Kul med bebisbilder! Vad söta alla är??
Här är Julian 3 veckor idag!
Vi har varit ute en hel timme med vagnen. Skönt!
Men oj vilken dålig kondis man har. Fort går det ju inte att gå. Och längre vågade jag inte då jag började känna av molande värk i bäckenet. Är det vanligt att få det så länge som 3 veckor efter förlossningen?
Vill ju kunna gå långpromenader! 
Sent om sider har jag nu äntligen haft lite tid att skriva ner min förlossningsberättelse, skönt att få sätta ner alla tankar och känlsor i ord. Kul att ha kvar att läsa längre fram kanske :)
Förlossningsberättelse Julian
Jag hade beräknad bf den 23:e mars 2015. Dagen innan kände jag inte ett dugg och var beredd på att få vänta kanske ytterligare en vecka. På natten mellan söndagen och måndagen den 23:e vaknade jag av att det kändes som någon körde en kniv in i naveln och det var rent omöjligt att somna om. Jag tänkte först att YES nu har det startat snart är min son ute. Men sen kände jag efter och tyckte nog inte att det borde vara verkar då smärtan satt så koncentrerat runt själva naveln och strålade rakt inåt.
Måndag 23:e mars
Det satt i sig hela måndagen och på eftermiddagen ringde jag till förlossningen för att höra vad de sa. De tyckte att vi skulle komma in och kolla så att det inte var nåt med den lille eller moderkakan som jag hade i framvägg. Så vi åt middag och begav oss till KS. Väl där fick vi lyssna på bebisen och en barnmorska gjorde ultraljud och sa att det inte var nåt med moderkakan eller bebisen, puh! Skönt. Sen fick vi sitta jättelänge och vänta på en läkare. Läkaren konstaterade att det var ett navelbråck och ville konsultera en kirurg ang hur vi skulle göra med förlossning eller eventuellt snitt. Så efter ytterligare väntan så fick vi träffa en kirurg. Kirurgen höll med om att det var ett navelbråck och tyckte nog att snitt vore det bästa eftersom ett bråck dels skulle hämma mig i krystfasen, dels kunde trycket göra att bråcket förvärrades och att en del av tarmen kunde klämmas ut i bråcket, det lät allvarligt. Men det fattades inget beslut på måndagkvällen, istället gav de mig en tid till Specialistmödravården på tisdagen kl 13.30. Så vi spenderade 5 timmar på måndagkvällen på förlossningen och blev hemskickade med en ny tid dagen efter. Jag fick en sömntablett med mig hem och för första gången på flera veckor sov jag skönt hela natten!
Tisdag 24:e mars
Gick hela förmiddagen och hade väldigt ont, kunde mest bara sitta tillbakalutad i soffan och försöka slappna av. När jag stod upp eller gick och rörde mig högg det som en kniv rakt in i magen. Jag hade blivit tillsagd att inte ta smärtstillande förrän vi varit in och träffat specialist så jag satt mest och flämtade. Kl 13.30 infann vi oss på Specialist mödravården på KS och hade förväntat oss att få komma direkt in då vi hade en bokat tid. Men inte då, en timme fick vi sitta och vänta helt utan info, sen kom en mycket stressad läkare ut och meddelade att de inte hade tid för oss utan hänvisade oss till förlossningen! Men det var ju de som skickade hit mig för ett specialistutlåtande protesterade jag. Ja det hjälps inte, vi har fullt upp. Så blev vi ledsagade ner till förlossningen. Väl där möttes vi av mycket trevliga men ack så upptagna barnmorskor som sa att även de hade fullt upp så vi skulle förbereda oss på en lång väntan. Och lång blev den. Totalt spenderade vi på tisdagen nästan 9 timmar inne på förlossningen. Mestadels i väntrummet på hårda stolar och med bara nån smörgås i magen. Under tiden fick vi träffa en barnmorska som återigen lyssnade på bebisen, en läkare som återigen konstaterade bråcket. Och så vänta , vänta , vänta. Ytterligare en läkare konsulterades och jag tappade till slut räkningen på hur många barnmorskor och läkare som klämt och tryckt på mitt onda bråck, för varje gång gjorde det ondare och ondare. Vid halv elva på kvällen, 9 timmar efter vi kommit in blev vi återigen hemskickade, jag fick en sömntablett. Däremot sa de nu att vi skulle komma tillbaka kl 10 följande dag och den aktuelle läkaren för dagen skulle fatta beslutet om snitt eller igångsättning men att vi skulle ta väskan med för att antingen det ena eller andra skulle ske.
