Nån mer vars bebis vägrar ligga still? Blöjbyte och påklädning gör mig svettig numera... Storebror var likadan o jag hade bestämt att nr 2 skulle va lugnare : ) sen nätterna är ett skämt just nu han vaknar o ställer sig upp o är ledsen o vill snutta - typ sex ggr per natt... Snark!!
En annan icke önskvärd grej min bebis gör är bits! Nyss kröp han fram till mig när jag satt på golvet o så bet han mig genom mysbyxorna i insidan av låret aj!! Nån mer?
Denna konstanta fundering kring mat... Bosse har ju ätit uteslutande burkmat till lunch och middag, till han förra veckan kom på att han vägrar burkmat. Jaja, sånt som händer och var bara för mig att laga mat åt han. Meeen, hur mycket är en normal portion åt dom? När det var enbart burkmat var det ju lätt, en burk liksom. Men nu? Jag skulle tippa att han äter 1dl (knappt) varje måltid. Äter han dåligt äter han väl 0,5 dl. Kanske. Så svårt när hälften sitter fast i ansiktet/kläderna och hälften är på golvet typ... Ja, förutom det han nu lyckas få i sig... Oftast matar jag han men han blir rätt less snabbt, så då brukar han få sånt han kan pilla i sig själv (makaroner, ärtor osv) så stödmatar jag han på sidan. Imorse vägrade han dessutom gröten, så då fick han bitar med mjukt bröd istället men mängden bröd var långt ifrån vad jag tycker mängden gröt är. Och hur gör ni med mjölk som måltidsdryck? Vad är rekomenderat? Han får ännu bara vatten.... Ursäkta för ett gormigt inlägg ;)
Nån mer som inte fått tillbaka sin mens? Jag ammar ju fortfarande, kväll & natt, men förra barnet kom den tillbaka vid nio månader. Rätt skönt att slippa men är ändå nyfiken på hur kroppen fungerar.
Börjar fundera på om det är nattskräck eller mycket mardrömmar eller både ock som H lider av. Sen i helgen har det varit längre skrikperioder på natten och det snurras och klättras och skriks men det är så svårt att få kontakt med honom. Jag är helt slut efter alla dessa nätter. Ammar ändå fortfarande på nätterna men det är mer här är bröstet och sen somnar jag om. Här väcks vi alla och det tar tid att få honom att bli lugn och somna om. Men eftersom jag inte vet vad som är fel är det också svårt att göra något. Mardrömmar ska man trösta men nattskräck ska man tydligen lämna de ifred eftersom man kan skrämma dem mer med närhet...
I lördags lämnade vi de äldre barnen hos mormor och morfar och begav oss till Örnsköldsvik för att handla allt till renoveringen. Var sjukt nervös för resan då Selina aldrig varit något fan av att åka bil. Antingen gallskriker hon eller så spyr hon ner sig (och hela bilen).
Hon somnade efter 1 mil och sov resten av vägen dit (vi har typ 21 mil till Örnsköldsvik och med släpvagn tog det nästan 3 timmar). Var ju väldigt tacksamt! :)
Väl där var hon väl småless emellanåt men inte värre än att det gick få henne nöjd rätt snabbt igen. Vi hade ju ändå en hel del att handla (tak, golv, tapeter, lister, dörrar, gips osv) så jag kan förstå att hon blev less.
Resan hem gick också bra, somnade efter fem minuter och vaknade när vi hade 5 mil kvar.
Från det ena till det tredje så har jag börjat få väldigt spydiga kommentarer från anhöriga om att det är "äckligt" att vi ammar än:( jag är så känslig och tar åt mig att allt så jag haft varit jätteledsen över det i några dagar. Det var så himla praktiskt med amningen nu när vi åkte iväg i lördags, att kunna ge henne mat närsomhelst och varsomhelst. Hon känns ju så liten än och är så beroende av våra mysstunder, hon är inte alls redo att avsluta amningen och för min del kvittar det. Skulle hon vilja sluta skulle det inte göra mig något men det gör mig heller inget att hon vill fortsätta. Varför kan folk aldrig vara nöjd? Samma människor hade ju åsikter när jag INTE ammade de andra barnen. Ni andra som ammar än, får ni också kommentarer om det?
*lilj3 menade jag... Blir lätt fel när man läser alla kommentarer innan man själv skriver ;)
Nu är vi inlagda på barnkliniken... Han hade 41,4 i temp när vi vakna, stackarn :/ blir att ta massa prover idag och observera till iaf imorgon. Sambon ligger hemma med halsfluss o 40 graders feber till råga på allt. O jag har ångest för att börja jobba på tisdag. Måtte Bosse vara frisk då!
