Vill ha ett barn till efter 40+! Häng på du som oxå har de planerna, alla trådar verkar ju mer eller mindre döda i denna kategori... :-)
Hej alla, vad tråkigt för er som det går så mycket emot!
Hoppas på lösning gör er alla, på alla de sätt och vis!
Var på inskrivning/hälsosamtal idag. Mycket har man glömt och mycket har ändrats sen jag var gravid förra ggn - för 15 år sedan. Är nu i v.8
Fick tid för provtagning samt KUB, i mitten resp slutet av mars.
Mest orolig för att på KUB upptäcka att graviditeten avstannat för flera veckor sen, el likn. Nojjar fortfarande varje gång jag går på toa.
Allra mest pga att jag inte har några direkta symtom. Illamående en dag - sen försvann det. Brösten är ömma och spända, men det har jag haft både vid PMS, äl, osv.
Lite lätt molvärk om jag försöker känna efter.
Finnar - som också kunnat dyka upp i samband m PMS, äl, mens osv.
Inte mer kissnödig el så heller, inte tröttare heller tycker jag.
Känner mig inte gravid alls - mest det som oroar mig.
Borde vara glad/tacksam för det, men det känns nästan mer overkligt att jag är gravid nu än precis när jag plussade!
Så, får försöka övertyga mig själv, samt hålla andan i ett par veckor till, sen blir det till att nojja över provresultat osv, men om det nu syns nåt levande på skärmen då, borde jag väl inse faktum?
Samtidigt undrar jag helt plötsligt mitt i allt om man verkligen ska orka med alla gravidkilon, förlossning och sen alla sömnlösa nätter, läckande bröst och hela småbarnstiden, nu när man vet vad som väntar och inte är 25 längre???
Jag inser att en stor del av det bottnar i att jag var i princip ensam med dottern från början - det har satt sina spår i form av att tanken på bebisar väcker en sorts "fängelse-känsla", el hur jag nu ska förklara.
Även om jag vet att nuvarande sambon inte skulle smita från sitt ansvar el barn även OM vårt förhållande av nån anledning skulle ta slut, men "skräcken" finns där i bakhuvudet ändå.
Å ändå, mitt i allt det så längtar jag efter magen, att köpa babygrejer och få hålla i och vara med vårt barn, fast mest som att jag inte törs släppa fram den längtan och glädjen...
Ursäkta mitt svamlande å gnällande, men önskar man hade kunnat ha ett titthål in å kunna följa allt - då skulle jag känna mig tryggare och vågat hoppas och glädjas.