Så återigen åkte vi hem. Men det kändes lite lättare denna gång för nu visste vi att imorgon händer nåt. Det sista läkaren sa innan vi åkte hem var att jag bara skulle äta lite yoghurt på morgonen för mest troligt blir det snitt under eftermiddagen pga bråcket. Uscha vad orolig jag blev, jag ville ju helst inte ha snitt men om det är det bästa och vad de rekommenderar ja då får det väl bli så, samtidigt var vi väldigt uppspelta, imorgon får vi troligt träffa vårt barn!
Onsdag 25:e mars
Klockan 10.00 infinner vi oss och ja idag fick vi komma in direkt, först till en barnmorska som lyssnade på bebisen och sen direkt till en supertrevlig läkare, Anna. Hon kände på bråcket och frågade lite frågor, jag börjar känna mig som en papegoja då jag upprepat samma sak för jag vet inte hur många människor. Anna säger efter undersökningen att hon inte trodde det skulle vara några problem att föda normalt men eftersom kirurgen dagen innan rekommenderat snitt så ville hon ha ytterligare en bedömning innan slutgiltigt besked.. suck, återigen denna väntan. Vi fick vänta ett par timmar på nästa kirurg. Under tiden pratade vi med Anna och hon propsade på vanlig förlossning för det är bäst för barnet. Ja absolut håller jag med, om det går så gör jag helst det. Men då säger hon det jag fasade för. Att det finns nog ingen tid för igångsättning idag, kanske imorgon eller på fredag.
Då brister det för mig. Tårarna börjar rinna och jag bara tappar all kontroll. Jag har så ont av bråcket, kan inte annat än att sitta i soffan och det tär på krafterna nåt så otroligt. Hur ska jag orka med en förlossning efter att ha gått nästan en vecka med denna hemska smärta utan att få nåt ut av det. Tårarna forsar och jag berättar för henne hur hopplöst det känns och att jag inte pallar av att bli hemskickad igen. Jag står inte ut med det.
Anna inser att jag börjar närma mig min gräns för vad jag pallar med och ringer för att kolla status på kirurgen och säger att hon ska se vad hon kan göra ang. tider för eventuellt igångsättning eller snitt. Vi får komma upp på röntgenavdelning och träffa en jättetrevlig kirurg som gör ett detaljerat ultraljud och konstaterar bråcket (som flera läkare redan gjort) men säger att det sitter relativt bra till och att tarmarna inte är i farozonen. Han ser ingen medicinsk anledning till att jag inte ska klara en vanlig förlossning men rekommenderar igångsättning så snart som möjligt för att slippa gå med smärtan och säger att han också rekommenderar ryggbedövning inför krystningen, för att bedöva bort naveln.
Så tillbaka ner på förlossningen och så får vi prata med Anna igen. Hon frågar om jag vill ha snitt eller om jag är beredd att prova vanlig förlossning. Jag säger att det enda jag är orolig för är hurvida smärtan från bråcket ska hämma krystningen. Då säger hon att de ska vara beredda att sätta EDA i god tid så att jag inte ska känna av bråcket när vi kommer så långt. Jag säger att ja då kör jag helst en vanlig förlossning då jag aldrig varit sugen på snitt. Hon går iväg för att kolla hur planeringen ser ut och jag sitter och väntar och håller tummarna för att slippa bli hemskickad igen.
Hon kommer tillbak och gör tummen upp. Hämta era väskor och följ med mig. Klockan 15.30 blir vi inskrivna på Antenatalen. Där igångsättningen ska ske!
Hurra, vilken lättnad jag kände när de fäste ett armband runt min hand och satte en kanyl i handen. Äntligen inlagd, nu vet jag att jag inte åker härifrån förrän jag har en bebis med mig hem!
