leda till högt blodtryck? lättare att få havandeskapsförgiftning? att barnet inte får tillräckligt med näring genom navelsträngen?)

*Med tanke på att äggdonation bara funnits cirka 10 år i Sverige, men där flera på familjeliv uppger att det är en riskgraviditet med äggdonation, hur mycket kan vården om riskerna och kunskap kring extra kontroller m,m. Behöver man be om det själv eller planerar vården in det? Sker de extra kontrollerna via det sjukhus där man bor eller sker det via universitetssjukhuset i Sverige dit man är knuten eller till den kliniken om man vänt sig utomlands?

*För er som gjort äggdonationsförsök både i Sverige och utomlands: vad upplever ni att kvaliteten var högst/bäst?

*Till er som försökt både äggdonation och adoption; hur ser socialtjänsten på ifall man försöker få barn genom äggdonation samtidigt som man går igenom adoptionsprocessen? Minskar det våra chanser till adoption?

"maryo mary" önskar er alla lycka till på er barnresa genom äggdonation. Skönt att ni kommit fram till ett beslut, vet att vägen fram till beslut känns  som en hel evighet och man vrider och  vänder.. För min egen del tänker jag mycket på att vissa saker kanske känns lite lättare (i alla fall tillfälligt) när man har något bestämt att ta sitt sikte på och fokusera emot. Hoppas att det känns så för er även om del frågeställningar kvarstår och som jobbar vidare på. Ska ni ställa er i kö i Sverige eller utomlands?

"villsågärna38" tack för alla dina uppriktiga svar, från tankar och erfarenheter. Med anledning av ni b.l.a. gjorde 6 försök av äggdonation innan er dotter kom vill världen utgår jag från att ni i alla fall har utländsk erfarenhet kring äggdonation. Får jag fråga om hur ni upplevde processen (kvaliten i vården) i Sverige och utomlands? I det du skrev tog du fasta på något som har varit av avgörande betydelse just för mig i denna berg-och dalbana.. Det du skrev om att: "Se ägget som en underbar gåva istället och låt hjärtat vara i centrum istället för hjärnan om ni gärna vill ha barn". Är något jag bär med mig sedan jag läste det och det händer något inom mig varje gång jag tänker det. Miljoner tack för detta tänkvärda! Hur gick det till/hur upplevde ni bedömningen utifrån kurator-och läkarsamtalet? Tack på tipset, vi har faktiskt börjat fundera på att, eventuellt, inleda båda processerna. För att få mer information har vi för några veckor sedan bokat besök för både och i alla fall. Vad gäller det jag skrivit i tidigare inlägg om funderingar om känslor kring graviditet/barn genom äggdonation är det som sagt inte meningen att såra eller provocera någon men förstår att det leder till reaktioner. Jag är fotfarande i fasen där jag bearbetar en massa saker och måste vara ärlig mot mig själv under vägens gång. Är jag det hoppas jag att alla spridda delar hamnar på plats till sist. Logistikt kan jag meddela att jag har tänkt/tänker annorlunda än alla de farhågor/rädslor kring känslor jag bär på. Inte för att jag vill känna så på något sätt. Hoppas att bl.a. med tiden och genom att få dela tankar med andra här kunna vidga mina vyer och på så sätt kunna tänka & känna lite annorlunda. När jag föreställer mig/fantiserar om hur det skulle vara att bli gravid genom äggdonation och faktiskt kunna få barn tänker jag och känner en oerhörd tacksamhet för att en givmild människa gör detta för andra som inte kan själv. En mycket fin gärning! Utifrån att donatorn ska vara känd för barnet kan jag dock känna att en donation för mig är en gåva som man helt ovillkorat ger bort utan några som helst kopplingar till. Men det är något annat jag får jobba med också.

"bling1975" tack tack för att du svarat! vart vänder ni i er i USA och hur mycket kostade processen för er totalt kring äggdonation och spermierdonation. Valde ni att ta emot donation båda två eller hade ni båda svårigheter? Har du tips på vart man kan läsa om erfaneheter av gjorda äggdonationer- hur familjer upplevt det- båda barn och föräldrar? du skriver om forskning.

Kram till er alla!