Din rumpa

Konstigt hur man ibland kan tro på saker, jag tänker att det ofta måste bero på hur känslig och ur lag man var just när man fick höra dem. Själv lärde jag mig när jag som tonåring gick ner i vikt och blev anorektiskt att då var jag sött, blev så efter att jag fått höra åhh vad du blivit smal och fin av x antal vuxna. I min hjärna blev det samma sak som att jag var ful innan, så jag stred länge för att behålla min vikt på 47 kg. Har kollat på bilder på hur jag såg ut innan jag gick ner till det där och jag såg högst normal ut, muskulös och stadig absolut, men inte fet för fem öre. Bilderna på när jag var sådär smal ut, ser helt sjuka ut, som i riktigt sjuka, alla ben som sticker ut, jag har ändå rätt bred bröstkorg, axlar och ja höfterna skall vi inte tala om, allt stack ut och ansiktet såg hemskt ut. Fast just då tyckte jag såklart att jag äntligen dög. Sen var jag ju inte tjej heller eller kvinnlig då eftersom jag var så grabbig. Det slåss jag med än idag. Har väldig väldigt svårt att se mig som kvinnlig, vacker osv. Riktigt svårt för det. Och så är jag pantad också, som i riktigt ointelligent, det lärde jag mig själv väldigt bra och trodde stenhårt på, fast omvärlden påpekade motsatsen. Men jag ansåg att jag var dum, det var den enda förklaring jag kunde komma på som svar på varför skolan inte funkade, varför jag hamnade i dispyter. Det tror jag naturligtvis inte på längre. Märkligt nog så var det samam man som slet ut mig och trasade sönder mig som även fick mig att se att jag var smart och som kunde få mig att känna mig vacker också, vacker och smart, vilken känsla  *WOW*

Vem tusan skriver inte oseriöst på FL Alltså alla människor är mer än bara en sak, mer än bara yta, mer än bara djup, mer än bara en egenskap, en kroppsdel osv. 

Själv är jag superbarnslig till och från, det måste vara genetiskt. Som barn vara jag lillgammal och vuxen på många vis. Jag älskar filosofi, läste det på komvux bara för att ha något kul att läsa bland alla tråkiga kärnämnen, tog även psykologi a och b och etik och moral kurs bara för att det var roligt, vännerna kallade mig knäpp. Men de ämnena räddade mig, för där fick jag tänka, skriva och tycka i massor och inte bara räta in mig i ledet som vid många andra ämnen, man kan säga att de var min ventil så jag fick gjort de andra också och jag fick helt ok betyg och helt ok resultat på högskoleprovet för en första gångare som ansåg sig vara hjärndöd och korkad.

Tror mannen är 57-58 någonstans där, äldre än min mamma i vart fall och hon blir 54 i höst.

Kram

Yeah god morgon. Fin bakdel!

Jag tänker som dig där, det är farligt att vara för fast i sitt tänkande, så man stagnerar och inte utvecklas, både gällande sex och annat. Utrymme för variation, nyfikenhet och utveckling måste få finnas tänker jag. Ja du har rätt, jag har inte riktigt gjort mig kvitt dem, men jag försöker, en grej är ju att jag faktiskt äger kjolar nu för tiden eller nåja jag har ägt innan också men inte använt dem. Det gör jag nu och lite andra små små saker, en ytterst långsam utveckling mot att det är okej att vara kvinnligt, alltså stereotypisk kvinnlig och gilla det. Det jobbigaste är väl när saker krockar, alltså känslor i kroppen, glädje som krockar med skam osv, när det känns dubbel och tvetydigt inom en. För min del då alltså.

Nå jag låg inte med karl och hade det inte varit för det faktum att jag faktiskt var hos min kompis så hade jag absolut sprungit min väg. Nu kunde jag inte riktigt fly. Hade jag mött honom på krogen så hade jag vänt när jag insåg det och gått åt ett annat håll och stoppat ner det i en låda och gett fan i att fundera över det mer. Men nu blev jag fast på en minimal balkong med honom och rökte och fick ju helt enkelt gilla läget lite oavsett om jag gjorde det eller inte. Tio år äldre än mig är max ålders skillnad uppåt för min del också och det var i år och är inget vanlig fenomen så att säga. Jag brukar ju hålla mig till yngre, det är enkelt och ställer sjukt låga krav på mig.