Danne åkte iväg för att ställa undan bilen eftersom vi vet att vi kommer bli kvar några dagar nu. Klockan 17 kommer en barnmorska och lyssnar på bebisen och jag får dricka första omgången av medicin som ska sätta igång värkar. Denna procedur upprepas sedan en gång varannan timme! Hela dygnet. Så inte mycket sömn blev det. Men jag var så uppspelt att det äntligen var nåt på gång. Kvällen blev seg och tråkig. Vi spelade quiz på rummet och Danne jobbade en sväng, jag försökte vila mellan doserna. På natten började jag äntligen känna sammandragningar. Det började svagt men blev starkare efter varje dos. Framåt 3 på natten var de tillräckligt starka för att hindra mig från att sova. Inte jätteonda dock så jag lät Danne sova och samla kraft, än så länge behövde jag ingen hjälp i värkarna.
Torsdagen 26:e mars
Förmiddagen förlöpte och jag fick fortsatta doser och bebisen blev lyssnad på. Det började kännas tröstlöst runt lunch, varför sätter det inte fart. Vi får prata med en barnmorska som säger att jag nu ska få sista dosen. Man kan bara få 8 doser av denna medicin och om det inte händer nåt får vi ta till andra åtgärder. När sista dosen är satt så får jag tid 13.30 för att göra en undersökning. De säger att om jag har öppnat mig åtminstone 2 cm så kan de sätta in en ballong för att skynda på lite till. Om inte får de ta till en annan medicin. Suck.. bara vänta.
Undersökningen kommer och det visar sig att jag har öppnat mig 3 cm och jag slipper ballongen och blir istället skickad till förlossningen! Äntligen händer det nåt!
Halv tre skrivs vi in på förlossningen och jag bli kopplad till deras maskiner. Klockan 4 görs en koll, jag är öppen 4 cm! Hurra, de beslutar att ta hinnorna. Vattnet formligen forsar ut och de sätter samtidigt värkstimulerande dropp. Nu börjar det hända saker. Värkarna tilltar allt mer och blir kraftigare och tätare. Jag får höra att jag är störtskön som ler vid varje värk. Jag bara svarar att jag är så glad att det äntligen händer så jag välkomnar värkarna. Men det går segt. Vid 7 är jag bara öppen 5 cm och de säger att jag får räkna med 1 cm i timmen nu bara kanske ännu långsammare eftersom jag är igångsatt?
De skruvar upp droppet och jag känner att det hjälper, det blir ondare och ondare värkar, jag börjar få lite svårt att ta dem nu, men fokuserar på att andas, andas och slappna av. De frågar om jag vill ha nån bedövning. Lustgas eller annat? Jag säger att jag gärna skulle prova akupunktur om de har. Så de skickar in en barnmorska som heter Maria, vilken underbar kvinna! Hon säger att hon ska hjälpa mig med akupunktur och säger att jag har bra fokus på andning. Medan hon är hos oss tilltar värkarna kraftigt i både styrka och täthet. Hon ser att jag börjar få tufft med andningen och ger mig och Danne lite vägledning i hur vi ska andas och tänka, och Danne hjälper mig genom att trycka händerna mot min bröstkorg och följa min andning. Jag sitter upp i skräddarställning och med Dannes hjälp tar jag värk efter värk och vi andas tillsammans. Maria berömmer och jag kämpar på! Det är onda värkar på riktigt nu och jag börjar undra hur länge jag ska stå ut, men vi kämpar på och har otrolig hjälp av andningen och Dannes händer på min bröstkorg. Det är som att jag lämnar över en del av värken på honom!
Plötsligt känner jag mig yr och kräkfärdig och hänger huvudet över sängkanten och säger att jag kommer spy. Från ingenstanns trollar Maria fram en kräkpåse och Danne hinner precis sätta den för mitt ansikte innan jag kaskadkräks.
Känner mig något bättre efter kräket och frågar Maria om hon ville sätta akupunktur. Ja visst säger hon men först vill jag kolla hur öppen du är. Jag ligger och håller tummarna och önskar så att hon ska säga minst 7 cm alla fall efter senaste två timmarnas otroliga värkarbete så hoppas jag verkligen på minst 7, snälla!!