Detdär med att gå är inte intressant här heller, vilket förvånar mig. Bosse lärde sig ju att ställa sig mot möbler när han var prick 6 månader och har gått längs möbler sen han var 7 månader. Men han går och håller sig i möbler, väggen eller skjuter saker framför sig. Vill helt enkelt inte släppa taget. Nåja, det kommer när det kommer :) vet att han kan fast han inte vill.
Igår rensade jag Bosses garderob, det mesta i stl 74 åkte ut och jag packade in en stor hög nya kläder (fick en beställning från h&m). Men fasiken allt i stl 80 är ju jättestort på han! Kanske blir bättre efter någon tvätt, haha! Vi ska på 1-års koll 22 mars, men vägde han förra veckan då vi var in på sjukhuset - 8825g så han är inte så stor har jag förstått :)
Och detdär med att sova i egen säng i eget rum går inte så bra.... Jag kan inte slita mig från han. När han var sjuk sov han givetvis med oss, men nu när han är frisk hade vi ju tänkt få in han till sitt rum. Han är väldigt lättväckt så tills lillasyster är här är det bäst om han sover i eget rum för att inte störas. Men ikväll jobbar jag och är inte hemma förrän ca 22:30-23, så då kommer säkert sambon ha lagt honom i sitt rum och mitt mammahjärta kommer värka ännu mer av saknad...
Septemberbarn: usch det låter otäckt med kramperna. Hoppas verkligen ni får veta vad det är.
Jag misstänker starkt att tänderna är på väg nu. Har jag förvisso trott sen han var runt fem mån men nu känns det verkligen så. Allt ska tuggas på. Det dreglas mängder. Gnälls mycket och sömnen sådär. Amningen har ökat jättemycket igen även om han fortfarande äter bra (då får han ju tugga). Nu har han feber på riktigt (har varit förskonade innan mot så här mycket, mätte i armhålan och då kom vi över 38 och pannan är brännhet). Vi har gett lite alvedon och han somnade nästan direkt vid bröstet så jag hoppas tänderna kan dyka upp så han slipper lida. Men samtidigt har jag uppskattat brist på tänder då mina bröst har sluppit sylvassa gaddar när han haft sina bitperioder
Lite pinsamt ämne nu men.. nu har det ju gått ett år sen vi fick våra små. Hur ofta har ni sex?
Vi har kanske haft sex 4 gånger sen Selina föddes och ingen av gångerna har direkt gått bra:( senast var nog ett halvår sen och jag känner mig som världens sämsta sambo. Jag tycker inte alls om min kropp och det gör ju sitt. Har ingen ork eller tid att tänka på sex och då finns det ju ingen lust heller plus att amningen säkert gör det värre. Sambon försöker att inte pressa mig men visar förstås att han vill och längtar. Jag känner en enorm press, att hitta någon slags lust som inte finns där och att när vi väl ska ha sex så måste det blir perfekt eftersom det är så länge sen nu. Vi försökte tidigare idag men jag har så sjuuukt ont där nere att bara han tar i mig vill jag gråta. Hur fasen ska man då hitta någon lust?
Det är alltid jag som haft störst sexdrift av oss två så nu känner jag inte alls igen mig själv! Bör jag kolla upp smärtan eller är det normalt i och med att jag ammar än? Fick ju inga skador alls under förlossningen men ändå gör det så ont :(
Konstaterade att det var inte feber inför tandsprickning som vi fått (när kommer hans första tänder egentligen?) utan det var nog tredagarsfebern som vi fått. Så nu är febern borta men han är ganska tagen. Är glad att han äter lite vanlig mat igen. Igår ammade han bara och det varvades med sömn och att jag skulle bära. Närheten är fortfarande viktig men det behöver inte vara tätt inpå varenda minut vilket jag tycker är skönt. Är helt slut efter gårdagen som jag var själv med honom från 06 till 22.
Nu har min lilla sjukling upptäckt hur man blåser "fisljud" mot min mage. Charmtroll :)
Era små som inte går än men som vill krypa på lekplatsen, vad har de på fötterna? Tycker det är vrålsvårt att klä rätt nu...
Hej! Länge sen jag skrev här. Sonen är ett år och två veckor numera.. Någon som börjar längta efter syskon? ;)