Hej
Jag har märkt att under min ÄL så är jag så otroligt avundsjuk på min syster som har en liten dotter! Det är så att jag knappt kan umgås med dem... det enda jag känner är att det är så jävla orättvist! (tur att det endast är under ÄL)
Det gör faktiskt ont i själen!
Är det någon mer än jag som upplever detta?
Jag var ofrivilligt barnlös i två år innan jag blev gravid. Minns att en bekant väntade sitt tredje barn och jag hade faktiskt inte ork att gratulera ordentligt. Har nu försökt i snart två år att få till ett syskon. Blir fortfarande lite avundsjuk när jag hör talas om andra som väntar barn, men jag brukar tänka på en sak som någon klok här på FL skrev: jag vill ju inte ha andras barn, alltså behöver jag inte vara avundsjuk på andras graviditeter.
dison: Det stämmer faktiskt det du skriver, i hjärnan och helt logiskt så vet man ju det ... men ibland tar känslorna över och man blir grön av avund! (en av de välkända sju 
)och det är ju inget man kan rå för... man behöver kanske inte leva ut denm utan bita ihop....men ibland är det kämpigt å då är det sååååå skönt att FL finns så man får skriva av sig och prata med likasinnade!
seafree: jo, det är ju inte alltid som känsla och förnuft går hand i hand. FL är verkligen en underbar säkerhetsventil där man kan få gnälla lite, bli tröstad och sedan få nytt mod att kämpa vidare.
dison:Det var min syster som hittade hit först faktiskt.. under hennes graviditet höll hon till här! Nu förtiden så hinner hon inte 
Lillsmöla tar för mycket tid
Det är SÅÅÅ skönt att höra att det är fler som inte kan glädjas med sina gravida vänner och släktingar!!! Flera i vår bekanskapskrets och släkt har nyligen fått barn eller väntar barn just nu och det känns bara tungt (även om man har sina bättre och sämre stunder förstås!). Jag orkar knappt fråga dom hur dom mår och jag har inte lust att titta på deras nyinköpta bäbisprylar!!
Jag har så länge känt mig ensam när det nästan gör ont fysiskt när en vän gullar med sin bebis/sitt barn!! Trott att jag var "överkänslig" och "missundsam"(hur stavas det 
), men det handlar ju inte om det det handlar om en enorm längtan!
Var barnlös (=ej gravid) i drygt 18 månader, inte lika länge som många andra här, men under den tiden hann vi gå igenom så mycket att det kändes som en evighet.
Jag och några vänner satt på sommaren och skojade om att vi skulle "synka" oss, två av oss skulle försöka få våra första barn, den tredje var sugen på ett tredje... Jag "tjuvstartade" försöken först, blev också gravid först men fick utomkvedes. De andra blev gravida strax efter och har idag varsin underbar liten baby...
Under våra försök fick vi veta att inte mindre än fem par i vår bekantskapskrets skulle ha barn ungefär när vi skulle haft. Kunde aldrig glädjas med dem över huvud taget... kände bara avundsjuka och ilska. Min kusin som fick barn i augusti har vi fortfarande inte besökt...lite pinsamt, men jag har verkligen inte orkat...
Vi är nog många som har upplevt och upplever den här känslan, jag tycker inte att den på något sätt är märklig eller fel, de har ju det som vi vill ha, eller hur? Och då snackar vi ju inte prylar, utan nåt som sitter otroligt djupt rotat...
Skäms inte för era känslor och upplevelser och om ni orkar: Förklara att ni orkar träffa vänner/släktingar, de flesta vill ju faktiskt förstå....(även om det inte alltid känns så...)
Kram och lycka till!
Jag ar sa avunsjuk att det gor sa ont i sjalen nar alla runt omkring vantar sitt andra, sitt tredje och aven sitt fjarde barn. Jag vill vara glad pa riktigt och verkligen kunna gratulera men det gar inte. Jag tycker det ar jattejobbigt. Trodde aldrig jag skulle bli san. Jatteskont att lasa att jag inte ar ensam.
Klart man är avundsjuk det går ju inte att undvika. Tråkigt nog.
En annan har bekanta som ploppar ur ungar till höger och vänster, klart att man blir bitter över att det inte är jag som ploppat ut någon än.
Det är hårt att se alla småttingar omkring och det är ju ingens fel att det är som det är.
Jag o min sambo har försökt i många månader (15) och är inne på min första gestapurankur, hoppas hoppas att det blir bra. Vill inte blir bitter och tråkig.
Ni är inte ensamma.
Kram på er!
HaaaaHaaa...så skönt att höra att vi e alla i samma sits.
Själv klarar jag inte av arbetet jobbar på barnsjukhus...fick ta en liten sjukskrivning....e så svartsjuk o lessen hela tiden att det fungerar inte! vet inte vad man annars ska göra,man kan inte hjälpa hur man mår.......