Oj då! Säger Maria när hon känner efter. Här tycker min lustigkurre till sambo att det är en jättebra ide att skoja med sin värkdimmiga älskling och utbrister. ? Har det gått tillbaka?? När jag hör detta får jag panik! ?vadå tillbaka!? skriker jag i panik. Det är inte möjligt, efter all den smärtan jag just gått igenom de senaste två timmarna så har det gått tillbaka!! Hehe jag tänkte väl inte helt klart i smärtdimman för såklart vet jag ju att det inte är logiskt eller möjligt att det ska kunna gå tillbaka men det tänkte man ju inte då. Maria skrattar och säger snabbt, det var inte jag som sa det! Tvärtom du har jobbat på underbart bra, du är fullt öppen, 10 cm snart dags att krysta fram din son!!
Va! Jag tittar chockat på Danne, fullt öppen! Är det sant! Inte undra på att sista två timmarna var så tuffa. Har öppnat mig från 5 cm till 10 på bara två timmar! Och helt utan någon smärtlindring.
Så nu är det för sent för akupunktur nu ska vi göra klart för krystandet. Och så börjar de diskutera vilken ställning jag ska vara i. Här nånstanns kommer jag på att jag har ju blivit lovad epidural för att ta bort smärtan i bråcket inför krystningen så jag frågar efter den. Men det är för sent för epidural nu när det är dags att krysta snart, epiduralen tar ändå inte krystvärkarna så det är ingen ide.
Nu fick jag åter panik, men bråcket gör så ont hur ska jag kunna krysta!! Men mitt bråck, de lovade mig epidural, jag kommer inte våga krysta. ?vadå bråck?, det står inget om här, det måste ha missats i skiftbytet? så fick jag och Danne dra snabbversionen om mitt bråck och hur de lovat mig edan i god tid för att den ska bedöva bråcket.
De ringer snabbt efter narkosläkaren som är på plats inom 5 minuter. Snabbt marscherat. Han påpekar att edan inte kommer hjälpa mig i krystvärkarna så om det är därför jag vill ha den är det onödigt. Jag börjar känna krystvärkar och berättar panikartat om mitt bråck som gör så in i bomben ont och att det var därför jag skulle få edan. Då nickar han och lägger den så snabbt han kan. Värkarna som nu kommer är av ett helt annat slag än tidigare, tidigare satt de i magen och gjorde enormt ont. Nu trycker det neråt och bränner och svider och det känns som jag ska spricka och bajsa på mig på samma gång. Men jag håller emot, vågar inte krysta än..
Det tar inte lång tid förrän jag känner att magen domnar bort, benen också men det struntar jag, det är en sån underbar känsla att känna hur smärtan i bråcket avtar och till slut försvinner helt.
Jag tar handen och trycker rakt över naveln och drar en lättnads suck, jag känner inte det minsta av bråcket! Så skönt, för första gången på 4 dagar är det smärtfritt. Jag bara ler.
Tyvärr så har edan gjort att värkarna stannat av lite så vi får avvakta lite. Men det var ändå rätt skönt att få lite andhämtning efter de tuffa timmarna jag haft bakom mig. Vi diskuterar vilken ställning jag ska krysta i och barnmorskan tycker att jag ska prova knästående på pallen eftersom jag haft så bra värkarbete i upprätt position. När jag känner att det börjar komma tillbaka värker så lägger de mina ben över kanten på sängen och jag ställer mig upp, eller alla fall försöker ställa mig upp, tur att Danne var med på noterna och fångar upp mig. Edan har totalt domnat bort mina ben så de är som spagetti, finns inte en chans att jag kan stå upp. De får snabbt upp mig i sängen igen och jag lägger mig på sidan, ena benet lyfts upp i i gynställning och jag säger att nu vill jag krysta, annars bajsar jag på mig J barnmorskan tittar, känner och bekräftar, absolut, nu får du krysta, vi testar en gång först och ser hur det går, det kan ta ett antal värkar att få grepp om det. Så börja med att ta i allt vad du kan bara så får vi se hur det går.