Nu för tiden vette fan vem jag är känner jag, massor som ändrats med mig, för mig, inom mig. Tycker det är bra så det är inte det, bara udda och ovanligt för min del då

Känner igen tänket. Way to go! 

Va är det vettigt att vara ett arsle? Gött jag är vettig *gör vågen i ren glädje*

Ibland är du bara helt världsbäst Anton. Och tack så innerligt för dina fina ord   

Håller dessutom med Anton om din rumpa, den är grymt snygg. Skulle skrivit det förut men tappade bort det och sen har datorn krånglat och jävla appen FL i mobilen inte alls velat vara med, segat och haft sig.

Men du har en vacker bakdel, absolut vacker!

Ja kontraster är härliga, jag älskar det. Jag går ju gärna i slips, herrslipsar då och kjol till. Förr gick jag mycket i gubbbyxor, men det är jävligt svårt att hitta såna byxor som sitter som jag vill ha dem över baken och resten av kroppen då. Samma med pullovers och slipover, herrskjortor osv, älskade det och tydligen fick jag lära mig så gjorde det mig lesbisk också haha Så skönt när andra bestämmer saker. När jag rakade av mig håret och hade ett halsband med nitar/ taggar ja då var jag tydligen sadomasochist enligt en man på krogen, han frågade ursäkta är du en sån där sadomasochist ?? Ehh nä men om du ger mig 100 spänn så kan jag såklart nita dig ändå Jag är så charmerande från och till  

Barnslig är bra, trodde vi enats om det *fastslår detta faktum*

Oj oj ja varför, de är enklare, de har lägre förväntningar på mig och absolut lägre krav på mig. Det är väldigt få män yngre än mig som någonsin kan få ett mentalt övertag över mig, svårt att förklara, mitt psyke är stark, en yngre man har oftast inte livserfarenhet nog att ens börja skrapa på kärnan av det som är jag och därmed hålls alla former av känslor och annat trams borta enklare ( ja jag är hemsk, jag har faktiskt tänkt sådär på riktigt, har även ansett att de är leksaker ) Det är ju lite sån skit jag sorterat ut med mig själv, Tänker ju som sagt annorlunda i mångt och mycket idag. Sen tror jag även min barnslighet gjort att jag per automatik klaffat med yngre som som sagt inte alltid tar allt så seriöst. Har ju haft relationer med yngre även om åldersskillnaden oftast bara varit 1-5 år, barnets pappa är ju 4 år yngre i årtal men nästan 5 år i månader. Vi klaffade fint och han var långt mer mogen än mig, så jag vet absolut att man kan vara yngre och ändå mentalt klara av saker och ting, han vände runt hela min världsbild och tillvaro som ingen annan. Jag är honom evigt tacksam för det han gjorde mig, för hur han eller vi lagade mig. Så oavsett vad som händer kommer jag alltid älska honom för det, för att han gav mig en chans, trodde på mig och hjälpte mig att laga mig själv. Hjälp till självhjälp kan man nog kalla det. Det var också skälet till att jag inte kunde vara arg när det tog slut. Jag kunde inte för jag insåg vilken oerhörd vinst jag gjort och att jag aldrig ville backa tillbaka och vara den jag en gång var ( har la gått sådär dårå ) Trodde aldrig han fattade vad han gjorde då, idag vet jag att han absolut fattade vad han gjorde och att hans stora fasa när vi skiljdes åt var att jag skulle falla tillbaka i gamla mönster. Men jag sa åt honom att det kommer inte hända, jag kan aldrig bli så trasig igen, det går inte, för jag har lärt mig hur man älskar och det går inte riktigt att plocka bort den biten och så är det iaf för min del då.

Egentligen har jag mentalt alltid passat bättre med äldre, har ofta blivit anklagad för att ha en gammal själ som yngre, nu för tiden är det väl mer jämt. Men min livserfarenhet som ung på många plan matchade med någon mkt äldre än mig. Men jag har åldersnojja och springer i sann forrest gump anda om en äldre man visar någon form av intresse.

Alltså jag älskar att bli äldre. Jag var grym som ung men som 40 plus kommer jag vara helt jävla awsome Nä jag gillar att bli äldre, tycker det är underbart och har ingen noja för egen del. Bara åldernoja när det gäller åldersskillnad jag och äldre män.

