Rädd för graviditet pga ätstörning

Kan inte säga något om hur det kommer kännas efteråt men nu under graviditeten har det varit upp och ner, vissa dagar kan jag kolla på min lilla kula och önska att den skulle vara större, är väldigt liten pga bakåtlutad livmoder..

Och andra dagar kan jag svära över att jeansen inte länge passar och att jag inte trivs i bikini längre..

Min sambo har varit med länge och vet hur jag funkar så han gör allt han kan för att hjälpa mig, tex är vågen hemma undanstädad och det vägs endast hos barnmorskan..

När jag brottas med tankarna så tittar jag bara på ultraljudsbilden och tänker på att vi om några få månader får hålla i våran lilla prins :)

Grattis till bulan :)
Hade du också liknande tankar innan din graviditet eller var du mer lugn och tog det som det kom? 

Jag har haft anorexi i perioder i mitt liv och är nu halvvägs in i min första graviditet. För att undvika att "falla dit" igen har jag ingen våg hemma och väger mig baklänges hos barnmorskan så bara hon ser vad jag väger. Jag är så pass frisk nu att jag klarar att sätta barnet främst och inte mina anorexitankar. Svälter jag mig själv så svälter jag ju även mitt barn. Jag gissar att det kommer vara tuffast efter förlossningen, men samtidigt vill jag amma och då gäller ju samma sak med maten, dvs att jag även äter för mitt barn.

Jag tror absolut att man kan bli gravid även när man har ätstörningar i bagaget, men det kan nog vara tufft. Det finns ju hjälp att få som stöd undertiden och så tänker jag att det är bra om man är hyfsat kvitt sin ätstörning under en längre period innan man blir gravid om det är möjligt. :)

Jag har haft ätstörningar hela livet och varit mager som en skrika MEN jag förlorade aldrig min mens. När jag var 31 så vaknade barnlängtan och jag blev gravid på tre månader. När jag var 37 ville jag ha ett barn till och blev gravid MÅNAD ETT!!! Jag tror att fasta och lågkalorikost befrämjar fertiliteten.

Jag hade också mens när jag var sjuk, men inte ägglossning. För oss tog det 2 1/2 år (då var jag frisk) och då fick vi hjälp med IVF, så jag tror inte riktigt på din teori...

Helt OT(?) men det är konstigt att när man säger "ätstörning" så menar man de som äter för lite! Borde ju heta samma sak för dem som överäter?

Jag tror att om kroppen får vila från att smälta en massa mat 24/7 så blir det energi över till annat.

Jag har varit "friskförklarad" i över 6år men väntade ändå med att skaffa barn tills allt annat var under kontroll.. Bostad, bilar, körkort, jobb osv för att känna att jag hade kontroll på allt annat och kunde släppa vikten..

Hade många tankar om hur jag någonsin ska kunna gå över 60 kg men nu när det är gjort så känns det som en befrielse, "vadå jag är ju faktiskt inte fet eller ful även om vågen visar 60,5kg"

Tror att man kan lura hjärnans kontrollbehov till att kontrollera annat än vikten och maten under graviditet/amning om man bara ger sig fan på det och tar emot hjälp från barnmorska/partner och kanske samtalsterapeut?

Jag hade inte mens under drygt ett halvår, kanske 7 månader. Kan detta ha påverkat min chans till att bli med barn?

Jag tränar väldigt mycket för tillfället och har därför en relativt hög vikt (jag är ca 166 och väger närmare 60, men fortfarande ganska små mått!). Hade det inte varit muskler hade jag säkert inte mått så bra både fysiskt och psykiskt.

Samtalsterapeut var en jättebra idé för framtiden. Tack :) det dröjer ju troligtvis ett antal år innan barn blir en verklig fundering.

Antagligen påverkar det inte dina chanser. De flesta blir fertila igen när de är friska.

Kul att du tränar. Jag har haft en jobbig graviditet hittills och har precis nu kunnat ta kortare promenader igen. Mina muskler är helt borta, men det vägs upp av en sprattlande skrutt i magen. <3

Återigen så är mitt tips att slänga vågen. Lev och må bra och njut av att ha en välfungerande kropp. Hoppas att du fortsätter att må bra och att du kan lämna skit-sjukdomen bakom dig. Och lycka till i framtiden med en eventuell graviditet!

Jag har också haft problem med ätstörningar, är också friskförklarad men går på uppföjningssamtal. Jag mår bra idag, har väl tankar ibland som är lite jobbiga men oftast hanterar jag dem bra och kan tänka bort det snabbt.
Vi planerar barn lite mer i snar framtid - kanske börjar om ett halvår. Men jag känner mig ganska trygg i det nu, ser fram emot att få vara gravid-tjock om man kan säga det. Jag ser kanske inte fram emot att svälla i kroppen i övrigt, men jag börjar bli vän med tanken ändå. Kommer prata med min barnmorska om mina tidigare ätstörningar och vet att man kan få extra stöd, träffa dietister osv om man vill/behöver.
Det kanske kan vara något för dig som känns bra? Våga be om extra stöd om du känner att du vill ha det när det väl är dags! 

Tack så mycket för alla svar!!

Precis som med ätstörningarna det självklart väldigt individuellt hur man reagerar, men du verkar ju vara beredd och villig att ta hjälp om det behövs så jag tror inte du har något att oroa dig för..

Se bara till att sambon är med på tåget och kan påminna dig om du börjar falla tillbaka i något ohälsosamt mönster, är ovärdeligt att ha ett par ögon på sig som kan se det man själv inte ens tänker på :)

Jag vill gärna tipsa om att du redan nu kontaktar exempelvis ett center för ätstörningar. Det måste ju vara smidigast att jobba med de här tankarna redan nu så du är redo när ni vill gasa på ð???. Jag har själv flera år av diverse ätstörningar i bagaget och fick jättebra hjälp på Kristallen i Gävle. Är nu 29 och har ett barn. Helt är jag inte fri från ätatörningstankarna, men jag är så pass bra att jag kunde sätta bebisen i magen i första hand när jag var gravid och det kändes otroligt bra! Heja dig!