Jag kör ner hakan i bröstkorgen och trycker på allt jag kan, jag vill ha ut min son nu! Jag tar i tills luften helt tar slut och barnmorskan säger, en gång till, jag gör om det. Då skrattar hon lite.. jag tittar förvirrat på henne, varför skrattar hon åt mig. ?är du säker på att du inte gjort det här förr? säger hon, eh, va nä det har jag inte. Nu håller hon emot och säger att nästa värk får jag inte trycka, bara hålla emot, andas och håll emot. Det är svårt att inte trycka på när man vill men jag grejar det, och jag hör barnmorskan skrattande säga till undersköterskan, ?det är otroligt, han kommer på nästa? och så vänder hon sig till mig och frågar om jag vill känna, jag sträcker ner handen och känner hans huvud i öppningen det är helt otroligt. Så när värken kommer är det bara en sak som gäller, han ska ut. Jag tar i allt jag har och pressar o pressar och till slut känner jag hur han glider ut och nästan genast börjar han skrika. Jag får upp en alldeles illröd, gallskrikande superarg bebis på magen och det känns helt otroligt, det går inte att beskriva. Totalt 7 minuter och 4 krystvärkar. Helt otroligt säger barnmorskan. Du är som gjord för att föda barn!
Danne får klippa navelsträngen och de lindar in lille julian i en handduk och lägger återigen honom på mitt bröst. Jag och Danne bara tittar på honom, på varandra och på honom igen, vi gjorde det!! Vi klarade det. Jag börjar gråta av lättnad, jag klarade det, jag trodde inte jag skulle klara det.
?vadå inte klara det? sa barnmorskan, ?du klarade det galant, jag har aldrig sett nån förstföderksa klara det så fantastiskt bra? Det kanske hon säger till alla bara för att muntra upp men det struntar jag i, jag suger åt mig berömmet och bara tittar på min underbara son! Min Julian!
De börjar trycka mig på magen och rota efter moderkakan, får vi känna, vår vi klämma, kan vi? de frågar saker och jag bara nickar, gör vad ni vill, jag kan inte bry mig mindre just nu J
4 ytliga stygn är allt som behövs och vi görs klara för att åka upp till BB med vår bebis. Vår underbara son, vår Julian!
27:e mars kl. 00:46
52 cm och 4010 gram
KarinIngrid :
Vad kul att läsa! Men SJU MINUTER?? Själv låg jag 1h 40min med krystvärkar, och kände inte alls vad jag skulle göra pga edan :D
Efter allt ditt lidande och den eviga väntan var du verkligen värd ett smidigt avslut :)
Nu har vi varit på bvc
Han har gått upp 400 gr sen förra veckan :) matvrak!
Så nu väger han 4470gr
Och nu är han 56 lång redan!
Undra på att storlek 56 börjar strama!!!
Vi fick massa beröm för att han är en så fin kille!!
Det är hans tre veckorsdag idag så han har vuxit 4 cm på tre veckor! Det är galet så snabbt min lille bebis växer.
Blir nästan lite skraj. Min lille plutt kommer bli stor så snabbt...
Kariningrid: tack för din berättelse, alltid spännande att läsa! Har bråcket gått tillbaka nu?
Jag har också vägdag måndagar.
Gått ner 0,4 denna vecka
9,6 kvar till före grav. Vikt
Börjar tycka nätterna är ok ändå... Tror lite av min missnöjdhet berodde på er ;) just för att jag vet att de flesta av er har så mycket bättre nätter än vad vi har. Men nu vet jag ju läget... Jag orkar med dagarna fint på mina 6-8 timmar upphackad sömn. Och jag blir så glad av att vakna till min glade grabb om mornarna... Han är ju så lätt att ha att göra med resten av dagen.
Ni som har wonder weeks appen: tycker ni faserna stämmer? Hittills tycker jag att de verkar göra det.
Snart upp för att väga mig,.. Igår var en katastrofdag sett ur "utmaningssynpunkt". Var sjukt stressad för det var så mycket jag skulle hinna... Så ner slank lakrits, en Daimstrut, en dubbel snickers, en milkshake, en cheeseburgare... Vad fasen hände liksom?
Min son är såå mysig. Han fontänbajsade!!! Sprutade!! Ner hela skötbordet. Hela sig o hela mig!!! Långt upp på mina armar och bröstkorg!! Myspys... Not!!!
Kul att höra fler bajshistorier så att man kan få skratta åt eländet.
:)
Jag jobbar som HR assistent på ett IT företag.
Huva vad trött jag är. Nu har Julian varit konstant vaken sen kl 01
Han bara vägrar somna...