 Skrämmande tanke där att någon skulle skrapa där och lyckas ta sig in. Väljer absolut medvetet till och med målmedevetet män som jag är helt säker på inte kommer ta sig in eller som kan ta sig in men som tex redan är gifta och har en känslorelation, så jag kan tryggt va lugn med att de kommer ha kvar den och att det inte blir känslomässigt på just det viset mellan oss.

Barnets pappa kraschlandade rakt in där. Men han hade aldrig gjort det om det inte vore för att vi faktiskt bara var vänner som satt och drack te halva nätterna och diskuterade livets jävlighet, jag var så tryggt förvisad i det faktum att han var så mkt yngre än mig att det aldrig liksom skulle vara tal om mer än vänner.  Det förändrades på vägen och då gick han ett tag och tänkte vad fan skall hon med mig till som är så ung och jag tänkte tvärtom vad fan skall han med mig till när hela världen är full av jättesöta 17 åriga tjejer i hans egen ålder. Under alla våra te baljande nätter så hade jag ju berättat allt kasst som bara fanns med mig, hur stört jag tänkte, om min barndom med övergrepp, om min våldtäkt, om hur vridet jag såg på sex som ett maktspel, ja allt det där, för det gjorde ju inget eftersom han bara var min te-kompis. Så när läget ändrades så hade han alla ess i rockärmen, jag kunde inte lura honom, manipulera eller köra mitt vridna sjuka spel. Han flydde vårt hem ett gäng gånger när jag blev som stördast, vad tusan han sa till sin mamma vågar jag inte ens tänka på hahaha Har aldrig frågat och jag tror inte jag någonsin kommer göra det heller.

Men han var perfekt för någon som mig, någon med så vriden syn på sex, på män, ja på allt. Han blev stenhårt fostrad i att alla som inte är ja är ett nej och jag skojar inte stenhårt fostrad. På gränsen till dumt åt andra hållet sådär i början. I vilket fall så kunde jag inte blåsa honom och tro mig jag försökte verkligen. Tror han läser mig än idag som en öppen jävla bok, vilket jag kanske inte uppskattar riktigt lika mycket nu för tiden då haha

Nå som nästan 23 åring fick jag iaf känna mig normal, sexuell utan skam, det var en befrielse. Kände mig ren på ett sätt jag aldrig upplevt innan, grymt som fan.

Ibland vill jag bara krama om dig, hårt och länge!

På fråga ett, det beror ju helt på vilken sorts relation vi talar om här, en rent sexuell relation går ju att ha en hyfsat bra en även om jag inte släpper honom nära. Däremot så är det ju inget som kommer vara utvecklande på samma vis, eftersom den är rent sexuell och för att jag inte kommer ha samma tillit till honom som jag hade haft för någon som älskar mig precis så som jag är. Älskar jag någon så är den personen min vän, mitt bollplank, min partner, älskare osv. Man tacklar både skit och glädje ihop.

Jag tror det finns mer än bara en sorts optimal man, alltså ingen är ju perfekt. Men mot mig skall han vara rak och tydlig, snäll men inte mesig. Lugn med fötterna på jorden. På något vis måste ju den andre komplettera mig. Jag tycker det är så många saker som spelar in, Fördelar som överväger nackdelar osv. Alltså om jag fastnar för någon så är det ju liksom garanti på saker som att han är smart, snabbtänkt, har humor oavsett om den är torr eller helt galen och så långt utanför lådan man kan komma. Verbal. Barnslig osv. Inbillar jag mig. Du skall se att jag slutar livet ihop med nån strikt slipsnisse som är så omaka mig det någonsin går att komma hahah Jo och han har skostorlek 42, Nää jag skiter i vad han har för skostorlek. Däremot hade jag älskat om han älskade att laga mat eller iaf tyckte det var roligare än jag gör.

Nej jag har egentligen bearbetat all min skit helt själv för egen maskin. Med hjälp av andra människor här inne på FL under en rätt lång tid i trådar för de som blivit utsatta för övergrepp/ våldtäkt. Där var jag anonym, lääänge, bara några ut själva trådarna som visste vem jag egentligen var här inne. Det var första och faktiskt nästan enda gången jag varit anonym här inne. En dag lyckades jag glömma fylla i mitt anonyma nick och postade som mig själv. Jag fick panik och började kallsvettas och blev illamående. Fick sansat mig och bara nä fan heller, det är nog nu, det får vara bra. Detta är ju jag och vad i helvete har jag att skämmas för? Inget. Nå dåså, efter det fortsatte jag att posta öppen som mig själv, min sista grej mot läkning var att berätta för min mamma, då var jag 26 år och fan jag lovar jag kunde känna tyngden lösas upp. Att berätta för henne var något mitt ex föreslog efter att han hittat mig sittande vid köksbordet på morgonen när han klev upp. Jag hade inte sovit, vet inte hur länge jag satt där. Men jag vet att jag gick till öltälten här på festivalen här och vips så stod jag öga mot öga med mannen som våldtog mig, han såg rakt på mig och hånlog skevt, för säkerhets skull stod jag ihop med ett ex, samma ex som menade att nää så skulle HAN aldrig göra även om han är ett as. Det var hans svar på när jag berättade om min våldtäkt många år tidigare. Jag gick hem och jag hämtade en kniv och min tanke var att mannen aldrig skulle lämna kommunen levande om jag inte lyckades döda honom så skulle han iaf vara märkt för livet och jag visste att jag fick vara snabb och ytterst brutal eftersom han tränat kampsport i så många år. Jag tog min kniv och satte min MP3 i öronen och satte mig på vakt och väntade tills han lämnade festivalområdet, jag gick efter på håll. Bara det att han på vägen mötte upp sin yngre bror som också var en skolkamrat till mig, jag slets ur mitt fokus, kände att jag kan ju fan inte göra det när lillebror är med. Däremot så bestämde jag mig för att gå fram hälsa på lillebror, snacka, se storebror i ögonen och hånle tillbaka, så han fick väldigt klart för sig att han inte påverkar mig och att jag skrattar åt honom. Han snappade upp budskapet och såg ut som ett åskmoln, jag gissar att han även insåg att jag hade flugit på honom. Människor med våld i blodet, vet när andra har samma kapacitet. Han förstod alldeles säkert att hans brors närvaro på ett eller annat sätt räddat honom.

När jag senare blev utbränd så kom ju min historik upp på tal där och det tog lite tid för vården att reda ut och förstå att jag faktiskt rett ut allt själv inom mig, men när det var gjort så accepterade de det och jag fick en jäkla massa beröm, för sättet jag gjort på och beröm över den kraft jag måste ha utan att förstå det själv. Det kändes riktigt bra. När det var släppt så kunde ju jag och vården jobba vidare på med vad det nu var som spökade för min del eftersom mina problem inte berodde på de övergrepp jag råkat ut för utan annat.

Fan vad långt det blev, förlåt allihop, vissa saker är svåra att förklara med korta meningar. Jag är för övrigt helt värdelös på korta meningar.

Egentligen är jag inte stängd även om jag till viss del är det. Jag tänker att jag är försiktig men inte omöjlig. Jag vet bara att jag måste känna tillit och det räcker med en liten liten till synes menlös lögn för att sabba den biten i ett nytt läge, i en ny relation. Det är kanske både hårt och fel, men jag fixar inte sån skit helt enkelt. Kanske är det skillnaden mellan mig och många andra, jag är inte rädd för att vara själv, jag vet att jag kan själv, jag har trasslat ut mig själv helt själv hela mitt liv. Ingen man behöver rädda mig och ingen man kommer någonsin behöva rädda mig heller. Jag behöver ingen man, däremot hade jag gärna haft en men inte för vad han kan göra för mig, ge mig eller hjälpa mig med utan för hur han får mig att må när jag är i hans närhet, för att jag tycker om honom, för att jag vill och väljer att dela mitt liv med honom. Alla andra delar vet jag att jag kan själv. Jag laddar mina batterier genom att vara ensam, ha egentid, många andra laddar sina genom sitt umgänge med andra människor. Sen säger det ju sig självt att om jag möter en man som är som mig, som håller lite avstånd, som är försiktig, som inte alls kommer säga vad den känner eller tänker bara sådär, ja då lär det rinna ut i sanden, för jag kommer aldrig ta första steget där, lika lite som jag tar första steget sexuellt med någon ny. När den tröskeln är passerad så är jag dock rätt hämningslös för det mesta